TURNING OF A PAGE

On a more serious note. Angående det här med att bli Årets Mamma så är det naturligtvis inget pris som är aktuellt för någon förälder, varken mamma eller pappa, det året, eller kanske till och med inte under de nästkommande heller, då man valt att separera. Och på så vis fuckat upp life as they know it för sina barn. Det är inte hedersvärt på något vis. Vi har rubbat hela deras värlsbild, deras trygghet och jag vet ju att de är oerhört besvikna på oss. Och önskar det ogjort.
Därför handlar allt, från och med det där beslutsögonblicket, om att göra allt så bra som möjligt för sina barn. Att dom, i allt det jobbiga, ska må så bra som möjligt och vi göra livet så smidigt som det bara går för dom. Och för oss andra inblandade.
Mina barn är tappra små soldater och det känns som att vi lyckats hyfsat bra med att få det att funka för Gustav och Elvira.
Så jag siktar på 2011. Det ska bli mitt mammaår. Då ska jag göra allting rätt.

Ett pris som däremot gått mig helt ur händera är det som Årets Hundägare. Vilket jag inte längre alls är. Den absolut svåraste stunden den här hösten hade jag för ett par veckor sedan då jag stod i slottsparken intill Hundstallet i Åkeshov och fullkomligt grinade my frickin' eyes out. Jag gråter fortfarande varje gång jag tänker på det. Jag kunde inte ens följa med in och överlämna dom. Men det fanns helt enkelt ingen annan lösning. Jag kan bara hoppas att dom får komma till hem som kan erbjuda ett bättre liv än vad vi längre kunde.
Men satan vad ont det gör. Och det är inget annat än meningen.