Dolly-konserten i fredags var, precis som förväntat, grymbra. Jag tänker inte recensera, det gjorde jag så noga efter spelningen förra året och jag känner precis likadant nu. Dolly Parton och hela hennes följe är en väloljad organisation, de är rutinerade proffs som vet vad vi vill ha och därför blir ingen besviken. Man kunde läsa syrliga konstateranden om hennes "välregisserade" mellansnack, och det är de ju naturligtvis. Dolly säger samma saker som hon sagt sedan 80-talet. Uttalanden som redan blivit klassiska. Och varför gör hon det? Jo, för att vi dryga 20 000 i publiken förväntar oss det. Vi vill höra henne tacka gud för att vi alla betalat för att se henne, och att det är dyrt att se så billig ut. Om hur hon och hennes man varit gifta så länge att hon nästan önskar att Jolene hade stulit honom den där gången för typ fyrtio år sen. Det är sånt vi skrattar åt. Vi som gillar Dolly.
Och vad beträffar hennes röst så är den ju oslagbar. Ingen annan stämma i denna värld är så breddfylld av känsla. Till och med Mattias, som fick den överblivna biljetten, var stum av beundran. Man kan inte förstå att så många människor kan vara så tysta som vi är när hon sjunger a capella. Det är så tyst så att Johans alla olämpliga kommentarer hörs ända ut till Östermalms torg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar