VAR KÖPER DOM SITT TOAPAPPER? LIKSOM.

Aftonbladet.se är, som bekant, en av mina största källor när det gäller den brännande journalistiken. Jag läser en text som leder till en del eftertanke. Eller inte. Det handlar om djungeln i det djupaste och mest bortglömda av Brasilien. Och en, enligt utsago, helt splitterny liten stam av människor som man hittat med hjälp av helikopter. Ett pyttelitet folkslag som aldrig förr, på tiotusentals år, haft kontakt med andra människor. Det är man säker på. Och visar bilder på krigsmålade, höftskynkesklädda, män som viftar med sina pilbågar mot skyn i, förmodar man, vild panik. Jag läser och ler en smula;


"Den brasilianska indianstammen tros vara den allra sista som inte haft kontakt med omvärlden. Ingen vet hur de bygger sina byar, vad de äter för mat och hur deras språk är utvecklat."

Okej, det ger jag dom, det där med språket. Det är säkert superkonstigt. Kanske klick-klackar de sådär skojigt som vissa afrikanska stammar. Kanske snackar de helt vanlig spanska? Men allra mest troligt är väl att man inte skulle hajja ett dugg.
Men seriöst. Är det nån som på riktigt undrar vad de käkar och hur de bygger sina hus? Eftersom det inte direkt ser ut att ligga nån Lidl eller Byggmax runt hörnet där i den mest remota delen av Brasilien så kan ju vem som helst med half a brain gissa att de gör precis likadant som alla andra indianstammar världen över. Lever av naturen.

Men det är ju bara som jag sitter här och gissar. Inte direkt högskoleutbildad men så har jag ju å andra sidan fått i mig ett par fredagsdrinkar.

SUN IS SHINING

Nähä. Nu är det dags att dra tycker jag. Ska bli så skönt att äntligen få fly från regn och rusk. Storm och kyla. Å vad jag längtar till sol. Och värme.
Man kan vara säker på en sak. Att ska det någonsin förekomma nån sorts värmerekord och solskensfestival i det här fenomenalt fantastiska landet, då är det när jag ska åka utomlands. For once in a frickin lifetime.
Och ska det någonsin bli någon sorts regnperiod av bibliska proportioner så räkna med den direkt när vi kommer hem igen. Safe bet.

Vi har lämnat bort barnen idag för vi skulle ha åkt skärgårdsbåt och ätit middag med Johans jobb. Men nu blir det inte riktigt så för han är skickad på långväga och tidsödande jobb så vi missar båten. Jag är inte direkt ledsen över det. Tycker att det mest är deras förlust. Hands down så lär jag ju lätt vara den roligaste frun på den där firman. Tänker då främst på saker som min oerhörda ödmjukhet...

Igår slogs vi i familjen av naturens grymhet när vi såg en räv knalla över Jungfrusundsvägen med ett nyfött rådjurskid i munnen. Lite hjärtskärande var det. Gustav, min stenhårda lilla skejtare, var ledsen över detta ganska länge men Elvira hittade till sist något att trösta honom med; "Det var nog bara bra att räven åt upp den annars hade morfar bara skjutit den i alla fall."
Osentimental unge, yes she is. Tänker osökt på otaliga countrylåtar om att lära sig the hard way. Elvira vet hur bambi ser ut uppstyckad på golvet i morfars garage. På landet finns inget utrymme för falska illusioner.

Nån som har hört förresten att vi åker till Grekland snart? Inga konstigheter.

HAIRY - Scary

Vi satt här i soffan för en stund sen och kände på varandras ben. Milla och jag alltså. För att jag gått på nån reklam om en venushyvel med... typ...gelekuddar på. För att slippa kladda grejer på benen. Jag kan avslöja att. Det inte funkar. Det enda de där fantastiska kuddarna gör är att de är i vägen för själva hyvlandet. Summa sumarum. Stubb.
Och när vi är inne på ämnet. Vem blir sugen på Veet's ansiktsvax efter att ha sett reklamen med bruden som tar bort halva sina ögonbryn? "Folk fattar säkert inte att vax tar bort hår om vi inte visar ett par saboterade ghetto-bryn..."

Jag har tittat på Celebrity rehab nu. Det är en timme av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Kunde ha sovit. Men som de säger. Ju mer man sover, desto mindre lever man.

HELLO CLES

Alltså maj. Stressig tid. Tolv månader på året men allt ska hända i maj. Och faktum kvarstår; Mycket sol - lite blogg.
Och apropå maj så hade jag en riktig snillen-spekulerar-dialog med mina barn vid middagen igår. Vi pratade om sommaren och om den här veckan som kommer inom kort då jag inte kommer att vara hemma. Gustav frågade vilken månad som kommer efter maj. På Vilket Elvira svarade "Britt". Britt? "Ja, för lyssna här; Maj. Britt." Vem fan är Maj-Britt, liksom? Sen berättade Gustav att han längtade till juli. För då är det julafton.
Jodåmensåatt. De där två har jag lyckats bra med.

Kreta på söndag. Jepp. Milla är jag är coola nu. Skriver ut biljetterna imorrn kanske. Shoppar loss på lite spf "lagom bränd" på lördag. Packar lite. Och sen drar vi i gryningen.

JAG TAR DEN

Vem är jag att passa på en utmaning från min sköna namne. Malin - jag tar den. Och då ser det ut såhär...

För fem år sedan... hade jag just skolat in min första unge på det där dagiset där jag jobbade när han blev till. Och själv hade jag börjat min karriär på SVPH. Sällskapet Vänner till Pauvres Honteux. Det låter fint men det handlade mest om fasad. Yta. Guldtapeter och färska blommor på borden i salarna. Skit samma med själva vården. Min första (och än i denna dag enda) fasta anställning. Jag hade vid det här laget jobbat två månader och insett redan efter den första att det här var inte vad jag ville med livet.
För tre år sedan... hade jag sagt puss och hejdå till SVPH genom det smarta tricket att skaffa mig ett litet barn till. Föräldraledig.. minns väldigt lite av den tiden. Men jag minns dagen för tre år sedan plus två dagar. När jag kom hem med barnvagnen och mötte Camillas mamma här ute som sa lite sådär lagom upphetsat; "Du har hört att det blev en kille va?" Och det hade jag ju inte, dessutom skulle det ju bli en tjej. Men vilken kille han skulle komma att bli, lilla Leffe.
För ett år sedan... hade jag en soft halvtid på det korta hemmet som jag spytt så mycket över. Vi hängde mycket på Skaresta och jag blev kär i fyrhjulingen. Vad gjorde jag mer? Det här är inte en intressant utmaning till någon som knappt minns igår, men gör samma sak år efter år.
Igår... frös jag häcken av mig i Svanhagen på Gustavs fotbollsträning. Men blev varm när Milla och jag promenerade hem. Gick på Lucas kalas. Dammsög järnet. Åt sen middag som Joel lagat. Kollade på The Shining. Låste syndens grind och badade med min man. Ridå. (Hey! Jag minns igår!)
I morgon... jobbar jag kort dag och ska sen åka och shoppa Greklandsprylar med Milla.
Om ett år...jag är inte den hetsiga fru-typen men kanske panelen i hallen är målad? Taklisterna uppe?
Om tre år... vi snackar dödens sida nu. Om tre år är jag 30. Det är äckligt att bara tänka den tanken. Men för övrigt hoppas jag på att nån sorts förändring har skett. Men jag vill inte jinxa det genom att bli specifik. Men jag har ju snackat löst om trean efter 30årsdan...

Emmelie och Linda - nu är det er tur. Bring it.

VÄNTA

På diskbänken ligger en telefon och räknar ner för sig själv. Det är jag som behövde fråga Försäkringskassan en sak. Jag har nu plats. Tre. Hundra. Trett. On. I. Kön.
Är det inte lustigt.

MITT LILLA HJÄRTA

Det är mysigt med barn. Hur man aldrig upphör att förundras och ständigt lära sig nya saker. Elvira är ju ett helt fantastiskt litet barn. Hon har sina sidor, det är jag den första att medge, men hon är ju inte osmart. Och Inger säger att hon är normal, vilket känns betryggande i de stunder man tvivlar.
Men den Elvira jag känner skulle inte stoppa upp en pärla i näsan. Därför tog det en stund innan jag trodde på henne. När hon berättade att hon gjort just det. Och att pärlan inte ville komma ut igen. För så var det ju naturligtvis. Hon skämdes rätt ordentligt, för hon vet ju så klart bättre, och därför hade hon inte vågat säga nåt till sina egna fröknar.
Hon hade stoppat in en pärla, ett rött litet hjärta, och den satt där den satt, helt utom räckhåll långt däruppe. Så vi fick gå till doktorn. Ett litet äventyr som hon uppskattade väldigt. Det hade jag kanske också gjort i normala fall eftersom vi för en gångs skulle hamnade hos Dr. Igelsias (vi fick komma in efter Pernilla...) men det var ett meckigt besök. Det var svårt att bara få syn på den där lilla pärlan, än mindre att få tag i den med diverse olika verktyg. Hon var tapper, min klåfingriga unge, men hon ruttnade lätt efter en stund. Och McDreamy blev allt mer frustrerad och darrhänt. Jag såg för mig ett fredagskvällsbesök på öron-näsa-hals på KS när syrran bad Elvira fräsa för typ tusende gången. Och då flög det lilla röda hjärtat genom rummet.
Rolig grej; Adolfo visste inte vad "fräsa" betydde. I väntrummet satt det två gamla gubbar och snackade.
- Vem ska du till?
- Ehh... (letar länge efter lapp, fiskar upp lapp och glasögon, kisar, läser långsamt).. A-adolf.
- Hehe, grattis. Han är precis klar med grundskolan.

Men okej. Det var min tidiga fredagseftermiddag. En och en halv timme på vårdcentralen. Vem jag skyller på? Astrid Lindgren. Elvira ville göra som Madickens lillasyster. Hon hade bara ingen ärta.

MADRUGADA-NIGHT

Det har varit världens längsta dag. Vi har SÅ vuxit ur vår avdelning. Och eftersom det har varit sommar den sista tiden har man glömt hur det är att spendera en eftermiddag inomhus.
Men - det är vatten under broarna. Nu sippar jag på en red stripe, Joel är i duschen och snart kommer taxi Göran.
Jag hoppas att spelningen är okej. Och att allt är bra så Fredrik får gå som planerat.

TANKEN ÄR FRI

Är rätt säker på. Att där jag är som minst är till min fördel, arbetsmässigt, är under kvällar som denna. På personalmöten. Och jag vet inte, jag får väl kanske inte ens skriva om det, men man vet liksom inte ibland om man ska skratta eller bli lite lite rädd.
För helt ärligt. Vi är ju inga kärnfysiker direkt. Inga hjärnkiruger. Med det inte sagt att vi inte gör ett jättebra och dito viktigt jobb, men det känns ibland bara så pajigt när små saker diskuteras som om de vore väldigt stora. Jag har svårt at fokusera på...bär? Pannkakor? Cykelkörkort? Jag säger inte att det är för tråkigt eller att jag är för rolig men jag har lätt för att tänka på annat.
Ikväll tänkte jag mest på mina fingrar. Jag har chippat nagellack och jag hatar att ha chippat nagellack, aldrig känner jag mig så trashig, så jag tänkte mycket på det.
Förutom vid ett tillfälle när Ekorren pratade om nån lek de gjort i skogen, jag vet inte riktigt vad den gick ut på men det verkade alla andra veta så jag frågade så klart inte. Men barnen skulle sitta själva och vara tysta i alla fall (bra lek...!) och det klarade de av mer eller mindre bra, beroende på typ av barn. Då kom jag att tänka på en gång när våra ungar här hemma lekte kurragömma och Elvira gömde sig i sopskåpet. Hon kröp in där själv och stängde dörren. Tyst som en mus satt hon där, ingen hittade henne och leken tog liksom slut. Men hon väntade i sopskåpet. Väntade och väntade. När jag öppnade där senare, inte för att leta efter henne utan troligtvis för att slänga sopor, minns jag att jag blev både förvånad och imponerad.
Det tänkte jag på under mötet. Och kunde inte sluta skratta.

DAVE

Dave Matthews gästspelar som neuroskadad i House. Det tycker jag är roligt. Och de spelade introt till I don't like mondays. Boomtown Rats. Ännu bättre. Nu måste jag höra hela låten. Måste. Det är på så vis jag är skadad.

PORRSURFA

Jag har börjat lite med det igen. Det går lite i vågor det där. När jag letar igenom allt på Hemnet, i jakten på det där perfekta huset. Och jag vet ju att det är helt hopplösa drömmar, men ändå blir jag lite upphetsad varje gång jag hittar nåt som jag går igång på. Samtidigt som det känns lite skamligt, och onödigt egentligen, för det är ju här vi måste bo.

Men jag har knarkat program som Return to River Cottage, Jimmy's Farm och Sun, sea and scaffolding och jag vill ju innerst inne ha det där stället...på landet.

Igår tittade vi på några pärlor i skogskrokarna där pappa och Kerstin just nu njuter av våridyllen. I den vackraste delen av Sörmland. Och jag är ju så såld.

Som den här gården i Bettna (hej pappa). Jag har inte sjutton hästar men jag gillar tanken på att jag skulle kunna ha det. Den är helt ljuvlig och jag tittade på bilderna om och om igen. Ända tills jag hittade Sjöhagen...

där grusgången slutade i en brygga. Som slutade i en sjö. Som hette Båvern. Och det hela var så sjukt vackert. Väl värt sina 7.5 miljoner.

Det här är min porr. Och jag är ganska fast.

SÖRENS SYRENER

Japp. Det är nu man ska sammanfatta helgen. Och det är jag egentligen alldeles för trött för. Vi var ett gäng halvkloka Klevbergsbor som satt kvar på en trevlig uteplats och såg solen gå upp i morse. För visst var det väl en bra och helt rolig idé att inte sova alls en natt. Visst? Visst?! (Och någon hoppade över staketet och plockade Sörens alla syrener. Tror att någon annan sa, men jag kan ha drömt också, att det gör inget för han går aldrig ut på baksidan. Men om han nu skulle göra det så kan han ju titta på sina blommor i en vas på The Janssons bord...) Det var ju mysigt förstås men gammal som man är så har man ju fått sota för det idag. Hörde ett konstaterande idag om att allt var bättre igår för då skulle man inte jobba i morgon...

Igår hamnade jag först på dan, lite otippat, i båthamnen för att sälja korv och grejer med Olivias klass. Alla ungar skulle ha en förälder med sig och Olivias två originalföräldrar hade bättre saker för sig så då klev jag in på banan som god trea. Och det var helt okej. Att göra mackor till en massa gubbar som tippade båtar i sjön på löpande band. Tur var det oxå att min arbetskamrat Cecilia delade passet med mig. Eftersom hon är en klippa och jag den hysteriskt nervösa sorten.
Men bra gick det och fett med stålar till klasskassan blev det. Alla kunder frågade så snällt om pengarna skulle gå till en skolresa. Varpå Olivia och Elin varje gång ryckte på axlarna och sa, "eller nåt..." på nykläckta tonåringars glatt postiva sätt. Jag tipsade dom efter ett tag att bara svara ja istället för att det lät som om korvpengarna lika gärna kunde gå till knark. Eller spikbomber.

Men nu gör vi ny vecka. Vet redan nu att den kommer gå sjukt fort för att det händer så mycket. Lite övertid i morgon, kort om folk, nya barn. Fritidsfika + personalmöte på tisdag. På onsdag ska jag och Johan se Madrugada på Nalen! Wohoo! Det ska bli spännande att se dom live efter att bara ha lyssnat på dom helt kort tid. Torsdag är det städ- och grillkväll på jobbet. Ja osv... Happy days...

Statusen är just nu när jag ska lägga mig med världens bästa Dennis Lehane att jag är:
väldigt, men fläckvis, solbränd
väldigt trasig i halsen
och en del ångerfull för det där med Sörens syrener

PLANTAD

Linda - tack för tipsen. Jag skulle kanske behöva, och för all del vilja, vara hemma även imorgon men så blir det inte. 23 små barn ska äta lunch i skogen och det känns väl som nåt man borde vara fyra man på. And this is why gud uppfann alvedon.

Men jag blir oerhört smickrad av att du tar mig för en helt sund och på-riktigt-vuxen människa och förutsätter att jag kan det där med blommor. Kanske har du inte tänkt på att i mitt hus finns inte en enda en. Av den enkla anledningen att... jag dödar dom. En efter en.
Fast det är ett lustigt faktum att jag just idag planterade om en liten stackare som Gustav hade med sig hem i en plastmugg. Två långa pinnar med varsitt blad på stack upp ur den snustorra jorden. "Den här har jag planterat till dig, mamma," säger han stolt och jag börjar genast våndas. För jag vet att den lilla plantan inte har långt kvar. Även om jag sätter över den i ny frisk jord. De hittar nya sätt att dö för mig. För lite vatten - för mycket vatten. För mörkt - för ljust. För lite kärlek - hundmun osv.
Försiktigt satte jag över den lilla grönsaken i en kruka och skottade på jättefin jord. "Det är inte det att jag inte gillar er," tänkte jag till stjälkarna. "Men välkomna till slutet. This is where plants go. To die."

TRÅK

Hur gjorde man när man var sjuk innan internet fanns? Jag tänker mig nån sorts långsam död av tristess.
Vad har jag gjort idag när jag har varit hemma?
Överdoserat Facebook. Svarat på ungefär 300 frågor i Ilike-music quiz. Jag är nu music junkie och har 690 poäng kvar till nästa nivå.
Jag har kollat på alla filmer på 1000apor. Kvaliteten är inte helt jämn, I'll be the first to say. Men jag har en liten crush på Peter Magnusson. Och jag älskar Peter Apelgren som störtskön taxichaffis. Hatar Katrin Schulman som Katreen. Skämskudde direkt.
Jag har läst aftonbladet ända ner i botten.
Bloggat.
Kollat trailers på cdon.
Försökt lyssna på Gyllene Tider. Det var så mysigt när småchipparna på fotbollen i lördags spelade somriga Gyllene Tider-hits i sin lilla bil. Så jag tänkte att jag måste ta hem lite GT och ge dom en chans. Men det visar sig att i min dator låter det i alla fall som... Per Gessle.

SJUKSJUK

Jag är hemma idag och drabbas, som alltid, av sjuksamvete. Det är lättare när barnen är sjuka, då har man ju inget val, det är jag som bestämmer att de är för dåliga för att gå hemifrån. Det är så mycket svårare med en själv, med ansvarskänlor och skyldigheter och är jag verkligen säker på att jag inte skulle orka vara på jobbet? Det är då man önskar att någon mammaliknande figur kunde kliva in, peka med hela armen och säga, "Malin, du har feber och du ser förjävlig ut, gå och lägg dig."
Men det fick jag göra själv imorse. Så ligger man där sen. Och tänker på vad de gör på jobbet. Hur många barn de har. Om de får hjälp och om det är överjävligt.
Och utanför dörren...fortsätter livet precis som vanligt.

Men jag blev för övrigt väckt ur min dvala av ett mycket obehagligt telefonsamtal. (Jag brukar inte svara i hemtelefonen, en störning jag har, men när man är sjuk MÅSTE man annars kan folk tro att man skolkar).
Det var en man som ringde. Från något sorts försäkringsbolag som, vad jag förstod, köpt upp Ellos, Jotex och LaReadoute's kundregister, för att vi är alla kvinnor och det han ville sälja var en cancerförsäkring. Det går ju inte att försäkra sig mot men om jag fick någon av de vanligaste kvinnocancerformerna, som han noga upplyste mig om var bröstcancer och/eller den gynekologiska sorten, då skulle jag bums få utbetalt 130.000 kronor och sen 1000 kronor för varje dag jag behövde vara inlagd för behandling. Upp till hundra dagar.
Han var så påstridig och andfådd den här snubben. Jag såg för mig hur han var svettig och hade överkammad flint och hans mellansvenska dialekt gjorde mig direkt illa till mods när han ville veta mer om min sjukdomshistoria och mina eventuella cellförändringar och gärna förklara mer om det gynekologiska. Det skulle kosta mig 39 spänn i månaden, direkt fakturerat på mitt Elloskonto. Och jag var försäkrad från den stunden jag la på telefonluren, men förutsättningen var att det dröjde minst 90 dagar innan jag fick min cancerdiagnos. Han kunde ju inte gärna sälja en sån här förskring till nån som redan var sjuk. Hehe.
Jag sa att jag tyckte att det lät konstigt. Varpå han blev förbannand och sa att de stod under direkt bevakning av Finansinspektionen och samtalet spelades in och hur skulle han möjligtvis kunna lura mig då?! Det där med inspelningen fick mig att känna mig ännu mer smutsig och i behov av en våldtäktsdusch. Så jag tackade nej, inte ett dugg vänligt men desto mer bestämt. Jag fick skylla mig själv och det var endast min förlust kunde jag läsa i hans desperatbesvikna röst.

Ni fattar vad det här kommer att betyda för mig. Nittio dagar från nu. Cancer. Och jag kommer inte få en enda jäkla krona för det.

REVIVAL OF SKÅLUNGAN

Fyllefotboll. Är det ens nåt man får vara delaktig i som ansvarsfull (?) förälder och förskolearbetare? Men jag ska ju bara titta på. Ansvara för tvivelaktiga sportdrycksflaskor.
Och dessutom har jag ju morsan med mig. Sen kör vi en helkväll på det. Inga konstigheter.

DON'T ROCK THE BOAT

Man måste ju älska att jag är 27, going on 30, och att jag igår åkte Kärlekstunneln på Grönan för första gången i livet. Och det är ju så himla lämpligt att det var tillsammans med min man. Vi var som prilliga (x antal heineken på Tyrol) fjortisar. Köpte till och med den där lökiga bilden av oss i stockbåten (låter snuskigt men hey, båt i form av en trädstock = stockbåt... Ålandsfärja = helt annan stockbåt).
Men "Kärlekstunnel"... jag vet inte jag. För det första var jag livrädd att Johan skulle välta den där lilla plastskålen vi satt i. Han tyckte att det var svinkul att gunga den och försöka stanna farten och andra sköna grejer. Och de här små inglasade scenerna med dockor och prylar man åkte förbi... de fick mig mest att tänka på The Saw-filmerna.
Så det blev inte så mycket kärlek direkt. Men Johan, som den hobby-Italienare han är, måste ju ändå bete sig som han precis har fått nåt när vi kom ut. Fejk i tunneln. Det måste man ju beundra honom för.

LJUVA MAJ!

Vi konstaterade igår att Valborg är en skithögtid egentligen. För att vi inte är 14 längre, fastslog någon. Var vi nånsin 14? Jag minns inte.
Men det var trevligt ändå under obrukbara infravärmare. Det myntades en del klokheter. Som när Ricky bara skulle koka nudlar innan han kom över. Det tog typ fyra timmar. Han är ostress Ricky. Så chill att han skulle fått Bob Marley att bli stressad konstaterade hans vän.
Och så skulle någon vägledas till Klevbergsvägen 93, där vi höll till. "Du ska stanna vid den silverfärgade V70:n," förklarade någon i telefon. Varpå Zeb muttrade... "Be nån stanna vid en silverfärgad V70 i Stenhamra... det är som att vägleda nån i Kivik och säga sväng vid äppelträdet".

Gustavs Skå torskade med 5-2, men det var kul ändå. Mitt nästa inlägg kommer att handla om fotbollsföräldrar kan jag avslöja.
Och Malin; Mälaröarna. Öar utan båtar.

DÅLIG

Fan, om jag inte är lite blek. Lite darrig. Lite svag och lätt illamånde idag. Fick nog en släng av den där magsjukan i alla fall.
Tricket är att inte låtsas om det om en stund när Gustav ska spela sin första fotbollsmatch. Mot Ekerö. Som Färingsöbo är man ju född med ett glödande hat mot allt och alla på Ekerö. Och man hoppas ju att Skå ska krossa. Men i det här fallet är jag realist. Gustav har varit med på en träning. Jag är glad om han springer åt rätt håll.