PASSNING

Calle Sculman skriver i sin blogg:

Problemet med tv-serien Ullared är att produktionen visar förakt för människorna de skildrar. Det finns ingen kärlek i produktionen. Det finns inget hjärta. Det finns bara en flåsande producent som pratar om vad som är "bra teve".Blir så jävla illa berörd när jag ser hur man gör sig rolig över de medverkande. Vidrigt

Jag tillhör dom som sett de flesta av de här avsnitten. På grund av seriens sensationsvärde, för att få förfasas över de här människorna. Man tappar hakan, man greppar efter skämskudden - man både vill och vill inte åka till Ullared själv. För att få se om det här verkligen är på riktigt.
Men vad jag även fylls av är en tom känsla, en smutsig känsla och även avsmak.
För precis som beskrivet ovan så målar Kanal 5 upp de här människoporträtten i våra tv-apparater helt utan känsla. Utan hjärta och utan minsta värme. Man vill chocka oss. man vill äckla oss. Man vill att vi ska skrika och skratta i våra tv-soffor men man bryr sig inte det minsta om människorna vars liv man skändar. Man vill ha rubriker och sensation och struntar fullständigt i att de här människorna faktiskt kanske inte vet bättre. Än att vika ut all sin trasighet i tv.
Jag tänker främst på lagerarbetaren Morgan, i vars skrikande ensamhet man djuplodat allra hårdast. Han sitter ensam i sin trädgård, grillar middag för en och säger att han hoppas; "att vi som inte lyckas så väl på jorden ska få det lite bättre i himlen". Sen är han stolt över hur han är skyddsombud på lagret och får gå runt och fylla på plåster där det behövs.
Han blottar sin själ. Men allt jag kan tänka är att producenten och alla andra i produktionen skrattar så de kissar på sig och highfajvar bakom kameran för varje tragisk jävla line de får ur den här stackars mannen. Det är beklämmande.

Ett lysande exempel på hur man kan göra liknande tv på helt annat sätt är produktionen En annan del av Köping. Som skildrar människor, utvecklingsstörda på ett annat sätt, mer på riktigt än de som bara är Ullaredkunder, med ett genuint intresse, ett budskap, truckloads av värme och framför allt med ett dunkande hjärta. Ett hjärta som så smärtsamt lyser med sin frånvaro i Ullared.

LYBECK

Idag har jag också dejtat! Det kanske låter lösaktigt av mig men så länge man ser till att dela upp det jämnt bland könen så tycker jag att det är okej.
Idag fick jag äntligen prata, prata och prata med min finaste Milla. Det var skönt att få bli uppdaterad om det Janssonska lilla livet.

Låt oss hoppas att det inte går ett halvår till nästa gång igen.

SOM UTLOVAT

Jag väntar på bussen vid Tappström. En smula kissnödig och förväntansfull. I ipoden har jag just i denna stund Carrie Underwood - The more boys I meet, the more I like my dog. Kan ni tänka.

På fötterna har jag splitternya stövlar. Oerhört nöjd med dessa men definitivt inget man går hem från Svartsjö i så jag har ombytesskor i väskan - min fantastiskt stora handväska.

I Brommaplan var jag desto mer pirrig och fylld av feststämning (Breezer) så jag kilade in på Pressbyrån och återupptog en gammal synd. Men det var inte så gott och jag fimpade i stort sett omedelbart. Så fort tunnelbanan kom i alla fall.


Italiensk restaurang i Gamla Stan. Med tillhörande sedvanlig rutig bordsduk och rödvinsflaska. Konversationen flyter alldeles utmärkt och ögonen tindrar ikapp med de tända ljusen.

Hemma i min säng igen. Tillsammans med David Duchovny och första säsongen av Californication. Det, mina vännver, kan inte sammanfattas som annat än en fantastiskt trevlig kväll.

TROPICAL WATEREMELON

Okej kamrater. Nu hägrar staden. Jag tänker mig att jag gör ett bildreportage av det hela. Lite av "min kväll i bilder", ja?

PLÄTTAR I LUFTEN

Min lilla mamma, her peopleskills aside, gör julgrupper, kransar och pynt som ingen annan. Den här svängde hon ihop på fem minuter för att ge till Anders och Kristina ikväll.

Om nån satte en korg, en bunt mossa och en samling blommor i händerna på mig och förväntade sig någon sorts skapelse skulle jag nog mest bli gråtfärdig. Pysselgenen hoppar tydligen över en generation.

CORSAGE

Ikväll ska jag på dejt. Tro det eller ej. Man ska inte färga håret samma dag som man ska gå på dejt. Det ska jag komma ihåg. Till nästa gång. If there is one.

Men annars då, kids? Hur gör man när man dejtar nu för tiden? Vad har hänt sen slutet av 90-talet? Fill me in!

Det är väl fortfarande brukligt att man dricker en ansenlig mängd alkohol innan? För att få lite flyt i konversationen. Så att säga.

DISEASE

Göran: Fy fan vilken jävla huvudvärk jag har.

Sanne: Du skulle ha tagit den där jävla grissprutan!

Göran: Äh...

Sanne: Jaha, nu kommer du dö i grissjukan. Det är ju jävligt typiskt. Hur ska vi då komma till jobbet?!

Min mamma visar fler exempel på hur mjuk och fin hon är. En riktig så kallad peopleperson.

KANELLÄNGD

Trevligt är - att bli uppringd av en gammal trogen vän, av en röst man inte hört på länge. Som jag varit dålig på att uppdatera, vilket hon nu gjort på egen hand med hjälp av bloggen.
Hon ville bjussa på svinisvaccin. Som jag alltid sagt - bara en riktig vän bjuder på vaccin mot den förkastliga grissjukan. Det tackar vi för!

Sen säger jag att, hey, vi kan väl ses och ta en fika, jag har inte sett ditt nya hus än. Hon svarar snabbt, Äh! Kan vi inte åka till stan och shoppa i porrbutiker istället?

Det är en sann och rolig vän. Fika? Pft! Tillsammans kan vi kanske hålla ålderdomen stången.

HANDKNUTEN

Skön cliffhangerkommentar på mitt TV4-inlägg nedan. Nu måste jag ju nästan kolla in den här faddergalan på måndag för att få ta del av det twistiga upplägget. Kanske kommer Bengt Magnusson ha spikesfrisyr. Kanske har han såna där festliga plastglasögon med lösmustasch. Vem vet, vem vet - spänningen är olidlig!

Jag tycker att vi ska titta allihop, och inte bara titta utan också skaffa på oss en herrans massa fadderbarn. När man i framtiden får frågan om man har några barn ska vi svara, Jajjamänsan! Ett helt jävla fotbollslag! I Bangladesh. Här ska inte några barn behöva knyta mattor från gryning till midnatt!

Och det är helt seriöst. Det ska inga barn behöva göra. Men jag kommer bara nappa om det är Persbrandt som rapporterar om barnens lidande. Ingen rapporterar om barns lidande som Persbrandt.

I SANNING

Äh. vi dricker vin och äter olivmuffins. Hummar och nickar. Tittar på varandra här i Bullerbyn och konstaterar att sämre kan man ha det.
Man kan sannerligen ha det sämre än såhär.

JAG VÄNTAR I HÖRNET

Nä. Nu ska jag tala om vad som på riktigt skulle pigga upp mig. En dejt med den här tjejen. Skulle det gå att ordna? Gud? Anyone?

Obs. Jag har gjort bilden såhär oskarp med flit. För att försvåra igenkänningen. Milla blir så lätt generad.

NÖFF

En dos svinisvaccin kanske? Jag har ju inte fått mitt stick än - jag går lite som i väntans tider. Och nu AVSLÖJAR AFTONBLADET så som bara Aftonbladet avslöjar saker att Sverige fått sitt första dödsfall till följd av just svinisvaccinet.
En har dött av sprutan - femton har dött av influensan, så i mina vågskålar väger fortfarande själva vaccineringen tyngst.

Jag tycker att det är lite sådär mysigt med nålar och sprutor. I likhet med min son som frågade om han inte kunde få en till igår när han fått sin första.

ZZZZZZZZZZZZ.......

Jag behöver en dos eller tio av något jävligt uppiggande.

GALA

När det närmar sig faddergalatider på TV4 tänker jag mig att det anordnas något sorts morgonmöte eller dylikt. Farbröder som lutar sig tillbaka i stolarna och kliar sig i sina farbrödersskägg. Hur ska vi göra i år? frågor dom sig. Vad ska vi ha för upplägg? Vilka tar vi in?

De har ett jäkla bekymmer med att få ihop det. Fnular och funderar. Brainstormar på blädderblock och grejer. Så håller dom på under lång lång tid. Ända tills dom kapitulerar. Äh va fan, säger dom till varandra. Varför gör vi inte som vi gjort i alla herrans år? Det har ju funkat hittills!
Samstämmigt vinkar de till sig praktikanten som suttit i nåt hörn och fört anteckningar i sitt lilla block. Du där! ropar dom myndigt och praktikanten stelnar till innan han far upp från sin lilla pinnstol, angelägen om att vara farbröderna till lags.
Kvista upp på vinden, säger den skäggigaste farbrodern åt honom. Gå upp på TV4-vinden, till den låsta skrubben längst bort. Därinne plockar du fram Bengt Magnusson och Agneta Sjödin. Damma av dom! Putsa upp dom! Nu är det dags för faddergala, ja jävlar i min själ!

Och praktikanten han ilar.

WRITE ME UP

När jag nyss frågade Gustav vad barnprogrammet vi tittade på hette svarade han; Hurså? Ska du blogga om det eller?
Han inflikar allt oftare om vad jag borde skriva om.

Man kan tro att jag är en mycket mer flitig bloggare än vad jag verkligen är.

VÅRDHEMMET GULLVIVAN

I barnprogrammet "För alla åldrar" lärde jag mig nyss att om man snoozar tio minuter varje dag så förkortar man sitt liv med ungefär 22o dagar.
Jag konstaterar att det lätt är värt det. Förutsatt att det handlar om 220 dagar som är exakt den andra lik. 220 dagar av senildemens, vuxenblöjor, passerad mat, liggsår och successiv nedläggning av inre organ och kroppsliga funktioner.

Då sover jag hellre de där tio extra minuterna varje morgon.

TORE SKOGMANS GLÖGG

Dollys rattar

Kalles knattar

amalgam

och en kasse bärs!

Gissa vad vi lyssnar på. För den goda stämningens skull. Glöggdoft. Lussebullar. Lars Vegas julskiva. Seriöst. Tomten kan komma nu.

SAFFRAN!

Idag har julstämingen kommit till Bullerbyn. Och satan i gatan vad jag har bakat!

ÄR VI FRAMME SNART?!

Idag har vi gjort en supermysig och jättehärlig utflykt till Kaknästornet. Det hela var Gustavs önskemål, han ville kolla hur högt det var. Men jag vet inte vad han hade trott, att det låg typ på Ekerö eller nåt. Det visade sig i alla fall ligga alldeles för långt borta för honom i då han började klaga redan innan vi lämnade Svartsjölandet. Det var för långt att åka bil, för långt att åka tunnelbana, för långt att gå och över huvud taget ett helt omöjligt resmål. Det var en sådan dag.
Mina barn är omöjliga i stan för att de ör ovana att vara där. Och de är ovana att vara där för att de är omöjliga de få gånger vi väl är där. Ett litet moment 22 där med vill jag tro.

Men vi fikade i Kaknästornets topp. Vi köpte skor, gick Hötorgshallen runt och matade dom på McDonalds. Allt detta under missnöjt gnäll, klagan och protester.

Så nu är det ganska skönt att sitta hemma i köket och blogga. Sippa på en öl och inte göra annat än se på när maten lagas.

AMY DIAMOND TÄVLAR I POSTKODMILJONÄREN MED SIN MAMMA

"Kan hon ingenting?! Hon är ju helt jävla dum i huvudet! Hon måste vara pingstvän!"

Min mamma - inte alltid helt pk. På ett skönt sätt.

OM ATT SLÅ MYNT AV SIN SITUATION

Barnet: Mamma, jag vill inte att ni skulle skilja er.

Mamman: Nej, jag vet det.

Barnet: Jag saknar dig när jag är hos pappa.

Mamman: Men vi träffas ju ofta, jag är aldrig långt borta.

Barnet: Kan jag få vara uppe lite till?

DOOBIDOO

Ikväll tittar jag inte på Idol. Heller. Den här gången är det mer självvalt och mindre att jag liksom...slocknar.
Jag väljer trevligt sällskap över Jihde och hans lallande muppar.

Så... ni som tittar kan ju tala om hur det går.

RUNNING & SCREAMING

Kan lätt vara den ondaste påskhare jag nånsin sett. Skulle nog hålla mina ungar ifrån dess ulliga gulliga knä.
Är det en förskärare du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?

THE APPLE OF

Om att önska sig olika saker på sin bröllopsdag.

LET THE AXIS TWIRL

Jag är oerhört väl omhändertagen.

Att påstå något annat vore lögn.

RELIGHT MY FIRE

Jag har en del googleannonser i min blogg. Jag kan inte minnas att de alltid funnits där, men nu gör dom det i alla fall. Jag lägger knappt märke till dom, men idag var det en i raden som fångade min uppmärksamhet.

Brist på sexuell lust?
En sexuell affär kan rädda ditt förhållande.
Anmäl dig idag!

Och sen en adress på det.
Jag kommer inte kolla upp det. Men jag kan bara inte låta bli att tycka att det låter oerhört märkligt.

PEEKABOO!

Jag tittar en del på Discovery: Travel & Living. Särskilt såna här dagar när jag är hemma och inte har mycket bättre för mig. Det är matlagning, bröllopsklänningar, uppfostran, inredning och dvärgar i verkliga livet. I stort sett allt man kan begära i underhållningsväg.
I kanalen pushar man nu också för en serie som jag än så länge missat. I didn't know I was pregnant. Trailern utlovar "helt vanliga kvinnor" som en dag får sitt livs överraskning när de plötsligt måste föda barn. Det är dramatiserade historier och de här brudarna har verkligen ingen aaaaaning.
Jag har så svårt att köpa det här. Jag har tyckt att det varit högst påtagligt de gånger jag varit gravid. Jag minns en gång på gymnasiet då en tjej i klassen inte kom tillbaka till skolan efter jullovet. Vi fick veta att hon fött barn under lovet. Det som hade börjat som lite ont i magen hade slutat i förlossning. Som en stor överrasking. För hela familjen.

Men jag håller mig oerhört skeptisk. Det går ju strängt taget inte att vara en smula förstoppad utan att veta om det,

WELCOME TO OUR HOUSE

Säga vad man vill om de restriktiva vapenlagar vi har här i Sverige, de fyller en ganska viktig funktion. Men det här ser ut att vara en riktigt lycklig familj. Inga man bråkar med. Så att säga.

PILLPOPPIN'

Igår fick jag penicillin utskrivet efter ett läkarbesök som inte gick att skjuta upp längre. I Brommaplan skulle jag hämta ut mina tabletter på apoteket och råkade ut för något som händer allt oftare vid uthämtning av receptbelagda preparat. Tanten bakom disken säger, "Jaha, du har fått blablablabla utskrivet. Du kan få blablablabla istället. Det verkar på samma sätt och priset är nio kronor bättre."
Jag vill säga nej med hela kroppen. Jag vill ju ha det penicillinet som min doktor skrivit ut, hon har ju liksom redan valt något lämpligt för mitt sjukdomstillstånd. Men så är den här tanten redan på väg för att hämta det andra preparatet, det som hon tycker att jag ska ha, det som hon säkert får pröjs av läkemedlesbolaget för att kränga. Så jag säger, Javisst, det blir bra. Och tjänar nio jävla spänn.

Så nu är jag besatt av tanken att jag käkar tabletter som inte hjälper mig ett jävla dugg. Kärringen kan ha sålt mig frickin' placebo. Och jag kommer dö njurdöden.

BEER FOR MY HORSES

Gårdagkvällen var inte en av mina bästa, rent hälsomässigt. Jag mådde rätt risigt men det går ju inte att ställa in den första, och troligtvis sista, gången man har chans att se Toby Keith i det här landet.

Ingen av oss hade varit på Cirkus förut. Det var en trevlig och intim arena, bra på alla sätt och vis förutom vissa bristfälligheter vad gällde ljudet. Det var stundom svårt att höra vad han sjöng. Men oavsett - det var Toby och han var på riktigt - det är stort.

Med sig hade han ett skönt tiomannaband. De såg alla ut att komma direkt från inspelningen av Grottbjörnens Folk. Man fick känslan av att han handplockat det här gänget någonstans i bergen i North Carolina. De hade kunnat jaga collegeflickor genom skogarna i Wrong Turn-filmerna. Ja, ni förstår. Men det är när en artist omges av just sådana musiker som man inser att de är förbannat duktiga på vad de gör. Och inte anställda for looks. Om man så säger.

DE BLEV I ALLA FALL KORTARE

"Fålla gardiner" by the way. Det låter oerhört rart och husligt. Housewifey.
Men det gick ärligt talat helt åt helvete. Jag är många saker. Sömmerska ain't one of them.
Tur att det finns viktigare saker i livet att bry sig om än att milimetermäta.

POINT OF VIEW

Något som är trevligt och värmande är att stå på övervåningen i sitt sovrumsfönster och fålla gardiner. Inte det i sig, utan att titta ner på Elvira och Göran som krattar löv där ute i höstrusket. Och det går inte att avgöra vem som har roligast. Detta efter att barnen just kommit hem efter en helg hos morfar och Kerstin i Skaresta. Gustav berättar lite besviket att tiden har gått alldeles för fort. Han ville stanna. Men nu är han i Globen med morfar och Mattias och kollar Monstertrucks och är nog ganska nöjd med tillvaron ändå.

Vad jag vill komma till är att oavsett hur det är med det här med skilsmässa , min egen och mina föräldrars, så finns det en sak som mina barn aldrig kommer lida brist av, och det är människor som bryr sig och tycker om dom. Och det är, i sanning, en rikedom i sig.

CARTOONKOMA

Pizzabudet. Dagens hjälte i Higglystan. Ifall ni nu bara satt och undrade.

KANSKE BORDE JAG JULPYSSLAT

Jag redan blivit så fäst vid det här kollektivlivet att jag blir lite vilsen när jag är lämnad ensam. Vad ska man göra när disken är undanplockad, tvättmaskinen går och jag inte kan flytta mer på sakerna där uppe i sviten?

Ni kan komma hem nu.

5 SANNINGAR OM IKEA

Igår besökte jag det stora möbelvaruhuset med min mamma. Det var trevligt. Och jag påmindes om följande;


Små barn avskyr att bäras/köras runt på IKEA och skriker mest. Små barn borde inte tvingas dit alls. Mitt tålamod är stort och oömt när det gäller barn i vanliga fall, det hör som till jobbet men i såna här situationer tycker jag att det är plågsamt. Och jag har aldrig utsatt mina egna för det. Folk som åker tíll IKEA hela familjen som en mysig grej platsar på min lista över saker som kan fara...



Man får inte sina utlämningsvaror fortare om man står skitnära utlämningsdisken. Inte ens om man så sitter på disken och desperat söker ögonkontakt med personalen varje gång de kommer ut från lagret. Roligast är de här dumma jävlarna som, när given IKEAmedarbetare ropar upp "Sultan Sandfjord!" tittar på sitt kvitto, viftar med det i luften och ropar tillbaka, "Nej, jag har Sultan Sunnanäng! Är det inte den? Står det fel?!" Det finns liksom inte på deras karta att någon av de femtio pers som står skymda bakom Herr och Fru Längstframvidisken faktiskt kan vänta på just Sandfjord. Eller vad fan den här madrassen nu kan kallas.



Man handlar mycket mer än man tänkt. Man kan inte ha för mycket stearinljus. Men går in för att köpa bestick och kommer ut med två fulla vagnar. Jag har aldrig köpt bara en sak på IKEA. Det skulle som förstöra hela syftet med att åka dit.



All sorts dröjsmål i kassan orsakar surblickar och stora irritationssucken från samtliga köande i det långa ledet bakom. Man kunde läsa att IKEA's kassörer och kassörskor hade som mål att aldrig ha fler än tre köande i varje kassa. Vilket skämt! "Och inte fler än nio bilar utanför på parkeringen." När min kassörska gjorde fel och var tvungen att slå in alla mina saker en gång till såg jag människor i kön som såg ut att faktiskt vilja döda mig. Sådan är mentaliteten. Jag tyckte det var fantastiskt kul - det var ju inte mitt fel, jag hade bara extra gott om tid att packa alla mina saker.

Det sista faktum, som inte går att undgå, är att IKEA och dess produkter är i det närmaste oumbärligt när det gäller att skapa sig ett nytt hem. Även om jag bara köpte gardiner, kuddar, blommor, ljus och en del annat jox och krimskrams så känns det ju plötsligt som att man bor på riktigt. Det gör vi nu. Och jag är sammanfattningsvis pro IKEA.

A WHOLE LOT OF LOVE

Men när vi byter till en dvd med Shania Twain då är Göran inte så irriterad på ljudnivån längre. Han sitter med nåt sorts fånleende. Jag tycker mig se lite saliv i hans mungipa. Han är tillbaka i Globen 2004.
Men hon är vansinnigt vacker, Shania. Det är imponerande med människor som inte ändrar utseende på tjugo år.

Formaldehyd. Heter det inte så?

NYA ÄVENTYR

Milla. Det är jag också.

KRAM.

BIG BIRD

Det är fredag. Barnen har åkt till morfar i Skaresta med sina mostrar. Mattias får en finfin tuppkam av mamma. Han ska på fest hos Zeb. Vi dricker öl och Göran sänker volymen när vi andra vill rocka till Garth Brooks på Irland.
Vi har kompletterat med fler Toby Keith-biljetter. Det ser ut att bli en alldeles fantastiskt trevlig kväll det också.

Och som det verkar, men det får vi inte tala om för Göran, så ska vi äta struts till middag.

HEAVEN MUST HAVE SENT YOU

Jag minns att vi skolkade från gymnasiet för att åka till stan och se den här filmen. Har inte sett den sen dess och känner att jag skulle vilja. Jag köpte soundtracket allra mest för den här låten. Kanske är det pinsamt, jag vet inte. Men i skivskattkistan poppade den upp som ett kärt minne i alla fall.

Och nu har jag disco på tredje våningen.

TURNING OF A PAGE

On a more serious note. Angående det här med att bli Årets Mamma så är det naturligtvis inget pris som är aktuellt för någon förälder, varken mamma eller pappa, det året, eller kanske till och med inte under de nästkommande heller, då man valt att separera. Och på så vis fuckat upp life as they know it för sina barn. Det är inte hedersvärt på något vis. Vi har rubbat hela deras värlsbild, deras trygghet och jag vet ju att de är oerhört besvikna på oss. Och önskar det ogjort.
Därför handlar allt, från och med det där beslutsögonblicket, om att göra allt så bra som möjligt för sina barn. Att dom, i allt det jobbiga, ska må så bra som möjligt och vi göra livet så smidigt som det bara går för dom. Och för oss andra inblandade.
Mina barn är tappra små soldater och det känns som att vi lyckats hyfsat bra med att få det att funka för Gustav och Elvira.
Så jag siktar på 2011. Det ska bli mitt mammaår. Då ska jag göra allting rätt.

Ett pris som däremot gått mig helt ur händera är det som Årets Hundägare. Vilket jag inte längre alls är. Den absolut svåraste stunden den här hösten hade jag för ett par veckor sedan då jag stod i slottsparken intill Hundstallet i Åkeshov och fullkomligt grinade my frickin' eyes out. Jag gråter fortfarande varje gång jag tänker på det. Jag kunde inte ens följa med in och överlämna dom. Men det fanns helt enkelt ingen annan lösning. Jag kan bara hoppas att dom får komma till hem som kan erbjuda ett bättre liv än vad vi längre kunde.
Men satan vad ont det gör. Och det är inget annat än meningen.

HÄGRING

Vet ni vad som nyss hände?! Jag är fortfarande upphetsad och lite i chock. Det gick förbi en människa utanför mitt fönster! En livs levande varelse. Ett spår av världen utanför. Man lever lite som han snubben som vaknar upp i 28 Veckor Senare här. Det är rätt dött, så att säga.

Just den här tanten såg ut att ha varit ute och gått i sin lila träningsdress sen den tidigare delen av 80-talet. Så kanske var hon en zombie på riktigt.

WHO'S YOUR DADDY?

På måndag kliver den här lille rare patrioten upp på scen på Cirkus. Jag är på en och samma gång både glad och förundrad över att han tar sig ända hit. Och nyfiken på publiken. Vis av erfarenhet vet jag att vi kommer träffa på idel svenskar utklädda till cowboys. Det är tydligen vanligt när man countrykonsert. Idioter.

OH BROTHER

Vackert vatten. Vacker sång. Från dito film.

TVÅGLAS

Jag har alltid - eller ja, alltid är ju ett stort ord, men länge då, jag har länge drömt om att få sitta och skriva vid ett fönster där man kan se vatten. För att vatten är vackert och rogivande och, in my mind, inspirerande.

Det här är utsikten från mitt sovrumsfönster där jag har min dator nu. Vi har från det här huset, vad man på mäklarspråk kallar, sjöglimt. Men den här årstiden när träden är nakna tycker jag att det är mer utsikt än glimt. Jag har en ganska tydlig bild av Mälaren och undersköna Hässelby på dess andra sida.

Och även om jag sitter jävligt crappigt vid det här skrivbordet som inte alls är ett skrivbord utan en antik bokhylla, på en stol för stelopererade, så känner jag mig faktiskt en smula inspirerad. Inte på så vis, kanske, att jag kan spilla ur mig en roman, eller ens, en diktsamling.

Men det känns nästan som att jag kan blogga igen.

Men låt oss inte ropa hej än. Två inläggsdagar i rad gör ingen proffsbloggare.

Som det gamla ordspråket lyder.

CRAIGHEAD COUNTY SKY

I desperat på jakt på en speciell skiva har jag mycket noga letat igenom mina cd-kartonger. Bara för att, till min fasa, inse att den inte finns här.

Så jag efterlyser Abalone Dots' senaste. Traveler. Den ser ut som bilden visar. Men min är signerad.

Det var en fantastisk kväll för. jag gissar fritt nu, typ ett år sedan. När jag och Mattias såg dom spela på Nalen. Det var aningen mindre fantastiskt att behöva se Nalens drinkutbud komma i retur dagen efter.

Men allvarligt talat. Vem har min skiva?

BILLY & MANDY

Hur vabbade man förr i tiden? Alltså in the days before Playhouse Disney och Cartoon Network. Seriöst. Hur fan gjorde man?
Jag försöker föreställa mig hemmasjukdagar med barnen utan tecknat på tv. Men nej. I don't even want to go there.

Malin Dubois - inte nominerad till Årets Mamma i år. Heller.

LEADING THE BLIND

Min datorovana är påtaglig. Jag putsar på skärmen. Försöker hitta någon sorts inställning. För att få text och tecken att inte vara så oskarpa. Suddiga rent av.
Men det finns ingen sådan inställning. Det är mina brännande pensionärsögon som helt enkelt inte fixar det här.

EN SEKUND ÄR JAG EVIG SEN VET JAG INGET MER

En god sak som kommer ur det här med att packa ihop hela sitt liv och flytta är att man får tillfälle att inventera sin skivsamling. För även om jag inte köpt skivor på ganska länge, tills jag nyligen köpte nedan omtalade Melissa Horn och Elin Ruth, så har jag en ansenlig mängd i min ägo.
Min musikskatt. Den är mig så kär. Och när man packar, först ner, och sedan upp den, då gör man en del fynd. Travvis med skivor som jag glömt att jag har. Som bär minnen som jag knappast längre minns. Men mellan första och sista ton trillar de över mig. Det som är jag från förr. Ur en skivsamling som letar sig tillbaka till nittiotalets början. Där jag någonstans började konsumera musik. Det som skulle komma att bli något av det allra bästa jag vet.

Så nu har jag en spelkö. Jag känner att jag knappt har tid att lämna rummet. Bara i yttersta nödfall. Men då spelar jag så högt att det hörs i hela huset. En av många fördelar med det ljuvliga livet på landet.

Och tänk att just i denna stund lyssnar jag på Helén Sjöholm. Du som har mitt hela hjärta.
Bara en sån sak.

LIKSOM FLADDRANDE LÅGOR

Jag går uppenbarligen miste om sådant som annonseras i bloggar. På grund av att jag, som det är nu, inte läser några. Inte någon alls. Och jag skriver inte direkt heller i min egen. Något jag kan sakna ibland.

Men jag läser ingen. Jag facebookar aldrig. Med jämna mellanrum känner jag mig tvungen att tömma inkorgen på mail. Jag raderar 79 mail som jag inte orkar deala med. Mer än genom att skicka en ursäkt till skolan om något jag meddelar alldeles försent.

Jag är vansinnigt ouppdaterad. Jag hänger inte med alls.

Och det var längesen jag kände mig så fri.

OCH DET ÄR FÖRST NÄR MAN SER ATT DET BLÖDER SOM DET GÖR ONT

Jag minns när Arja ville tacka livet. Som hade gett henne så mycket. Själv vill jag just nu mest tacka Elin för Melissa Horn. Jag köpte skivan (alltså den verkliga cd-skivan, i handen, från en affär - det var fan inte igår) och den är alldeles fantastisk bra. Från första till sista spår.
Pröva gärna själva. Melissa Horn, Säg Ingenting Till Mig heter den.

MANNY

Gustav fick ett litet Star warsskepp i födelsedagspresent. Det tog ett antal timmar att bygga ihop det. Och jag är så glad och tacksam att jag slapp göra det. Då hade det aldrig blivit nåt skepp för honom att leka med. Utan mer som en stor kartong med en massa rasslande legobitar i.

Och det är ju inte alls lika kul.

TRICK OR TREAT?

Vi tar barnkalas på allvar här i Färjestaden.

Och nu är det söndag. Ordningen är äntligen återställd.

PEACHY

UNTIL I FIND SOMETHING DARKER

Igår fyllde Gustav, som jag önskar alla goda ting i livet, åtta år. Idag riggar vi för spökfest. Mina fingrar luktar lime och jag letar efter en spökig outfit. Jag är inte helt säker men jag funderar på att klä mig i svart. Dagen till ära.

011106

I hope the days come easy

and the moments pass slow,

and each road leads you

where you want to go,

and if you're faced with a choice,

and you have to choose,

I hope you choose the one

that means the most to you.

And if one door opens to another door closed,

I hope you keep on walkin'

'til you find the window,

if it's cold outside,

show the world the warmth of your smile,

more than anything, more than anything,

My wish, for you,

is that this life becomes

all that you want it to,

your dreams stay big,

your worries stay small,

You never need to carry more than you can hold,

and while you're out there getting

where you're getting to,

I hope you know somebody loves you,

and wants the same things too,

Yeah, this, is my wish.

I hope you never look back,

but you never forget,

all the ones who love you,

in the place you left,

I hope you always forgive,

and you never regret,

and you help somebody every chance you get,

But more than anything,

and more than anything,

My wish, for you,

is that this life becomes

all that you want it to,

your dreams stay big,

and your worries stay small,

You never need to carry more than you can hold,

and while you're out there getting

where you're getting to,

I hope you know somebody loves you,

and wants the same things too,

Yeah, this, is my wish.