IV

Dåligt med blogg och det är för att jag inte vill sjukdomstjata. För jag är det fortfarande. Sjuk.
Idag börjar den fjärde veckan och det firade jag med ett återbesök hos läkaren där jag fick a) förlängd sjukskrivning tom nästa fredag och b) en diagnos. Mykoplasma och lunginflammation. Ska tydligen vara segt att återhämta sig från.

Där ser man.

NEVERENDING

Jag har jobbångest. Undrar om de ens kommer ihåg mig där. Blir lite kallsvettig när jag tänker på hur mycket som hinner hända när man är därifrån såhär vansinnigt länge.

Och kortis måste ju tycka att de signat värsta bästa vikarien. Jag var sjuk min första bokade helg, nyår, och nu två veckor senare till min nästa helg är jag - drumroll - fortfarande sjuk!

Sen tänker jag på Fredrik. Hur less ska han inte vara på den här synen? Synen som är jag, liggande i soffhörnet i mjukisbyxor, rufsigt hår och en hopplös jävla uppsyn. Samtidigt som hemmet förfaller trots att jag är hemma varenda dag. Men vad gör man när att gå upp och greppa dammsugaren känns likvärdigt med att bestiga ett berg.

Det går långsamt det här. Jag är sjukskriven till på onsdag och imorgon ska jag gå och ta om lite prover. För att se om det är hopp om livet. Eller om jag ska tas ut i skogen och skjutas.

ROFFE

Jag skulle gå vidare idag. Bli frisk. Och så vidare.
Istället får jag lov att fira att vi nu går in i den tredje sjukveckan. Jag, soffhörnet och fleecefilten. Jag är så makalöst trött på det här.

Jag var på vårdcentralen idag och läkaren som lyssnade på mig där var i stort sett säker på att det lät som lunginflammation på ena sidan. Så pass att han ringde upp S:t Göran och frågade om de inte blandat ihop mina godkända röntgenbilder med nån annans. Plus att de inte riktigt släpper det här med att det skulle vara en propp så jag fick göra ett nytt EKG.
Jag har nog aldrig blivit så oerhört seriöst behandlad som den här sjukdomsvändan. Det är skönt, men lite lite läskigt också.

Nu är jag sjukskriven i en vecka och om jag inte är nåt piggare till på torsdag så blir det tillbaka till röntgen.

Så jag ligger kvar under filten ett tag till.

ER

Igår fick jag nog av min sjukdom och bokade mig en tid på Närakuten i Brommaplan. Min röst är borta, jag är slut som människa och upplevde mig ha lite jobbigt med andningen.
Väl där konstaterade man att jag kanske väntat lite väl länge med att uppsöka sjukvård och sen blev jag skickad vidare till S:t Göran. Det lät risigt på lungorna och i Bromma finns ingen röntgen.

Så jag åkte vidare med taxi Göran och blev avsläppt på akuten. I luckan hade jag svårt att prata, förstås, och kippade efter luft så jag behövde knappt ens flasha med remissen innan jag hamnade i heta stolen hos bedömningsteamet, dvs läkare och ssk.
Jag hade tydligen fantastiskt hög puls så jag fick eget rum, infart och en lång radda prover tagna samt EKG samtidigt. Jag hann inte med riktigt själv.
Dock var hjärtat okej så efter en stund fick jag vandra vidare till nästa brits där jag fick ligga med andnings- och tryckövervak.
Det var där jag låg, bakom tygskynken, mitt emellan en farbror med misstänkt stroke och en ung kvinna som misskött sin diabetes och drabbats av ketoacidos. Dessa två var ju väldigt mycket värre däran än jag, det kändes nästan löjligt att ligga mellan dessa patienter och hosta och flämta med min förkylning. Men det gjorde jag ändå och det ska jag säga att jag blev fantastiskt väl och seriöst bemött under mina timmar på akuten. Någonting i nåt av proverna som togs i kombination med mina symptom indikerade att det möjligtvis kunde vara en propp i lungan som jag drabbats av och därför vidtogs alla tillgängliga åtgärder för att utesluta detta.

Lungröntgen var okej och ett blodgasprov (AJ! Värsta blodprov jag nånsin tagit, grov nål rakt ner i handleden för att gräva efter artär. Twice.) visade att jag syresatte mig som jag skulle.

Så man gick på den initiala sänkan som visade att nånstans fanns bakterier och skickade i mig en dubbeldos antibiotika och skickade en hoper näs- och svalgprover på odling.

Imorgon ska jag på återbesök på VC för att säkerställa att antibiotikan gör vad den ska.
Sen lämnar vi denna, mitt livs segaste sjukdomshistoria, bakom oss.

TW

Alla andra åkte på årlig kalkonmiddag i Viksund. Jag åkte ingenstans. Eftersom jag inte ens orkar stå upp genom en hel dusch, eller gå upp och ner för trappen utan att behöva gå och lägga mig efteråt.
Så jag ligger kvar här. Med Wordfeud som sällskap. Och aldrig aldrig får jag vinna!

TACK AB

Jag ger er två fullkomligt förbluffande nyheter från Aftonbladet.

Tydligen är regn och kyla just den tokiga kombination som ger hala vägar.
Who knew, liksom.

Och nummer två. Vädret vi har beror på klimatet. Jösses. Behövs inte mycket mer för att knocka av mina sockor.

ROCKET

Och så lämnar man sitt soffhörn för ett ögonblick och då, snabbt som vinden, dyker svarta faran upp och snor platsen.
Han är betydligt mer sällskaplig sen han kom tillbaka hem efter nyårshelgen på vift. Lite spak, kan man säga.

FAINT

Så länge jag inte har nåt annat att skriva än att jag är sjuk borde jag ge fan i bloggen. Det här sjukdomsgnället skapar dålig stämning. Men det har ju också blivit min vardag. Vi firar en vecka idag, jag och flunsan.

Det mest spännande som hände under denna jubileumsdag var att jag kravlade mig upp ur soffan vid ett tillfälle, i jakt på ett par byxor, och faktiskt svimmade. Det har jag, så vitt jag vet, aldrig gjort förut. Det var inte alls festligt.
Jag har, efter detta, blivit matad med juice och frukt av mamma. Sen kom Freddan med nya proffstips och kokade (fruktansvärt) te med ingefära och honung och sen åt jag lite mat. Så en riktig världsmästardag på ätfronten alltså.

Kan det inte bara gå över snart?

NEVERENDING

Jag är ledig idag och det får man ju säga är tur eftersom jag fortfarande är sjuk.
Det är jag och mitt soffhörn och min funlight-saft. Ska jag välja nån enda ljuspunkt i det här sjukdomshelvetet så får det vara dietsynpunkten. Det faktum att jag inte ätit sen i onsdags. Bortsett från den aprikos- eller päronkräm jag tvingat i mig för att kunna ta värktabletter och cocillana utan att bli bäng.
Men att svälta, vare sig man behöver det eller inte, gör inga bra saker med kroppen. Jag är inte så kaxig och måste styra upp det här om jag ska kunna gå och jobba imorrn. Febern är borta, kvar är bara helveteshostan och halsontet från samma plats.

Orka!

2012

Nytt år, samma läge. Det här börjar kännas riktigt gammalt nu.