Det var ett tag sen jag skrev något ur historiskt perspektiv så jag prövar mig på det.
När jag promenerade mot båthamnen idag kom jag att tänka på första gången vi åkte ner till den dagmamman vi hade i det kvarteret, min bror och jag. Pappa körde oss och det var vinter minns jag, för han hittade inte i området. Visste inte vilken av gatorna som var Vetevägen och han fick stanna och gå ur bilen flera gånger för att borsta snön av skyltarna. Vetevägen låg, och ligger naturligtvis än idag, längst ner på Båthamnsvägen.
Jag vill även minnas att vi såg en riktigt risig skabbräv denna tidiga morgon. Symboliskt, kan man tycka såhär i efterhand, när det gäller kvinnan vi hamnade hos.
Det finns ju alla sorters människor här i världen. Somliga är mer lämpade att ta hand om barn än andra och i det perfekta samhället skulle de olämpliga aldrig få ansvara för andra människors barn. Nu sker detta ändå ibland. Jag vet att våra föräldrar har dåligt samvete för att vi hamnade hos den här människan, och att vi blev kvar så pass länge innan de hajade läget. Men hon var en fantastisk skådespelerska denna kvinna som vi för enkelhetens skull kan kalla Marie.
Marie var en kvinna som av olika anledningar inte kunde skaffa sig ett vanligt jobb. Dessa anledningar var hennes man och hennes son som behövde tas om hand på hemmaplan. Lösningen på detta var att skaffa sig ett par dagbarn. För att få det att gå runt, så att säga.
Mattias och jag kom halv sju varje morgon. Då fick vi sitta i köket och vara knäpptysta för att inte väcka mannen och lillprinsen. Jag var fem och hann bli sex under den här tiden. Mattias två år yngre, och lika gammal som sonen i huset. Efter ett par timmars smygande var det dags för Marie att hand om sin man och hans morgonbestyr på övervåningen. Hon hjälpte honom bland annat att klä sig. Det kunde man tydligt se från sin plats i trappan där man skulle sitta och vänta. Den här mannen vankade naken fram och tillbaka där uppe och domderade med sin fru lydigt springande efter. Oroande hur mycket minnesbilder av den där nakna gubben jag har.
Men det var långt ifrån det värsta. Det allra värsta var när Mattias och André, sonen , bråkade. Eller när Marie ansåg att de bråkade. Då blev det ett jävla liv. Hon gapade och skrek, hon fick ofta helt hysteriska anfall när hon ansåg att fel begåtts hennes son. Då stängde hon in Mattias i "lekrummet", bara det att det enda som fanns i det där lilla rummet var en sån där jättegammal transistorradio som man fick skruva på. Där inne skulle han sitta och tänka över sina synder och under tiden hon satt i köket med stackars André i knät.
Jag satt på golvet i hallen utanför dörren in till min lillebror. Jag visste att han var ledsen därinne. Men jag visste oxå vilket helvete det skulle bli om jag försökte gå in till honom. Marie och ingen annan bestämde när dörren skulle öppnas.
Det var fruktansvärt, och det det hände många många gånger, just det där med inlåsningen och att hålla oss separerade. Men när pappa kom och hämtade då var det bara leenden, och jodå, vi har haft
så himla skojigt idag, eller hur? Så tittade hon på oss med sina reptilögon, och vad skulle jag säga. Vad skulle jag ha sagt.
Vad sjukt det är när man tänker på det där i relation till idag. Och min egen arbetssituation. Efter tiden hos Marie på Vetevägen blev vi flyttade till Benita.
Det var som att komma till himlen.
Delar med mig av ett fint ögonblick i min historia. Jag har i denna stund, som bilden visar, varit styvmamma i två år och originalmamma i ett halvt dygn. Tycker att den är så fin, även om bilden här är av dålig kvalitet. Det beror på att jag har fotat ett foto. Tänk om tekniken kunde komma upp med nån bra lösning på det där...
Man kan ju drömma om att få bli 55 och få konstaterat att man är fan så mycket snyggare idag, än för 30 år sedan
Klart man friar på scen om man är världens mest berömde sjungande cowboy
