BOMB! AFGHANISTAN! IT-KRIG!

Ha! Kolla in mig då när jag leker med döden. FRA-spaningsdöden. För ovanstående spås vara ord man ska passa sig väldigt noga för att slösa med i sina mail. Kommer bli nervigt framöver med andra ord. Hur ska man komma ihåg liksom?
Tycker att "folkstormen" (äkta kvällstidningsformulering) mot den här mailövervakningslagen är störtlöjlig. Den slår så hårt mitt i skitnödiga Sverige. Vem tror på allvar att de bryr sig ett dugg om vad Svenne Banan skriver i sina mail. Att han skickar rasistisk dvärgporr till sina arbetskamrater eller skamliga förslag till grannfrun. I think not. Det skulle naturligtvis vara superkul att vara FRA:are och få kolla upp såna grejer. Men det kommer de inte ha tid med. För de kommer att ha fullt upp med att kolla vilka av oss som mailar om
BOMBER
AFGHANISTAN och inte minst, kom igen, nu säger vi det tillsammans;
IT-KRIG!!!

ETT SMS

"Dessa garantier är uttömmande och ersätter alla andra garantier eller villkor, vare sig uttryckta eller underförstådda, inklusive men inte begränsat till, underförstådda garantier avseende allmän beskaffenhet eller lämplighet för ett visst ändamål."

Språknördar, yes we are.

MY GIRL

Svaret är JA Sweetie. Yes, yes, yes till allt du undrar över. Till föris. Till lördag. Och du och jag? Vi ska väl aldrig nånsin göra slut med varandra. Vi är ju the finnish girls from Sweden för tusan. För övrigt... borde vi promenera mera. Inga konstigheter.

FLICKORNA

Carro är helt plötsligt i Turkiet. Med en tjejkompis. Och nu ser jag allt så klart. Det är såhär det känns. Känner att jag skulle vilja söka tröst och stöd hos... Nettan. Men den bron har jag väl bränt.
Alltså allvarligt talat Camilla Jansson; hur nära varandra kan två människor bo utan att se röken av varandra? Kommer du ihåg när vi delade en enrummare och dygnets alla timmar?? Nu kommer jag knappt ihåg hur du ser ut. (jag ser ut som vanligt. minus den där solbrännan för vad är grejen med vädret i det här landet, sommar anyone??) Jag saknar dig Sweetie. Och i morgon ska jag åka båt med jobbet.

DEN HOBBYLITTERÄRA SIDAN

Gone baby gone av Dennis Lehane är en av de bästa böcker jag läst. Faktum är att alla Lehanes böcker faller inom ramarna av "det bästa jag läst". Shutter Island, Prayers for rain, Darkness take my hand, A drink before the war. Till och med novellsamlingen Coronado som på originalspråk är ren sammet för det litterära sinnet, om det nu fanns ett. Den första novellen i boken, Running out of dog, kan jag läsa hur många gånger som helst. För att den är bitterljuv, handlingen sådär svidande smärtsam och språket som en smekning.
Det enda han skrivit som inte fallit mig helt i smaken är Mystic River. Kanske för att jag såg filmen först och den orkade jag inte ens se klart.
Men nog om det. Gone baby gone. Aldrig har jag nog ryst och kräkhulkat och grinat så hårt till något jag läst. Och jag vet att jag har skrivit om det här förut. När Ben Affleck just börjat regissera inspelningen av filmen och jag ifrågasatte proffessionaliteten i att casta sin brorsa i huvudrollen. Nu verkar det ha gått rätt bra med den saken. Jag har inte läst annat än goda recensioner när det gäller Casey Afflecks tolkning av PI Patrick Kenzie. Idag släpptes den på dvd och snart finns den i en brevlåda helt nära mig. Och det här är stället där ni kan läsa om min besvikelse efteråt. Det räknar jag med då inget kan toppa en sådan bok.

Ur Running out of dogs:

THE PROBLEM WITH dogs in Eden, South Carolina, was that the owners who bred them bred a lot of them. Or they allowed them to run free where they met up with other dogs of opposite gender and achieved the same result. This wouldn't have been so bad if Eden weren't so close to I-95, and if the dogs weren't in the habit of bolting into traffic and fucking up the bumpers of potentional tourists.
The mayor, Big Bobby Vargas, went to a mayoral conference up in Beaufort, where the governor made a surprise appearance to tell everyone how pissed off he was about this dog thing. Lot of money being poured into Eden these days, the governor said, lot of steps being taken to change her image, and he for one would be goddamned if a bunch of misbehaved canines was going to mess all that up.
"Boys," he'd said, looking Big Bobby Vargas dead in the eye, "they're staring to call this state the Devil's Kennel 'cause of them pooch corpses along the interstate. And I don't know about you all, but I don't think that's a real pretty name."
Big Bobby told Elgin and Blue he'd never heard anyone call it the Devil's Kennel in his life. Heard a lot worse, sure, but never that. Big Bobby said the governor was full of shit. But, being the governor and all, he was sort of entitled.
The dogs in Eden had been a problem going back to the twenties and a part-time breeder named J. Mallon Ellenburg who, if his arms weren't up to their elbows in the guts of the tractors and combines he repaired for a living, was usually lashing out at something - his family when they weren't quick enough, his dogs when the family was. J. Mallon Ellenburg's dogs were mixed breeds and mongrels and they ran in packs, as did their offspring, and several generations later, those packs still moved through the Eden night like wolves, their bodies stripped to muscle and gristle, tense and angry, growling in the dark at J. Mallon Ellenburg's ghost.
Big Bobby went to the trouble of measuring exactly how much of 95 crossed through Eden, and he came up with 2.8 miles. Not much really, but still an average of .74 dog a day or 4.9 dogs a week. Big Bobby wanted the rest of the state funds the governor was going to be doling out at year's end, and if that meant getting rid of five dogs a week, give or take, then that's what was going to get done.
"On the QT," he said to Elgin and Blue, "on the QT, what we goin to do, boys, is set up in some trees and shoot every canine who gets whitin barking distance of that interstate."
Elgin didn't much like this "we" stuff. First place, Big Bobby'd said "we" that time in Double O's four years ago. This was before he'd become mayor, when he was nothing more than a county tax assessor who shot pool at Double O's every other night, same as Elgin and Blue. But one night, after Harlan and Chub Uke had roughed him up over a matter of some pocket change, and knowing that either Elgin nor Blue was too fond of the Uke family either, Big Bobby'd said, "We going to settle those boys' asses tonight," and started running his mouth the minute the brothers entered the bar.
Time the smoke cleared, Blue had a broken hand, Harlan and Chub were curled up on the floor, and Elgin's lip was busted. Big Bobby, meanwhile, was hiding under the pool table, and Cal Sears was asking who was going to pay for the pool stick Elgin had snapped across the back of Chub's head.
So Elgin heard Mayor Big Bobby saying "we" and remembered the ten dollars it had cost him for that pool stick, and he said, "No, sir, you can count me out this particular enterprise."
Big Bobby looked disappointed. Elgin was a veteran of a foreign war, former Marine, a marksman.
"Shit," Big Bobby said, "what good are you, you don't use the skills Uncle Sam spent good money teaching you?"
Elgin shrugged. "Damn, Bobby. I guess not much."
But Blue kept his hand in, as both Big Bobby and Elgin knew he would. All the job required was a guy didn't mind sitting in a tree who liked to shoot things. Hell, Blue was home.

MYSSOMMAR

På Facebook har det stått att "Malin - firar pappas 50-årsdag" i snart en vecka. Det är naturligtvis inte sant, jag har varit för trött för dator, men ordentligt firad det blev han. I dagarna tre, som sig bör. Jag är ännu inte helt återställd. Lantluften ska ju vara så uppiggande, men jag vet inte jag...

Jag minns inte vems idé det var, det där med gruppbilden, men visst ser det rart ut. Väldigt Bullerbyn. Plus snaps.

Och myscoolt att pappa och Kerstin har sovplats för såhär många människor (31 to be exact). Och fler därtill, så länge man inte är rädd för drag. Eller spöken.

EN LITEN UPDATE

För er som undrar vad som har hänt sen sist...
Leffe har kommit. I taxi.
Vi har druckit whiskey i garaget. Jag dricker bara whiskey här.
Jag har kört fyrhjuling like crazy.
Vandrat långt ner på memory lane (den rökiga sorten...) med pappa och Leffe.
Mamma, Göran, Mattis och Anna har kommit.
Vi har ätit grym smörgåstårta.
Båda blomsterbuden har hittat fram (från de två enda blomsteraffärerna som finns i Flen).
Jag har lovat att skriva ihop en tipspromenad om pappa. Har sju frågor såhär långt. Kommer publicera dom här i bloggen sen när allt är klart. Den som har flest rätt vinner ett varv runt stora ängen. I fyrhjulingskärran.

FÖR DET ÄR INGEN VANLIG DAG...

Det är roligt när pappa ska ge vägbeskrivning per telefon till blomsterbudet. Grusvägen, kohagen, ridbanan, björkarna, osv...
Världens bästa pappa fyller 50 år idag och det är hur mysigt som helst. Prinsesstårta på sängen klockan sju och sen har vi fortsatt därifrån. Vi tog en liten mysig utflykt till Flen för att bunkra jordgubbar och färskpotatis. Vi var på Ica vid typ halv nio, men det var fan i grevens tid, för pensionärerna var redan som tokiga där runt potatislådorna.
Farmor är här och det börja så smått anlända folk. Och även om den stora festen är imorgon så sjuder liksom huset, och då främst köket, av förberedelser och förväntan. Mamma, Göran, Mattias och Anna kommer i eftermiddag och då kommer morsan gå loss på riktigt i köket. Det är då Skarestastugan liksom förvandlas till ett sånt där mysigt BBC Food-program där alla bara mullar runt och hjälps åt och nån (pappa) ropar, Hörde jag skål? varannan kvart. Landetmys i kvadrat.
Men det är trist att Johan och Olivia inte är här. Vi saknar dom massor. Men ska på nåt sätt försöka klara oss ändå.

Okej då, Milla på hemmaplan: Vi kör väl en delicious på det?
Pappa ropar, vi ska ut och kolla vildsvinsmataråkern.

SPARROW

Pissig ljudkvaliet. Det var inte hundra på Stadion och det blir definitivt inte bättre när det är upptaget med vår lilla kamera. Men man får i alla fall en liten känsla. Av den stora känslan.

DOLLY

Dolly-konserten i fredags var, precis som förväntat, grymbra. Jag tänker inte recensera, det gjorde jag så noga efter spelningen förra året och jag känner precis likadant nu. Dolly Parton och hela hennes följe är en väloljad organisation, de är rutinerade proffs som vet vad vi vill ha och därför blir ingen besviken. Man kunde läsa syrliga konstateranden om hennes "välregisserade" mellansnack, och det är de ju naturligtvis. Dolly säger samma saker som hon sagt sedan 80-talet. Uttalanden som redan blivit klassiska. Och varför gör hon det? Jo, för att vi dryga 20 000 i publiken förväntar oss det. Vi vill höra henne tacka gud för att vi alla betalat för att se henne, och att det är dyrt att se så billig ut. Om hur hon och hennes man varit gifta så länge att hon nästan önskar att Jolene hade stulit honom den där gången för typ fyrtio år sen. Det är sånt vi skrattar åt. Vi som gillar Dolly.

Och vad beträffar hennes röst så är den ju oslagbar. Ingen annan stämma i denna värld är så breddfylld av känsla. Till och med Mattias, som fick den överblivna biljetten, var stum av beundran. Man kan inte förstå att så många människor kan vara så tysta som vi är när hon sjunger a capella. Det är så tyst så att Johans alla olämpliga kommentarer hörs ända ut till Östermalms torg.

300:E INLÄGGET

Nä. Men det var lugnt igår.

VAD JAG LYSSNAR PÅ JUST NU

Espen Lind - Scared of heights
Lasse Lind & Timo Räisänen - Kom kampsång
Håkan Hellström - För en lång lång tid
Sugarland - I won't cry
Sen kan jag absolut inte sluta lyssna på I'm Yours för den kommer alltid betyda allsång.

Och vilken dag som helst ska jag bränna lite grekisk kultur som Milla så hjärtligt fick med sig hem.

HEMMAKÄR

Vi träffade en säsongare som hette Ingela där i baren. Jag minns att norrmännen pekade ut henne som svensk men sen när vi började prata sa jag nåt i stil med; Meh! Du är ju inte alls från Sverige! Ett antal gånger. Det visade sig att hon var från Helsingborg. Helt ärligt, den där dialekten...
Nog om det. Hon hade i alla fall spenderat mer tid på Kreta än Jesus i Jerusalem och ville ju naturligtvis att vi skulle se så mycket som möjligt. Eller inte så mycket som möjligt, men nånting mer än hotellbaren. Vilket vi tyckte var oerhört jobbigt. För vi trivdes som allra bäst just där. Agia Marina, där vi bodde, ligger mitt emellan Chania och Platanias. De två ställena där det händer liksom. Dit ville hon ha oss. För att vår resa inte skulle vara in vain på nåt vis. Hon tjatade. Vi undvek.

Men där fanns fler som ville visa oss mer av Det autentiska Kreta. Som vår vän Andreas, med restaurangen. Han var dead set on att ta med oss till Chania efter att han stängt sin krog vid halv ett. Han skulle ta med oss till the old harbour och där skulle vi göra en barrunda som vi aldrig skulle glömma. Hans servitör Dimitrios skulle köra oss allihop. Dimitrios, som inte snackade ett ord engelska men enligt utsago körde som en gud efter ett par raki.
Det låter ju sådär klokt såhär i efterhand, men vi hade faktiskt bokat detta. Andra kvällen. Vi hade ätit hans middag och vid tolv skulle vi gå hem och byta skor och sen skulle vi dra iväg. Till Chania.
Men en viss bartender som var, gissar jag, lika delar välvillig och egoistisk stoppade oss. Mario vädjade rätt hårt till våra grumliga förnuft och fick oss att inse att det var kanske inte världens bästa idé det där.
Så... ärlig som man är gick jag tillbaka till Andreas och förklarade att Camilla låg hemma och spydde och kunde absolut inte åka nånstans. Jag blev då erbjuden att följa med själv men förklarade att jag aldrig skulle lämna min vän ensam i det här tillståndet.
En vän som hade sprungit hem och bytt kläder (eftersom det enda som skiljde vårt hotell från Raki var en låg mur och man såg varandra hela tiden) och satt i baren och väntade.
Vi var inte direkt världsbäst på att säga nej till de där grekerna så vi trasslade så klart in oss i löften om att följa med till det där fantastiska Chania fler gånger. Men då gömde vi oss helt enkelt bara.
Därför kan vi stolt säga att vi varit i Agia Marina och Lilium Hotel utan att röra oss ett dugg mer än 200 meter ifrån detsamma. Just det.
Men nästa gång, lovade vi Ingela, kanske vi tar oss de två kilometrarna till Platanias. Jag har hört att det ska vara fint.

MILLA & MALIN PÅ CHARTER

Det var väl ungefär när vi började inflygningen över Kreta och Chanias flygplats som jag vände mig till Camilla och frågade halvt på skämt, men med lite rädsla i rösten; Kommer dom att applådera när vi landat? Och med "dom" menade jag naturligtvis de andra på planet. Mupparna. De som åkte på charterresa. På allvar.
Hon flinade och bekräftade mina farhågor; Det kan du ge dig på att dom kommer göra.

And they did. (Men å andra sidan, om jag ska vara helt ärlig, så hade vi säkert oxå gjort det om vi inte varit fullt upptagna under hela flygningen med att sova (Milla) och hålla stenkoll (jag).

Men sen stod de där på rad i ankomsthallen, reseledarna med sina svinbreda leenden, och det var ju ännu så tidigt på säsongen så de har kanske inte hunnit börja hat-hata turisterna riktigt än.
FritidsresorhejvälkomnatvåpersonertillLiliumbussnummerelvavarsågoda.

Och med fara för livet åkte vi med Miklos på buss nummer elva och en trög reseledare som berättade om Kreta och dess förhållningsregler i raspig mikrofon. (Det absolut roligaste hon sa var reglerna som gällde vid incheckning, Det är viktigt att ni väljer ut endast EN person som går in i receptionen med allas pass och de andra stannar vid bagaget. Detta för att inte stressa och förvirra det grekiska folket. Ha!)
Vi droppade av folk längs vägen, på hotell längs stranden och till sist fick vi höra att nästa stopp var Lilium. Och då började bussen klättra upp i bergen. Vi tittade på varandra och den där strandlinjen som snart var ett minne blott där nedanför oss och fnittrade lite sådär hysteriskt. Någon framför oss vände sig om och skrockade, Fråga om ni kanske kan boka om, höhö.
Som om vi skulle ha velat det.
Miklos kastade av oss, plus ett annat förskrämt svenskt par, och våra väskor och gasade vidare mot nya nära-döden-upplevelser. Vi smög in i receptionen, alla fyra faktiskt - lite busigt, men stället var helt öde, där fanns inga greker att förvirra med vår blotta närvaro. Där låg endast en handskriven lapp; FOR INFORMATION, POOLBAR. Det var istället fyra svenskar som var förvirrade i det här läget. Så vi tog väl vårt rullande babage och sa att poolbaren, ja den ligger väl på baksidan kanske?
Och den här bilden när vi kommer runt hörnet, jag vet att den är lika hårt etsad i Millas minne som i mitt. När en man kommer springande mot oss, i badbrallor och vått hår. Welcome, welcome! Sorry girls, I forgot my uniform. Let me just go get my papers, you wait here!
Vi tittade på varandra och sa med en mun; Cles.
Vi fick lämna ifrån oss ett pass per rum. Det blev mitt. Och jag vet att jag ser ut som en svartrockande styckmördare på mitt passfoto men jag tycker i alla fall inte att fanns fog för honom att fråga; How's the weather in Finland? när han visade oss till vårt rum. Och det fick han bittert ångra oxå sen under hela veckan.
Vårt rum, minst in the history of mankind, och längst bort från all action. På baksidan med utsikt över städpersonalens bostäder och ett uppochnervänt träd. Men man kan säga att vi gjorde det bästa av situationen. Det kan man verkligen. Även om she-Hitler-städerskan hatade oss (Mario tröstade med att hon hatade ALLA) och gav fan i att ge oss toapapper och blev svinförbannad när vår nyckel fastnade i dörren.
Vi körde en 24-timmars första dagen. Halv fyra gick vi upp här hemma för att åka till Arlanda och klockan var över 4 i Agia Marina innan vi gick och la oss. Och då hade vi egentligen gjort det mesta som vi velat ha ut av veckan. Hittat Cles. Ätit middag uppe i bersgbyn, en schysst tvårätters med ouzo och raki inkluderat. Tagit en kuluturell promenad längs vår gata. Hittat Andreas på restaurang Raki och där skaffat oss en stående reservation för av honom planerad middag under resten av veckan. Hittat Norge-trion hemma i poolbaren och blivit kära i dom. Spelat våra egna skivor i baren (och där ligger de kvar). Nattbadat (med chefens tillåtelse och under löfte att vara tysta) och även lånat densammes laptop för att barblogga.
Det var, kan man säga, ett dygn att känna sig riktigt nöjd med.

Och resten av veckan. Ja, den har gått lite i samma tecken. Vi har varit på gris, förlåt, grillfest. Med helt galen grekisk dans. Vi har ätit grymma grekiska middagar hos Andreas, där den första faktiskt fick oss båda att börja gråta för att det var så himla omtänksamt, genomtänkt och helt klockrent. Vi har för-i-helvete dansat zorba på samma restaurang och ner längs gatan. Vi har badat i havet. En gång. Vi har skaffat oss minnen för livet och, tror jag, skrattat mer än jag nånsin gjort förut.
Å Milla, det känns som jag glömt massor. Korttrick och allt som är så roligt med filmen Madagascar. Vissa saker utelämnar jag med flit, inget mer behöver till exempel sägas om solsängsincidenten och det där med lilla skylten på bordet hos Andreas skulle ingan annan ändå förstå.

On a final note. Grekerna alltså. Tänk att skapa revolution i det där landet genom att introducera dem för fiffiga grejer som; körkort? Duschdraperier? Avloppsrör?
Men å andra sidan, då skulle det väl inte vara detsamma.

INGELA, SHOULD I MAKE ONE FOR YOU?

Det här är Mario. Aka Cles. Efter att vi haft lite med problem med jägerbomberna skulle han visa hur det gick till, the Greek-style. En raki i öl. Som fotogen i öl alltså. Så många raki som vi druckit den här veckan, men man vänjer sig aldrig.

Anyways. Lite mysstämning i poolbaren.

BLÅVITT

Jag kunde inte bry mig mindre om fotbolls-EM. Verkligen inte. Men ikväll, när Sverige spelar mot Grekland, och vi vet att det är grillfestkväll i Marios bar. Då bryr man sig ändå lite. För Mario och Cardguy kommer släpa ut storbilds-tv:n igen och ställa den på baren. Sen kommer Cles sitta där med sitt paket Winston och sitt sugrörsglas och alla som vill ha Amstel får hämta sina glas ur frysen och tappa upp själva.
Milla - jag tänker en grekisk sallad, tsatsiki och sen en Delicious på det? Och sen hejar vi på.... Sverige?? Inga konstigheter.

Och nånstans där i poolbaren på hotel Lilium ikväll, bland fotbollsvrål, grekisk dans, grillfestskål och allmänt hallabaloo kommer man kunna höra; Have you seen the movie Madagascar? En pickup-line för historieböckerna.

NEJ FOR HELVETE

Japp. Nan annan som sprackt sin lapp pa en solsang? Na. Didn't think so. Camilla har aldrig skrattat sa hart. Och nu maste hon typ valla runt mig med med en sopsack over huvudet. Jag har en bla negerlapp. Det ar inte sa javla roligt.
Snart aker vi hem. Var det har en vecka? Det ar inte sant.
En klassiker fran Marios Happy bar: Jag fragar Camilla: ska jag kopa tva vatten till oss? Camilla svarar, nej for helvete nu tar vi det lite lugnt.
Det ar pa den nivan.

SNAKKE NORSK?

Inl'gg i den h'r bloggen skrivna mellan 00.00 och 06.00 'r inget man ska bry sig mycket om. Klart\'r i alla fall att ingen av oss har badat naken och kommer heller inte att g;ra det. Men vi har det j'tte, j'ttebra. Fint v'der, m[nga nya coola v'nner, goda drinkar och dito mat. I could easily go again.
Och Cles. Jo han finns. Vi gillar honom ibland, och ibland inte. Imorgon [ker v[ra norrm'n hem. Det blir trist. B'sta killen ever. Pippin. En liten norrman som 'r besatt av Zlatan. Vi har lyssnat pa Zlatan-jokes tills vi spyr!
Landslagstr'naren fr[gar i omkl'dningsrummet: Vem ska vara kapten? Alla svarar, Ljungberg. Zlatan fr;gar: Vem ska vara Zlatan?
Gud vi skrattade s] vi h;ll p[ att d;!!!!
Zlatan springe over planen mot mal och sager till keepern: Flytta pa dig malman annars scorar jag pa dig.
Vi alskar Pippin.

Forspel ar norska for forfest. Igar hade vi forfest. Med norskorna. Det var kult. Sen somande vi, strax efter grisfesten som, vi inte hade raknat med.
Allt ar bra. Snart kommer vi hem. Pussar till alla!

CAMILLA, MALIN OCH MIRIAM PA NYA AVENTYR

Jag star i baren p[ Lilium hotel. Klockan 'r tre p[ m,orgonen. Vi spelar v[ra egna skivor. Cles 'lskar oss. Vi 'r fulla som ;gg och ska snart bada nakna i poolen. Chefen har trollat fram en dator s[ at jag kan blogga. Det 'r helt sjukt.
Vi har l'rt k'nna en del nya v'nner s[ h'r p[ v[rt f;rsta kv'll. Pippin, Miriam och Camilla fr[n norge. Andreas som har fiskrestaurangen. Och Cles. Som vi dr;mt om. Han tog emot oss. Checakde in oss i badbrallor. We love Cles. Och det d'r med skinnydipping. Det var inte pa allvar. Vi ska ga och sova. Jag och min fru. I morgon: Beachen.