SPAT

Jo. Det där med passen. Tanken är inte några vita stränder utan att vi ska följa med Bodil och Jörgen på spa-resa till Tallinn. Och jag vet inte, men rasslar det inte till ordentligt i vuxenpoängskassan där?

HÅRT

Och här är en fråga, apropå föregående inlägg; är det riktiga poliser som sitter i de där passluckorna eller är det nån sorts svensk kassaservice-låtsas-poliser som bara drar på sig den där tröjan med emblemet?
Och om det är helt riktiga poliser, känns det okej då? Att utbilda sig på den där supertuffa högskolan för att sitta bakom glaset och säga; "Legitimation tack. 400 kronor tack. Titta rakt in i linsen. Skriv på där. Tack." Och sen titta på Cops för att få lite spänning i tillvaron.

Nåt jag funderar på såhär i reklamen.

PASSA SIG

Joel och jag var hos snuten i Solna idag och fixade pass. Det tog ungefär 3.15 sekunder. Och förra veckan fick jag mitt leg. Jag har inte haft giltig legitimation på över sex år. Jag börjar nästan bli som en riktig människa nu.

Men det är kul att man blir så snygg på passfoton i alla fall. Johan gör nån grej på foton för att inte le. Han kniper med munnen så att han ser ut som en bulldog. En terroristbulldog i det här fallet. Han ser helt livsfarlig ut. Men han tänker att till en del utvalda länder i mellanöstern kommer han inte ha problem med att komma in i alla fall.
- Welcome home son, kommer de säga och krama om honom. You have been missed. Here is your suicidebomb.

SEGERTÅGET

För många år sen snubblade jag över en sida på nätet där man kunde bekänna pinsamheter angående låtar man gått och sjungit på. Där man trott sig kunna texten men i själva verket sjungit nåt helt jävla galet. Det kan vara obehagligt när sådant uppdagas. Fast idag i bilen, när det hände Johan, då var det bara hysteriskt kul.
Han lyssnar ju alltid på Winnerbäck, min man. Fast kanske inte så mycket på själva orden visar det sig.
Det handlade om låten Du hade tid, och texten lyder;

Du frågar; "Älskade dom dig ikväll?"
Jag svarar "Dom älskar mig bara nu,
den enda som verkligen älskar mig är du"
Du frågar; "Tog du dom med storm ikväll?"
Jag kommer faktiskt inte ihåg
men mina fingrar säger att det var ett segertåg

Johan sjöng litegrann, så som han brukar och jag hajade till lite där på det sista ordet.
- Vad sa du?
- Vadå?
- Det sista du sjöng, det som ska vara "segertåg", vad säger du?
- Segertåg? Vad är det för jävla ord? SÄKERT HÅL sjunger han.

Mina fingrar säger att det var ett säkert hål... jag skrattade så jag höll på att dö. Samtidigt som vi bråkade om den rätta texten. Vilket inte var så länge eftersom jag slet upp cd-fodralet för att styrka mitt påstående. Jag har alltid rätt, goddammit.
Han tyckte nog att det var lite pinsamt fast han började genast snacka om Anders och hur mycket han sjunger fel när de är ute och jobbar tillsammans. Som till exempel Metallicas kända cover "Whiskey in the BAR" och David Bowies hitlåt "Let's CHANCE". Så fantastiskt roligt. Bara att de sjunger tillsammans är ju så rart så man smäller av.

För övrigt köpte Johan och jag matchande allväders/vinter/snöstövlar idag. Det är väl naturligtvis nån sorts varning på det.

JUST DO IT

Okej, mina små vänner, det här är enkelt. Ni är ju som jag och tycker om att ha det lite kul och mysigt på fredagen. Det här kan man få jättebra hjälp med av en finfin ung man.
Gör såhär nu; skicka ett mail till calle@schulmangruppen.se. Ange "veckobrevet" som ämne och i själva meddelandet kan ni skriva exempelvis; "Jag vill vara som Malin och få ditt sköna veckobrev varje fredag. Tack på förhand, ditt namn."

Vill ju vända nedåttrenden för killen.

KALLA MIG GÄRNA BAKÅTSTRÄVARE, MEN...

Alltså. Jag är väl helt för jämlikhet på olika vis. Om lika villkor för män och kvinnor och annat crap. Men samtidigt är jag också, vet jag, kanske lite konservativ i mitt tänkande om att män ska vara män och kvinnor... ja. Kvinnor.
På nya jobbet har jag nu konfronterats med mycket obehaglig kategori människor som strider mot just det. Det är de här papporna. Som vill vara mammor.
Två pappor satt ute i hallen och pratade. Tillsammans med sina respektive två barn, alla fyra flickor. Och det började helt rätt med fotbollssnack. Sånt som låter helt normalt när två vuxna karlar samtalar med varandra. Men sen gick det snabbt utför och jag började må dåligt.
Jag hade tänkt försöka återge konversationen men den gör sig inte i text. Den måste illustreras med bögiga röster, inte för att det är nåt fel på bögar, utan för att de pratar som tjejer.
Men de pratade länge och ingående om tröga och struliga magar. Om bajs- och kostvanor. Innan de började beundra varandras döttrars hår! Och utbytte hårvårdstips och flätteknik med varandra.
Men jag dör. Det var det mest osexiga manliga beteende jag någonsin bevittnat. Jag skulle aldrig kunna respektera en man som höll på sådär. Jag vill ha en man som inte kan fläta. Som aldrig skulle snacka barnbajs med sina polare. En man som är bra på sina saker och låter mig ta hand om mina.

Och söta lilla styvmor - jag visste inte att du var ett sånt stenhårt bloggfan. Hoppas du kickar ass på nya jobbet i natt. Från och med nu ska jag råda alla jag känner att titta in på Nyköpings Bro när de passerar. Nattetid.

GUBBE

Johan och jag delar upp hunden på samma sätt som vi gjort med ansvaret för våra gamla spädbarn. Han tar tidiga mornar och jag kvällar och nätter. Det är ett system som funkat utan kinks eftersom min man aldrig, ALDRIG, även om vi festat till gryningen, är trött på morgonen.
Nu för tiden går han upp kvart över fem för att promenera 45 minuter innan han åker till jobbet. All heder åt honom för detta. Mornar är inte min grej. Det absolut bästa med nya jobbet är att jag aldrig behöver gå upp klockan fem längre.
Det är ju nattsvart ute vid den tiden på morgonen. Johan är ju man och så klart inte mörkädd han heller (se tidigare inlägg) men i morse var det nåt som frustade och brölade i skogen när de gick mellan Stockmos och Ramundvägen. Han trodde det var minst en älgtjur eller dylikt men när de kommit en bit förbi tändes en ficklampa inne i skogen och det var nån läbbig gubbe som stod där inne och lös på sig själv. Skrämde skiten ur både honom och hunden.

Jag gick där nu på kvällen. Skulle ha kunnat gå nån annan väg men mina autistiska drag hindrar mig från att bryta mönstret. Tyvärr fick jag inte uppleva nån spänning men Quila visade var han stått genom att ställa sig blickstilla, blänga på en osynlig punkt i allt det svarta och vägra gå vidare. Kanske stod han där ändå. Vad vet jag.

SJUKT

Det är kul på nya jobbet. Jag är fröken på Älgen. Tillsammans med Pernilla, Jamina och Rasmus. Idag var Pernilla, Jamina och Rasmus sjuka. Desto mer kul till mig.

MÖRKORÄDD

Jag tänker lite på det där med att vara mörkrädd och vilket besvär det kan vara. Jag är det inte. Det är en begränsning som jag liksom inte har råd med. Jag glider runt i mörkret om kvällarna med hunden och så tänker jag en del på Jan Guillou. Han fick frågan nån gång i en intervju, om han var mörkrädd. "Nej, varför skulle jag vara det?" svarade Jan på typiskt Jan Guillou-vis, "Det farligaste som finns i mörkret är ju jag." Jag tycker det är så tufft. Och vem vill inte vara som Guillou, bortsett från hans T-rex-korta och missbildade armar, så jag tänker också så när jag går genom skogen. Det farligaste som finns i mörkret. Är jag.
Särskilt när jag är I-pod-döv. Och har en ganska speciell sorts hund. Om typ HIV-mannen skulle anfalla mig och bakbinda mig där i skogen, då skulle Quila vifta sådär glatt på svansen och slicka honom på kinden. Den sortens hund.
Men jag är inte mörkrädd.

VEM VILL LIGGA MED PETER JIHDE?

Man frågar sig gång på gång...
Jag hörde något enastånde nyss när jag borstade tänderna. En trailer för Kalla Fakta, TV4's program för djuplodande journalistik. De drar fram nakna sanningar, sätter en strålkastare på skiten och folk får skämmas till höger och vänster.
En trailer för Kalla Fakta alltså. Om manliga prostituerade. Som en minoritet i samhället. Och så hör jag den där mörka TV4-rösten; "Män som säljer sex - är de offer eller förenar de nytta med nöje?"

Jag vet naturligtvis inte svaret på det. Det låter makabert och helt förenligt med kanalens sensationsjournalistik. Men kanske är bögsex så jävla kul så man lika gärna kan skapa sig ett litet företag runt det hela. I wouldn't know.
Vad jag tänker på är vilken cirkus det skulle blivit om man sagt samma sak om kvinnliga prostituerade - om TV4-rösten frågat sig om de faktiskt förenar nytta med nöje. Eller ej.

"MEN DU KOMMER JU SNART TILLBAKA"

Tänk om jag fått en stjärna i himlen för varje gång jag hört de orden ikväll. Då hade jag kunnat lysa någons väg i natten.
Det var mitt allra sista pass på Korttidshemmet. Och det var, på en och samma gång, både vemodigt och bitterljuvt, det kan jag erkänna. Jag fick ett jättevackert halsband och blommor, kramar och fina ord, men ändå verkar ingen riktigt tro på att jag slutar på riktigt. Natt-Leena ville absolut inte kramas och knappt säga hej då. Hon viftade bort mitt avsked som vore det ett infall av tillfällig sinnesförvirring.
Och jag vet inte jag. Jag har varit så less på alla omständigheter kring det här jobbet och nöjd med beslutet att lämna det. Men så står man där med rosorna i handen och minns plötsligt bara de bra sakerna. Och de allra bästa arbetskamraterna. Man är ju lustig som människa.
Så jag åker hem med 21:12-bussen. Och använder, så som jag gör ibland, min ipod shuffle som en sån där magic eight ball. En sån man skakar på för att få hjälp med svåra beslut, så svarar den Yes, No, Maybe eller Try again. Jag funderar på mitt beslut att byta jobb och så shufflar jag. Och får lyssna på Stay med Sugarland. Det var ju oxå lustigt. Jag ger den en chans till och den serverar mig Fly away med Lorrie Morgan. Ibland är den så himla tvetydig, min ipod.

Hur det än är så tycker jag mycket om att vara tillbaka på dagis. Jag har fått ett jättefint mottagande och själva jobbet sitter i ryggmärgen. Jag passar där. Även om jag just nu saknar Pernilla, men förhoppningsvis är hon snart tillbaka.

God natt små vänner.

ETT AV MINA BÄSTA INLÄGG...

I morgon börjar jag på förskolan. Inte helt enligt planerna. Men det vet man ju... att ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. Ser fram emot torsdagen, med dagpass på dagis och kvällen på kortis. Men sen är det slut.

SAPPY TUNES

http://www.youtube.com/watch?v=Z95fC8NKWos

Den här satans bloggen vill ju fortfarande inte lägga upp filmer när jag så snällt ber den. Så det blir en länk. Den som vill kan titta på Kellie Pickler från CMA-galan i förra veckan. Hur hon kan låta bli att storgråta nästan ända till slutet.
För att American Idol har plockat upp henne från Albemerle, NC . Och för att den där mamman hon sjunger om i I Wonder, som lämnade henne när hon var väldigt liten troligtvis ser henne nu.
Jupp, Kellie Pickler is in Tennessee. Svårt att undgå.

EN GARTH FÖR SJÄLEN

Jag har aldrig sett Karate Kid, men jag tror att jag pretty much har förstått sensmoralen av historien. Om den asgamla och fantastiskt kloke gubben som lär upp nån sorts grabb. Det oskrivna bladet, så att säga. Och det är klyschor till höger och vänster men slutar med att gubben kan vara oerhört stolt när grabben har lärt sig allt av värde och spöar skiten ur alla andra.
Som sagt. Jag har inte sett filmen. Nån av dom. Men vad jag ska komma till är att jag vet precis hur det känns när man lärt upp någon och en vacker dag (eller kväll i november) får njuta frukten av det. Så var det igår, när Janne kom hem med Skatten. Att karatechoppa ett gäng asiater är ju ingenting i jämförelse med att plocka russinen ur den amerikanska countrykakan på samma sätt som han gjort. Till min stora stora glädje och stolthet. Det var så klockrent handlat, utan någon som helst vägledning från mig. Bortsett från Garth Brooks-boxen. 7 timmar med Garth, all I'm sayin. Ändå tittade jag på samma konsert från Texas Stadium fyra gånger i natt. För att jag ryser på samma ställen. Grinar till The Dance och flinar som en satans mupp.

Men för övrigt har jag en hel trave skivor att lyssna in (and so little time...). Allihopa, courtesy of... Janne Jansson.

OM MJÖLKEN OCH DESS FÄRG

I morse när jag vaknade hade jag sju mottagna sms på mobilen. Ett för varje utdelat pris på CMA Awards. Han gör minsann ett bra jobb där borta, countrykorren från Klevberget.
Jag suckar lite när jag läser sms:et "Album of the year: George Strait", och jag undrar om George Strait ens lever längre eller om det är nån sorts vaxdocka de baxar in på Grand Old Opry år efter år.
Ser hur som helst fram emot typ januari eller när det nu blir SVT visar alltihop. Fast det går säkert att kolla online nånstans.

Några har frågat hur det gick för Elvira på 3-årskontrollen. Om hon blev godkänd. Och jo, det blev hon ju naturligtvis. Språkligt har hon ju inga problem direkt. Snarare tvärtom. Skulle behövas en muteknapp ibland.
Men så var det det här med kosten. Jag hade svarat rätt på allt utom en grej. Det här med vilken mjölk "Barnet" dricker hemma. Jag hade kryssat mellanmjölk och det var ju helt fel. Om barnen ska dricka mjölk över huvud taget så ska det vara lättmjölk. Nya rön, förstår ni. Hon drog nån lång harang om bästa näringsupptag, vitaminer och gud vet allt. Jag lyssnade mycket lite. Mest tänkte jag på hur högt detta måste kvala in på listan över, inte i-landsproblem utan, i-landsfräckhet. Är det nåt att lägga resurser på? Att den här kvinnan ska träffa Ekerö och Färingsös alla småbarnsföräldrar för att tala om för dom att det är lättmjölk de ska hälla i sina ungar?
Och sen ser jag scenen helt tydligt framför mig. Det är en treåring i, låt oss säga för sakens skull, Sudan? Han är bara skinn och ben med en svullen svältmage på mitten. Flugor kryper i hans ögon där han ligger som ett litet sakta döende bylte på marken under den obarmhärtigt gassande Afrikanska solen. Brunnen har sinat, byns enda ko är sedan länge död och uppäten av gamar. Pojkens far har lämnat dem i sin jakt på föda och mamman är utmattad, på gränsen till döende, av att ha fött fler barn än någon kan räkna.
Då, som genom magi, uppenbarar sig ett glas framför den svältande pojken. Den vita vätskan däri är så ljuvligt kall så imma bildas på glaset. En liten gnista av liv tänds i pojkens ögon och han uppbådar all sin magra kropps sista kraft och sträcker sen beniga lilla hand efter glaset. Han hinner precis uppfatta den fuktigt svlkande känslan mot sin heta hud innan BVC-Kerstin uppenbarar sig. "App, app app!" hojtar hon och slår med ett enda kraftigt slag glaset ur handen på den lilla svarta pojken. Ljuset i hans ögon slocknar för gott när han ser hur mjölken sprids och genast sugs upp av den torra gårdsplanen. BVC-Kerstin skakar på huvudet och gör små smackande ljud med munnen av besvikelse. "Vad har vi sagt? Den röda mjölken har för hög fetthalt. Och är dessutom inte vitaminberikad. Skäms på dig unge man!"
Sen är hon försvunnen igen. Och likt mjölken på det dammiga underlaget rinner livet ur den lille pojken.

Somliga säger att jag är dramatisk av mig. Men jag vet inte jag...

071107

Förlåt Milla, jag är en usel bloggare just nu. Men nu ska jag skriva lite om din man. För jag skulle offra nån sorts kroppsdel för att vara Janne Jansson ikväll. Han är ju för guds skull på plats i Kentucky, som en annan utrikeskorrespondent, och får kolla på CMA-galan live (på tv alltså) tillsammans med ett sexpack bud. Satan i gatan, vilken lycklig man.

Mindre lyckligt, faktiskt fruktansvärt tragiskt är att vi fick ett dödsbud ikväll. En kompis till mina föräldrar omkom i en olycka på sin arbetsplats här på öarna idag. Så onödigt, kan man känna. Och det bevisar än en gång att livet är kort och man bör leva därefter.

HÖG

Ja, just det. Bloggen. Det är mycket just nu, kan man säga. Utan att överdriva.
Jag har inte tid nu heller. Johan och jag firar vår åttaårsdag idag. Det är fint. Det är så mycket kärlek här så luften liksom vibrerar. Det är antingen det eller så beror det på ångorna från målarfärgen i hallen. Ingen vet säkert. Men jag gillar att tänka positivt.
I morgon är vi lediga båda två. Det är en skön känsla.

Ge inte upp hoppet - jag återkommer.