Något som är trevligt och värmande är att stå på övervåningen i sitt sovrumsfönster och fålla gardiner. Inte det i sig, utan att titta ner på Elvira och Göran som krattar löv där ute i höstrusket. Och det går inte att avgöra vem som har roligast. Detta efter att barnen just kommit hem efter en helg hos morfar och Kerstin i Skaresta. Gustav berättar lite besviket att tiden har gått alldeles för fort. Han ville stanna. Men nu är han i Globen med morfar och Mattias och kollar Monstertrucks och är nog ganska nöjd med tillvaron ändå.
Vad jag vill komma till är att oavsett hur det är med det här med skilsmässa , min egen och mina föräldrars, så finns det en sak som mina barn aldrig kommer lida brist av, och det är människor som bryr sig och tycker om dom. Och det är, i sanning, en rikedom i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar