MISSA INTE

Hörrni fashionlovers! Ni har väl inte missat att stickade tröjor is the shit den här hösten. Och allra allra helst ska de ha riktigt stora kragar. Så som modellen visar här.

ON THE OTHER HAND

När vi var små, och lite större också, fanns det en regel i vårt hem. Som vår mamma hittat på naturligtvis. Den var formad som så att om man var sjuk och hemma från skolan på fredagen så fick man inte gå ut eller helt enkelt göra roliga saker under helgen. Detta med den följd att de tillfällen när man kände efter lite extra och fann sig ha lite ont i huvudet/halsen/magen och behövde stanna kvar i sängen sällan föll sig på just fredagar. Man släpade sig iväg till skolan, och det gick ju oftast hur bra som helst för egentligen var man väl bara trött, och sen fick ha sin helg på så sätt man önskade.

Det här sitter kvar litegrann i mig. Jag har varit hemma nu torsdag och fredag. Har haft feber, ont i halsen och hostan från helvetet. Är rätt sliten. Men nu hade vi sen långt tidigare bestämt med Johans föräldrar att vi ska äta middag där ikväll. För att sen lämna kvar alla barnen över helgen och bara vara lediga.
Det här känns lite fuskigt nu, hur vuxen jag än må vara. Som att jag borde stanna hemma och bara ligga still för att rättfärdiga mitt tillstånd.
Samtidigt som djävulen på min andra axel tycker att när man behöver vila efter att tömt diskmaskinen kan det vara rätt skönt att låta någon annan laga fredagsmiddag. Och passa ens fotbollslag till barnaskara i två dagar.

JACE

Vi börjde titta på nya serien Fringe, hubby och jag. Pilotavsnittet var bra och det kändes som att den skulle hålla men sen har den mest tappat tycker jag. I stil med Lost, som är skapad av samma snubbe för övrigt.
Så igår testade vi ännu en ny serie. Vampyrserien True Blood. Av Alan Ball som gjorde super-jätte-bästa Six Feet Under. Och det var ingen besvikelse. Det är HBO så man kunde räkna med lite naket och en del blood & gore. Men snygg var den. Oerhört snygg. Allt från vinjetten till Vampyren Bill och Anna Paquin som blivit vuxen och spelar en southern belle med den ljuvligaste av Louisiana-accents.
Men allra bäst är fyndet Jace Everett som sjunger sin ascoola Bad Things inledningsvis i programmet. Han är mitt nyaste country-snubbe-fynd and I likey a lot. I gotta have it, Everything I want... det lär spelas en del på lördag. Yes-siree-bob.

THE JOKER

Efter jättedrinken ville Skeden bli sminkad som Jokern. Jag gjorde mitt allra bästa. Och det var väl helt okej.

Tills han somnade och mest av allt såg... ja, död ut.

SKÅL

Ah. En minnesbild från helgen. Vi ser helt psycho ut, lillebror och jag, när vi finsippar på vår stora-skålen-drink.

Recept: 75 cl rom, 2 påsar frysta hallon + en skvätt russian. Sen i med mixerstaven och sist ett sugrör i var mans hand.

ÄVENTYR

Johan och hans vän Anders filar ju på den storslagna planen att vandra upp på Kebnekaise nästa år. Han spanar på utrustning och vandringsleder och allt vad det är.
Anders började redan i somras gå promenader med 25 kilo på ryggen. Johan har inte tjackat sin vandringsrygga än men idag kunde han inte hålla sig längre. Han tog den största ryggsäcken vi hade och fyllde den med 27 kilo sand och kånkade den en timme när vi gick med hundarna. En ryggsäck som jag typ fått i nån bokklubb. Han sover nu, men jag gissar att kommer vara ungefär lam när han vaknar upp.

När jag tänker på Johan, Anders, tvåmannatältet och den här bergsknallen i förgrunden är det EN tanke jag inte kan få ur huvudet. Nåt jag bara inte kan låta bli att dra paralleller till.
Brokeback Mountain.

MAN ON THE MOON

Gustav var på kalas igår. Killen i fråga har en brandmanspappa och kalaset hölls på brandstationen. Ungarna fick åka brandbil, släcka eld och krypa under låtsasrök.
Svårt att slå en sån grej. Gustav fyller år om ett par veckor. Jag sa till Johan att hey, vi kan ju ha hans kalas på ditt jobb. "För att göra vad?" tyckte han. "Kolla in glödlampor och avloppsrör?"
Kanske skulle man fött Christer Fuglesang ett par ungar. "Hej kids, kolla in. NASA."

SOVA?

En efter en har mina familjemedlemmar somnat in under fredagkvällens gång. Nu är jag omgiven av snusande från man, barn och hundar. Sitter och ser på urusel fredagsunderhållning och funderar så smått för mig själv...

PERSONER JAG INTE VET OM DE ÄR DÖDA ELLER ÄNNU LEVANDE

Gösta Ekman

Prinsessan Lillian

Hasse Alfredsson

Lauren Bacall

Bob Dylan

John Goodman

Lars Von Trier

Och The Hanson Brothers

Skulle ju lätt kunna googla fram svaren. Men det lite sådär kittlande att leva vidare i ovisshet.

TIDLÖS?

Ser Anna Lindmarker läsa TV4-nyheterna. Och jag vill minnas att hon såg precis likadan ut när hon gjorde samma sak, i annan kanal, när jag var liten. Hon hade bara lite lättare att röra munnen då.

TYPISKT

Och så, ja just det, för liten bh. Hatar när det händer.

SMOKIN'

Ikväll anordnar Vecko Revyn sina blog awards. Störtlöjligt naturligtvis, men ett tillfälle så gott som något att slänga in ett modeinlägg. Något jag inte gör så ofta. Modebloggar is the shit. Så här har ni jag och Jamina i dagens outfits. Vi sportar gummistövlar, vad annars, och varsitt par fleecelångkalsonger, plagget to-die-for den här hösten. Just dessa är courtesy of förskolan. Till detta en superängslig pose och man är redo för allt.

THE CREEPS

Alltså. Fredrik är en jättefin arbetskamrat. Gillar honom massor och han är, i de allra flesta fall, en utmärkt kock. Men den här linssoppan vi fick idag...jag kunde bara inte sluta tänka på att det såg exakt likadant ut på hallgolvet häromdagen när Quila hade mått lite dåligt.




Så jag var tvungen att ta en bild. Och nu vill han inte prata med mig mer.

DET SÄGS...

Linda skriver idag om hur man kan bli otroligt berörd av att läsa en bok. Så till den grad att man faktiskt gråter och jag börjar genast tänka på min favorit-hato-gråtbok nummer ett.

Det sägs att en stjärna faller av Linda Grey Sexton. Det är en hemsk bok, helt fruktansvärd. Den handlar om en familj, och framför allt en mamma som förlorar ett av sina barn i en olycka, och hur sorgen lamslår. Jag läste den här boken för hundra år sen, långt innan jag fick några egna barn och blev ganska tagen. Men! så hittade jag den på nytt, som "vuxen" för ett tag sen. Och jävlar vad jag grinade. Den här mamman måste få sin lille två-åring att sova i sin egen säng och låter honom få ha en trähäst i sängen. På natten hör hon hur han gnäller och gnyr och vill gå dit och kolla läget. Pappan beskyller henne då för att vara sjåpig och skämma bort sonen, att hon bryr sig mer om honom än sina två döttrar, och övertalar henne att stanna kvar i sin säng och låta pojken somna om själv.
På morgonen hittar honom, strypt till döds av snöret på trähästen. Hon blir naturligtvis helt psycho. Eller chockskadad. Hon byter hans blöja, klär på honom, det här lilla döda barnet, och täcker hans ansikte med babypuder för att inte se att han är blå. Alldeles blå.

Längre kunde jag inte läsa den här andra gången. För då grinade jag så mycket. Slängde boken långt in under sängen. Och där ligger den kvar.

DELA MITT ALLT

En grej som jag inte förstår är det här med par som har gemensam email. Jag har hört talas om detta men trodde faktiskt knappt att det förekom på riktigt. Att det var lite som en sån där urban legend. Men nu har jag börjat stöta på det här äckliga fenomenet allt oftare. Jag ser det i utskick från fritids och från dagis, och nu allra senast på en kalasinbjudan. Nämner inga namn men tänk att min och Johans skulle vara just johanochmalin@telia.com (obs! försök inte maila på denna adress. Finns inte i verkligen. Vänta till hell freezes over).
Vad är det man vill bevisa med detta? Att "Vi är så sjukt tighta så här finns inga hemligheter, inte ens i våra inkorgar. Min man får inga mail efter att ha kollat upp penisförlängade medel/dvärgporr/real-dolls/russian-mail-bride.com. Eller min fru behöver inte dölja några orderbekräftelser från Ellos/Jotex/your-random-reseföretag eller det faktum att man har 500 nya flirtar på Facebook."
Jag pratar naturligtvis rent hypotetiskt här. Hittar på ur huvudet så att säga. Men ni förstår. Alla har grejer. Alla.

Folk som har gemensam mailadress, är det samma människor som bajsar med öppen dörr?

NÅT ATT SPARA PÅ?

Efter att ha läst ett klockrent inlägg om organdonation i Niklas Schulmans blogg klickade jag mig direkt vidare till www.livsviktigt.se och fyllde i mina uppgifter för att bli donator. Inga konstigheter. Kanske är jag sist i världen med detta. Tycker att alla ska. I don't see why the hell not.

ELAKA STYVMODERN

För att fortsätta lite på det inslagna spåret om vilka fantastiska föräldrar vi är. Det största lilla barnet vi har här hemma är 14 år. Hon går i åttonde klass. Nu är hon ju min bara till låns men det har funkat bra hittills. I nio år nu faktiskt.
However. Olivia berättar att i hennes klass är det så att vissa föräldrar tjackar sina ungars betyg. Ja, inte så tillvida att de rasslar in på rektorsexpeditionen och smyger ett fett kuvert under bordet och cashar ut ett klassigt betygsdokument. De betalar sina barn på så sätt att ett MVG genererar ett cash prize. Någon hade berättat att hon fick tusen spänn för varje MVG och då gick nästa unge hem och beklagade sig över detta och fick således löfte om fem tusen för sina. Och jag vet inte. Är det bara jag som tycker att det är helt åt helvete? Jag bortser nu helt från det faktum att vi till att börja med inte har ekonomiska förutsättningar att pröjsa Olivia fem tusen för varje MVG och tänker bara på allt annat som är sjukt med det. Om man betalar fem tusen för sin unges betyg i åttan, hur ska man då motivera densamma att plugga på gymnasiet? Eventuell högskola? Det måste ju handla om femsiffrigt i alla fall. Vi har nån sorts förhoppning om att Olivia ska vilja plugga för sin egen skull. För sin framtid och sina förutsättningar i livet. Jag tror att man skapar monster i större och mindre grad om man vänjer sina barn att bara prestera om det finns löften om ekonomisk vinning. Det är ju sånt man ska ägna resten av livet åt sen när man jobbar.

Jag sa åt Olivia att säga till sina klasskamrater att av oss får hon en back Bacardi Breezer för varje MVG. Röra om i grytan lite. Sen säger dom att jag saknar pedagogiska skills. Pft.

ONDSKA

Tänker lite på den här "artisten" som har slagit sin fru sönder och samman (jaja, jag vet "oskyldig tills motsatsen är bevisad, yadayada..."). Hans advokat låter hälsa till media att han klarar sig fint i häktet. "Det enda han har i tankarna är sin fru," meddelar han. Och jag funderar på om det är ett, för "artisten" gynnsamt uttalande. Det enda det signalerar i mina öron är att han sitter där på britsen i häktet och tänker på sin fru och vad han ska göra när han kommer ut. Typ avsluta det han bara gjorde halvdant där i trappan. Creepy.

Och det här med "artisten". Måste kännas löjligt som journalist att fortsätta kalla honom så när varenda människa ändå vet vem han är.

GRATTIS

Det måste ju vara fan så mycket bättre när man är två i ett äktenskap som glömmer bort att man har bröllopsdag. Än att den ena kommer ihåg och sen måste grina och hålla på och ställa till värsta scenerna av ren besvikelse över uteblivet firande.
Johans mamma ringde. Och gratulerade mig på bröllopsdagen. Och jag blev tyst, så tyst. Jaså minsann. Det är trettonde oktober idag. Whaddayaknow.
Men det ska klargöras att det faktum att Johan och jag glömmer bort vår gemensamma bröllopsdag säger inget negativt om vårt förhållande. Tvärtom. Det betyder bara att varje dag vi har tillsammans är oerhört superspeciell . Precis som en bröllopsdag.

EFTER ALLT

Funderar lite på om man ska tycka att det är roligt eller motbjudande att V6 antyder i sin reklamfilm att man ska tugga deras tuggummi efter, ja... oralsex. Inte så tydligt och inte i så många ord men hey, jag är inte född igår.
Kan se de här smygsluskiga reklammännen där de sitter och brainstormar runt bordet..
- Vi säger att man ska tugga V6 efter varje sushi. Hö-hö. Sen slänger vi in en subtil hint. Hö-hö. Om att man ska ta det här finfina tuggummit efter varje, ni vet..hö-hö. Och så lite talande gester på det. Ingen trodde kanske ens att nån verkligen skulle nappa på den här lökiga idén.

Festligt yrke det där. Reklamare.

ÄCKELSTOLT

Jag brukar inte skriva en massa pluttigt skrytjox om mina barn. Främst för att jag fullkomligt avskyr allt vad mammabloggar heter. I have a child - therefor I am. Puckon.
Jag älskar mina ungar högt och lågt men har fortfarande insikt nog för att förstå att ingen, förutom kanske jag själv eller möjligtvis en dovoted mormor eller dylikt, skulle finna nöje i att läsa om streckgubbsteckningar, hello kitty-kläder och spännande turer till parken.
Men ibland händer det nåt så att jag faktiskt är tvungen att finskriva lite om nåt barn jag har. I det här fallet Gustav. Förra veckan var vi på första utvecklingssamtalet med hans fröken i ettan. Det var fint. Och bättre än så. Hon använde sig av en mängd olika superlativ. Jag har egna barn, sa hon. Men hur gör man för att få en som är såhär ljuvlig? Gustav satt där bredvid och han var så stolt och jag är hans mamma och jag var ju såklart tusen gånger stoltare. Skön bekräftelse. Från en fackman liksom.
Och jag skulle kunna vara helt ödmjuk här och tacksamt ta emot detta med motivationen att vi är många fina varma vuxna förebilder runt Gustav som har gjort honom till en klockren liten skolpojke. Men jag skulle hellre vilja ta all credit själv en liten stund och säga in your face. In your face till de där skitnödiga mammorna i den där första mammagruppen. Som inte trodde att jag såg när de himlade med ögonen och mimade "Hon är typ 20 år" till varandra. Ursäkta att jag inte väntade på att kunna casha in pension och barnbidrag samtidigt.
In your face till den där onda kvinnan som skolade in Gustav på dagis. Som hade noll förtroende för mig och inte skämdes för att skylta med det. Undermeningen var att jag var lite för dum i huvudet för att ha barn.

Well. Som en fin man skulle ha sjungit. How do you like me now?

BITTERSWEET MEMORIES

Jag åkte till S:t Görans sjukhus ett par gånger för en eller ett par veckor sen. Och det var ganska mycket att vandra ner längs memory lane. Eftersom jag tog mig samma väg som jag gjorde i tre års tid för att komma till skolan. Gymnasiet och min helt fräcka vårdlinje.
Det var lite mysigt, i tunnelbanan står ju tiden still och jag var nästan 17 igen. Och började längta efter mina 17-åriga saker. Som Helena. Cigaretter. Tonårssappy poesi. Och så tänkte jag lite på den gången när skolan ordnade en dikttävling, vilket jag tyckte var oerhört jobbigt. För jag ville vara med samtidigt som jag verkligen inte ville det. För att jag visste redan innan att jag skulle få en topplacering och det där med offentlighetens ljus var liksom inget jag cravade. Det låter sjukt kaxigt men nu gick jag i skola där, hur ska jag säga... vi som hade svenska språket som modersmål inte var i direkt majoritet.
Så jag stod där med mitt förslutna kuvert halvvägs ner i inkastet för tävlingsbidragen ganska många gånger utan att släppa taget. Men till slut, på dagen för deadline, lät jag det i alla fall trilla ner. För att bedömas av en jury bestående av språklärare.

Jag kom tvåa. Jag hade skrivit ett frickin epos på tre sidor om att vara tonåring och what not. På versrim. Oerhört personligt och jag fick stå ut med att den spreds och lästes upp i alla klasser. I pris fick jag Sveriges samlade dikthistoria. En sjukt tjock bok, needless to say.
Den som vann, jag minns inte om det var en tjej eller kille, hade skrivit en dikt som hette något i stil med, Det här är Sverige för mig. Och löd ungefär såhär; (måste läsas på typ Rinkebysvenska)

Astrid Lindgren i böcker
Jordgubbar på sommaren
Vattnet är blått
Gräset är grönt
Det är snö på vintern
Det här är Sverige för mig

Jag lärde mig litegrann om kvotering där. Och att säga Nej, jag är inte bitter. Och nästan mena det.

LADIES NIGHT

Jag har tänkt att jag ska blogga om Ladies Night sen förra fredagen när vi såg showen. Men jag har liksom inte kommit på var jag ska börja. Men nu, när man börjat debattera om saken på aftonbladet (var annars) känner jag att måste slänga in mina two cents i ämnet.

För aftonbladet hade ju gjort ett scoop. Helt fräckt hade de försett ett litet killgäng med biljetter och skickat in dom i fredagkvällens helvetesglob. Bestående av 6500 kvinnor "i 40-årsåldern". Och de blev ju så illa behandlade de här stackars pojkarna. Särskilt när de var tvungna att gå på damtoaletten och berusade kvinnor (alla i 40-årsåldern är man noga att påpeka) hånade dom med glåpord, vissa av könsrelaterad karaktär. Det var så hemskt, man förstår nog inte riktigt, men de här killarna vågade inte ens vara kvar till föreställningens slut av rädsla för att hamna på samma tunnelbana som de här kvinnorna. I 40-årsåldern. Och underrubriken till artikeln lyder; "Kan kvinnor verkligen bete sig såhär?"

Åh, jag blir så kluven i det här. Så vansinnigt kluven. För faktum är ju att Johanna och jag satt ju där på långsidan och tittade minst lika mycket på misären nere på parkett som på showen där uppe på scen. Och det var ju faktiskt snudd på mer underhållande där nere bland långborden. Där utövades dansnummer i klädkreationer vars like man inte skådat på den här sidan om millennieskiftet (Finlandsfärjor undantagna). Och faktum är ju tydligt. Kvinnor i 40-årsåldern är inte kloka i huvudet. Särskilt inte i klunga (och aldrig har väl en klunga varit så massiv som denna), särskilt inte vinfulla och särskilt inte om man slänger upp en skrevjuckande Martin Stenmarck på scen, sjungandes gamla hits som de alla kan bugga/pekfingrarna-i-luften-dansa/hålla-värmeljus-över-huvudet till. Det var helt fantastiskt att bevittna. På ett lite läskigt sätt. Fast inte så att jag kände mig rädd, så rädd att jag måste kontakta aftonbladet om saken.

Men om vi vänder på det hela. Man frågar sig om det skulle gå att utföra samma koncept fast åt andra hållet. Om det var tre brudar som satte ihop en show Endast för män. Charlotte Perelli tror att det skulle gå jättebra. I beg to differ. En sådan show skulle hånas, hatas och dö en feministisk hatdöd. Ponera att en svensk sångerska, mer känd för sitt utseende än sin sång ska ställa sig på samma scen och mellan varje sjungen gammal hit fråga publiken, bestående av bara män om de vill ligga. En Hollywood-känd skådespelerska som klär av sig helt näck samtidigt som hon berättar om sin barndom. En sådär subtilt sexig kvinnlig komiker som gör upp ett sex-schema för att hinna med alla män i publiken. Det låter helt genomförbart, eller hur?

Men säg att den här showen faktiskt sätts upp. Och Globen fylls av 7000 fulla män säg, gud förbjude, i 40-årsåldern. Och så skojar vi till det lite sådär som aftonbladet gjorde och skickar in fyra tjejer. Och hoppsan hejsan, finns det bara killtoaletter, nej men gå in där. Det här är ju ett jättespännande experiment. Hur tror man att de här brudarna, rent hypotetiskt, skulle behandlas där? Av 40-åriga ölstinna uppkåtade män? Och skulle det i sin tur sedan skapa några rubriker? I stil med; "Kan män verkligen bete sig såhär?"
Klart inte. Det är ju ett helt naturligt manligt beteende.

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3431103.ab