ALL I WANT FOR X-MAS

En bra grej att tänka på till nästa jul, och alla jular efter det fram till det att jag avlider, är att kanske inte köpa hem svinmycket möbler som ska monteras. Dagen före julafton. Man kan säga att det är lite ansträngande för själva äktenskapet.

Men jag älskar Johan högt och lågt. Han har åkt iväg för att handla nu. Kanske ses vi till tolvslaget. Och då har han lillebror med sig! Gillar att han kommer vakna upp här med oss på julaftons morgon, innan vi far iväg åt olika håll. Funderar vad han ska få för paket i fotändan på sängen... som om jag skulle tumma på traditionerna liksom.

'TIS THE SEASON TO BE JOLLY

Ett ord, flickor och pojkar. Ett ord för att beskriva läget. Stress. STRESS. S. T. R. E. S. S.

Jag fattar ju att den här fladdrande känslan i bröstet, hjärtats dubbelslag och det allmänna skaket i kroppen nånstans kommer att bli min död.

Det kan fan inte ha varit så här Jesus menade. Det kan det väl ändå inte?

Malin - en spillra av sitt forna jag, nyss hemkommen från IKEA.

HE'S MAKING A LIST - CHECKIN IT TWICE

Grejer jag behöver fixa innan den här så kallade mysjulen kan infinna sig:

• Göra julkappslista
• Köpa nämnda julklappar
• Göra fina paket av dessa
• Oroa mig för att det jag beställt på nätet inte ska hinna komma
• Köpa reservpaket om de inte gör det
• Slå in allt som ligger i förrådet och i garderoben som faktiskt HAR kommit
• Fixa julkläder till ungarna
• Dito till ett par vuxna
• Jobba tre dagar till
• Köpa födelsedagspresent till min syster
• Fira systers födelsedag på söndag
• Färga håret
• Kolla ungarnas skolfoton, köpa ramar till dessa
• Ehhh... systembolaget?
• Knyta ihop trådarna till julfesten som det kommer vara dags för när vi kommer hem från Skaresta
• Som typ barnvakt?
• Baka och göra godis och sånt där som jag är en sån fena på
• Och den där jäkla sillen som det är tradiotion att vi gör. Precis som det är tradition att vi slänger den sen till nyår

Listan kan bli lika lång som min ångest över att inte hinna med nånting av det är stor. Men hey, manana, right? There's always tomorrow. Fast inte JUST i morgon, för då ska Johan på julfest. Och jag tar kidsen hem till mamma. Vi ska kolla på film och äta mysmiddag. Chilla lite. Man vill ju inte stressa ihjäl sig. Såhär i juletid.

DO YOU HEAR WHAT I HEAR

Men hörrni, allvarligt talat. "Det lackar mot jul." Man säger det som världens självklaraste sak, men vad fan betyder det? Att det lackar mot jul? Det enda jag tänker på är lackstång. Har uttrycket över huvud taget nånting med lackstång att göra? När man har lackat ihop tillräckligt många paket då är det julafton? You tell me.
Lacksorter jag kan utesluta har nånting med saken att göra:
Nagellack
Klarlack
såväl som mattlack faktiskt
Billack
Osv, jag kan hålla på hela natten. Blanda in grejer som bara har -lack i sig. Plack, skoklack, polack. Jag är trött. Märks det.

Oavsett vad det betyder, låt oss tala om själva dagen. För i år ska vi göra en helt ny variant på julafton. Nämligen fira den med Johans föräldrar. Något vi aldrig gjort under de snart tio år vi varit tillsammans. Och jag är inte dum i huvudet, jag fattar att det här har varit en nagel i ögat på mina svärisar. De tycker förmodligen i de flesta andra avseenden att jag är en helt okej brud. Men en självisk biiiiiiii-atch när det gäller julen. Men jag tar det. För jag vet att det är sant. Jag är sviiiiinsjälvisk med min julafton. Men jag kan alltid hävda min tycka-synd-om-rätt som gammalt skilsmässobarn och då kan ingen säga nåt annat. Försök bråka med mig då, liksom, när jag blir sådär blank i ögonen och säger att på julafton då vill jag faktiskt träffa min mamma och pappa. Och de senaste åren har jag haft sånt jävla flyt att just de två, med respektive och annat, faktiskt varit på samma ställe och firat. Och det är ju höjden. Vi är en sån stor och lycklig och skitmysig familj. Och jag är verkligen glad över att vi får ihop det såhär. Att det funkar. Det är rätt mycket Tomten är far till alla barnen, bara det att alla liksom är glada och gillar varandra. Vilket aldrig hade funkat om inte Kerstin och Göran, mina styvföräldrar, varit såna sjukt bra människor. Som ställer upp på det här, utan att direkt verka lida.
Fatta om det hade varit jag. Och Johan hade sagt, "kom nu så åker vi hem till Sirpa och firar lite mysjul. Snackar lite om gamla tider." Inte ens om jag får mogna i 30-40 år till skulle det funka.

Var var jag nånstans? Julafton! Just det. Den kör vi i Johans gamla familjehem med hans mormor och syskon och barn och grejer. För att sen, på juldagens morgon åka raka spåret till Skaresta för mysjul. Med mammor och pappor och systrar och brorsor och ungar och hela skiten. Jag längtar nåt sjukt mycket efter det här.

Det lackar hörrni. Känner ni?

AND A PARTRIDGE IN A PEARTREE

Halvtung dag idag med massor av huvudvärk utöver den vanliga tillbaka-till-jobbet-chocken. Man kan kanske, som oinvigd, tycka att vafan finns där att missa på ett par-tre dagar i min bransch. Yet again, det är ju inte rocketscience eller hjärnkirurgi. Men jag svär, det finns prylar att missa och det går fort att hamna bakom. Och man vill ju liksom... hänga med i matchen.
Så det var lite uppförsbacke. Fram till det att jag fick go Lulu Carter på en gammal lampskärm. Det var jag, ståltråd, limpistol och gyllene band som fick mig att göra små utrop av förtjusning. Det här låter asgay och ljusår från min pysselanalfabeta person, men det är sant. Om jag får ihop skiten imorrn så kan här eventuellt visas bilder på eleändet. På lampan alltså, inte nån sorts Lulu-imitation av mig där jag vänder ut och in på läpparna och förklarar att de här "UUUUUUUUVVVVVVRLÄCKRA banden har jag klippt ut från ett par av mina gamla sssssccccchhhhhinnbyxor." Nånstans får man ju dra en jäkla gräns.

CAUSE THE SNOW KEEPS ON FALLIN

Jag är lite sådär autistisk när det gäller julmusiken. Måste lyssna på samma låtar som förra julen och många jular innan det. Så infinner sig samma fina känsla.
Men lite roligt är det oxå att plocka in nya grejer i repertoaren. Och hur kan man inte gilla A Christmas Duel som The Hives gör med (hepp!) Cyndi Lauper. Det är så skönt otippat och texten är som ett enda utdrag ur ett Jerry Springer-avsnitt. Där Pelle Almqvist börjar med att konstatera;

I bought no gifts this year
and I slept with your sister

och så rullar det på. Det är rått och så långt ifrån jingle bells man kan komma, men ändå finns där bland brända skivsamlingar och oralsex ett vackert budskap om julen. Me likey.

YOU WILL GET THIS SENTIMENTAL FEELING

Sex ungar äter middag här bakom ryggen på mig nu. Brukar göra så när jag är borta från jobbet och saknar stämningen. Ragga ihop lite kvällsdagis på hemmaplan. Det är mysigt. Särskilt när man har fått allihop att somna.

Mia - så är det, och jag lovar att hälsa!

DRIVING HOME FOR CHRISTMAS

Det var roligt att lyssna på radio i morse, om det så kallade jordskalvet i Skåne. Personligen tycker jag att om ett jordskalv, per definition ska få klassas som ett sådant så bör väl ett par tusen stryka med, broar ska rasa och marken ska spricka upp i stora canyons som skulle kunna svälja typ... Landskrona. Det här var väl mer som ett...skak. "Julgranskulorna rörde sig lite i granen." Ja, visst skryt om det till Californienborna när Californien inte finns mer.
Hur som helst, man fick höra en gubbe som ringt in till nåt direktsänt radioprogram efter "skalvet" och stolt deklarerat att han känt på sig det här under en längre tid nu. Det här var bara början. På Kristus återfödelse, och det väl klart som fan att han ska komma i juletid.
Men jag undrar jag. När de säger att "skalvet" hade sitt epicentrum i Sjöbo. Sveriges överklass-rasist-kommun numero uno. Jag tvekar på att det skulle vara just den platsen Jesus skulle välja för sina stora comeback.
Men hey. Det vore för jävla roligt OM han gjorde det. Röra om lite i grytan så att säga.

COME ALL YE FAITHFUL

Imorse drömde jag att min chef skällde på mig. "Hur i helvete kan DU vara hemma och sjuk?? När jag jobbar från morgon till kväll med 43 jävla graders feber!!"
Chatta skulle aldrig säga så. Har aldrig över huvud taget hört henne svära. Men jag var tvungen att berätta om drömmen när hon ringde på eftermiddagen. Inte för att skälla. Utan för att erbjuda en till semesterdag i jul. Och förbjuda mig att, med kräks i gårdagsbagaget, komma till jobbet i morgon. Kan bara hänvisa till gårdagens inlägg om takhöjd vad gäller jobbfrånvaro...

MEN DET BLIR LJUSARE IGEN

JAAAAA!!!! Åh vilken lycka på en grådassig sjuktisdag! Proften kommer till stan! Synd att det är i Stockholm bara, aldrig har han varit så bra som i lilla Karlstad, men oh well, det här är ingen stund för petighet. Vi ska SÅ se karln.

OH HOLY NIGHT, WHEN CHRIST(S) WAS BORN

Här har man gått och väntat på att två små bebisar ska komma i december. Och imorse fick jag två sms efter varandra.
Mikaela och Kastro fick sin pojke igår kväll, en lite dryg vecka över tiden. På så vis blev jag moster, om än styvvarianten, på min egen mosters födelsedag.
Den andra lilla decemberpojken är Helenas och hennes Johans. Helena och jag som under gymnasiet seglade under Nobody's wife-flagg. Nu sitter vi båda officiellt i skiten. Men det är ljuvlig skit, Helena. Mestadels är det ljuvlig skit.
Stora, stora GRATTIS till båda nya familjerna i alla fall. Och jag är nu sjukt sugen på att snosa på bebishuvud. Ingen säger nånting om det till Pernilla bara. Hon har mig under ständigt titta/lukta-på-bebis-förbud. Tror att det ska hjälpa. Pft. Johan gick runt här i går och snackade om fler ungar. Som om han inte hade nog med problem redan...
Jag ska bara fixa lite grejer först...

VARJE HJÄRTA ARMT OCH MÖRKT

Man, eller i alla fall jag, har alltid dåligt samvete när jag vabbar eller är sjuk själv. Och är borta från jobbet, för att man, om än inte uppsåtligen men lik förbannat, sätter några eller någon annan i klistret. Det är ingen skön känsla till att börja med.
Därför var det så befriande när jag nyss ringde till jobbet med den där klumpen i magen för att tala om att jag kommer inte i morgon heller, att mötas av någon som istället blivit stött om jag sagt att skulle komma. För att det hade funkat idag och det fanns en plan för i morgon. Sådant fyller mig med trygghet och förtröstan. Och lättar lite, lite på det dåliga samvetet.

Jag är färgad av dåliga erfarenheter. Och risiga ungar. På kortis var man inte särskilt poppis som vabbare. Det var inte jättehögt i tak, på så vis kan man säga. Minns paniken jag kände när Elvira fick vattkoppor i januari för två år sen, för jag visste att det inte skulle falla i god jord, om man så säger. Men jag trixade med tider, bytte alla dagar mot kvällar och använde mamma till hjälp, För att kunna jobba. När jag var i min rätt att vara hemma.

Men värst av alla, alla kategorier, kommer Nockebyhem, SVPH (här fingerar jag inte ens några namn, det ids jag inte - de kan skämmas) alltid vara. Jag jobbade nätter en sommar och blev mitt i det inlagd med Elvira. I karantän på infektionsavdelning för att hon inte kunde sluta kräkas. Ringde chefssyrran på SVPH för att tala om mitt läge och att jag behövde vabba. Hon svarade på sitt vidriga vis; Du, det är fredag, jag ska gå hem nu, vad tycker du att jag ska göra? Det här är upp till dig att lösa. Eller vara på plats. Klick.
Jag tittade på min sovande droppförsedda unge och grinade en smula. Inte för att jag på nåt sätt sörjde för de stackars själarna på Nockebyhem. Utan för att jag var svinförbannad. Och ibland när ilska inte vet bättre kommer den ut i små salta tårar.

Jag har ett bra jobb nu.

GÅR JULENS GLADA BUD

Jag vet inte vad de håller på med på MySpace, jag loggar aldrig in där längre, men typ varannnan dag får jag ett mail därifrån. Jag öppnar aldrig upp dom men på ämnesraden står det; Malin Dubois - Have you been good this year?

Och det vill man ju tro att man har varit. Det är ju på nåt vis det man strävar efter här i livet, med varierat resultat. Samtidigt som den där lilla frågan manar till en viss eftertanke. Jag har väl varit snäll i år, visst har jag? Visst?
Med detta i åtanke tänkte jag slänga upp lite av vad jag önskar mig av tomten. Och här finns inte utrymme för saker som "fred på jorden" och "en vit jul". Vi snackar endast sådant som har betydelse. Materiella ting.

En ny dator. Skulle glädja mig något oerhört. Den här laptopen och jag har delat många fina stunder, men den har varit inne på sista versen under alldeles för lång tid nu. Det här med att det kan gå lång tid mellan uppdateringarna av bloggen hänger starkt ihop med detta. Den är så trög att få igång så ibland skulle jag spara tid genom att helt enkelt, iställer för att blogga om det, ringa runt till de tre som (vågar erkänna att de) läser bloggen och berätta om det.

Jag önskar mig att kunna spela gitarr. För att det är så coolt. Och nej, jag vill inte ha några lökiga lektioner jag vill helt enkelt bara vakna upp med en gura i handen och kunna spela. Lite på samma sätt som jag önskar mig ett körkort faktiskt. Vilket betyder att jag aldrig kommer kunna varken spela eller köra bil.

Till sist, en sovrums-tv. DVD-boxen Kritkernas val II och samtliga säsonger av Reba.

Man får ju drömma. Vill jag ha något av ovanstående får jag ju köpa det själv. I julklapp kommer jag att få fina teckningar av mina barn och en pastakastrull av min mamma. Och det är så bra så.

VI KOMMA HAND I HAND

Idag har jag en kombo av lungödemshosta och kräksjuka. Kan vara den värsta kombon. Eftersom varje gång man hostar får man en förnimmelse av kräkning och tror att, ja... ni hajjar utan att jag behöver bli allt för detaljerad.
Johan började spy när han var ute med hundarna och var tvungen att gå ett Stenhamravarv kräkandes i vägkanterna. Skön syn det ska ha varit. Sen åkte han till jobbet. Eftersom han är en macho machoman. Fast han ringde och sa att han inte ens orkade lyfta en skruvmejsel...
Men jag är hemma. Och vågar knappt (fast jag kan ändå inte låta bli) tänka på hur det är på jobbet. Inte på grund av något sorts storhetsvansinne, utan för att Pernilla och Jamina oxå är hemma. Kraftigt manfall på älgfronten kan man säga.

DÅ I VÅRT MÖRKA HUS

Läser den här artikeln på Aftonbladet och funderar lite på man inte gått till överdrift i svensk kriminalvård. När det gäller att dömda brottslingar inte ska sakna nånting på insidan. Från utsidan. Inte ens luciatåg. Även om man är pedofil.
Om det är okej? Ich don't think so.

EN SOCKERBAGARE

Jag gillar ju att stödja Emilia i hennes små försäljningsprojekt så jag hade tydligen handlat en del ur världsnaturfondens katalog oxå. En liten bok om julgodis till exempel. Så igår misslyckades jag, i tur och ordning, med tryffel, tryffel, knäck och kola. Jag skulle kunna mörka, för det syns ju inte direkt på bilden. Det ser ut som jag är värsta proffset och har slängt ihop lite schysst julgodis. Men jag vill inte fejsa nån av er om ni skulle komma hit och vilja testa skiten. Då är det bäst att ni redan vet om att knäcken är mjuk och sitter stenhårt fast i pappret. Den mörka tryffeln (som hette enkel tryffel!) är typ rinnig och knappt vill stanna kvar i sin lilla färgglada folieform. Den vita innehåller dubbelt så mycket choklad som den borde - det var där jag var på toppen av min chardonnay-fylla. Och kolan, den jäveln ligger i frysen i nån sorts desperat förhoppning om att den ska stelna och gå att få bort från pappret.
Och när jag var som mest inne i min pysslarfrenzy där igår satt Janne och var helt, höhö, tänk att det fortfarande finns folk som gör sitt eget julgodis. Well, let me tell ya... nästa år... är det folket en man kortare.

HAN VATTNAR SINA FÅLAR FEM

Det här låter väl SÅ inte likt mig, men jag sitter under den mest fantastiska randiga amaryllis. (Amaryllis, right? Blomfolk? En sån där julblomma som jag, tillsammans med hyacinter tvingas köpa av Emilia varje år för att supporta hennes klasskassa. Och tur är väl det annars skulle vi inte ha några. Julblommor).

Pepparkaksdoftande mysljus som jag fyndade på ikea igår.

Och jag gillar att tända ljus, som här till frukosten. vilket till stor del oxå beror på att vi har så förbannat dåligt med lampor. Det rimmar lite illa med vår monstruösa elräkning dock. Men det är som vi alltid har sagt i vår familj. Det är inte julklapparna som är den största meningen med julen. Huvudsaken är att de fina människorna på Ekerö energi får en fet julbonus.

ELVA NÄTTER FÖRE JUL

But if life stayed the way it was

And lovers never fell out of love

If memories didn't last so long

If nobody did nobody wrong

If we knew what we had before it was gone

If every road led back home

This would be

The very last country song

Det är ikeas förbannade doftljus och den sentimentalromantiska stämningen här i min hörna som så totalt får mig att gå igång på sån här ljuvlig Sugarland-poesi.

Men hur turligt är det inte. Att livet sällan förblir som det har varit. Att människor gör illa människor till höger och vänster och att man sällan vet vad man har förrän det är borta. Turligt. För countrysångens överlevnad, menar jag.

INGEN DAGER SYNES ÄN

Tjejen bakom bloggen En älskarinnas bekännelser, vare sig den är sanning eller fiktion (jag gissar på det senare), har blivit lika dålig på att uppdatera som jag. Och ändå värre. I kommentarsfältet kan man se att hon är saknad av 115 pers. Kanske borde jag skriva lyriskt om ostyriga lockar på kontoret. Hångel på firmafesten och hans doft som dröjer sig kvar i form av dansade dammkorn i hallen. Hon kan hon.
Jag skrev en hitte-på-blogg under en period på aftonbladet för ganska längesen. Det var fantastiskt roligt hur folk engagerade sig i ödet för en person som jag hittade på. Sen rann det hela ut i sanden. Jag samlade inläggen i en mapp, tänkte att kanske fortsätter jag nån gång i en avlägsen framtid och sätter ihop skiten till en bok. Denna dag har ännu inte kommit.
Och jag tittar på kapitel1 och de texter som ligger i toppen där. Det är inte bra grejer, inte mycket av det. Jag läste en helt fruktansvärd inledning till en bok som var en av de mest lästa. Dödisgropen. Det skulle vara nån sorts deckare och började med en beskrivning av ett lik i föruttnelse som var så skrattretande att jag till och med började längta efter Läckberg. Och jag gillar inte Läckberg.

Men jag kan tipsa om en riktig bok som är riktigt bra. Och otäck. En av Karin Alvtegen som jag lånade av Milla i somras när vi låg, inte vid en sten vid en sjö, utan vid en pool i ett varmare land. Den kröp under skinnet och hade tvister hit och dit. Hette nånting på S, så som hennes böcker gör. Skuld? Skam? Skatteavdrag? Skumbanan? Ska kolla upp det.

GODER AFTON

Det är skönt att jag nästan är 30 och ska gå med i luciatåg imorgon. Som min mamma kommer och tittar på.
För det är väl för min skull hon kommer? Och inte för det där lilla barnet jag har som tomtar sig i samma lussetåg som jag??

"Nästan 30"...brrrr....

FÖRSTA ADVENT - DET BLIR BARA BÄTTRE FRÅN HÄR

Såhär fint och stämningsfullt hade vi det i lördags när vi, tillsammans med barnen, bakade inför första advent.

Och jag hade ingenting att göra med pepparkaksbaket, jag var in charge of lussebullarna.

Men pepparkakstutte verkade falla Hartland i smaken.

HEY STRANGER

Vet inte riktigt vad det säger om vårt förhållande att Johan och jag sitter i varsitt rum, i samma hus, och chattar på Facebook. Bra eller dåligt? Troligtvis det senare. Mer pinsamt patetiska än coola kids liksom.
Men det är lite mysigt sådär. Man kan ju låtsas att han är nån spännande främling när man skriver lite förföriska grejer. Men det vill ju till att man ska snacka mer ligga än vem fan som ska ta ut hundarna.

YOU TALKIN TO ME?

Checklista inför ert möte på XXXXXXX

Ert mål, liksom vårt mål är ett lyckat möte. Låt oss därför tillsammans skapa de bästa förutsättningarna för att nå detta mål!
Vi håller nu på att gå igenom planeringen inför kommande veckas möten. För att Er vistelse på XXXXXXX skall uppfylla Era förväntningar är det väldigt viktigt att vi får följande information från Er snarast.






□ Tider för kaffe, lunch och middag
Då vi har två sittningar under lunchen, kl. 12.00 och 12.45 är det viktigt att ni meddelar oss snarst vilken tid ni önskar.

□ Möblering i lokalen

□ Deltagarförteckning

□ Ansvarig person på plats samt telefonnummer till denne

□ Teknisk utrustning

□ Önskemål om specialkost/allergier
Observera att vi debiterar för ej föranmälda matrestriktioner.

□ Fullständig fakturaadress och ev. referens.
Vid fel angiven fakturaadress debiterar vi en administrativ avgift på 150 kr

Bästa hälsningar xxxxx xxxxxxxx



Det enda jag har gjort är bokat en liten julmiddag. Sjukt kravfyllt ställe det här. Genast blir jag helt sugen på att avboka. Men då är det hämtpizza i valfri samlingslokal som gäller istället. Och det känns ju sådär.
Den här Linda med sina bästa hälsningar fick ett syradoftande mail till svar från Mvh Malin Dubois.
Usch, vem dog och gjorde mig ansvarig för den här tillställningen...

Y'ALL SHOULD COME

Nu har gjort den där utlovade Facebook-grejen om vår julfest den 28:e december.

Men jag vet att den kan finnas en och annan, hur konstigt den än låter, som inte har Facebook. Och som jag inte träffar sådär till vardags (Bodil - jag tänker faktiskt främst på dig och Jörgen, men ni är väl uppe i lapphelvetet då...) så då är detta riktat till er;

Söndagen den 28:e har Johan och jag en liten julfest, sådär i efterskott och i förskott vad gäller det nya året. Vi drar igång vid tretiden och håller på så länge vi absolut kan.

Vi kommer köra med Secret Santa och grejer, så för att få info om detta och annat, ring eller maila. Jag finns där jag brukar.

HÄXORNA PÅ KLEVBERGSVÄGEN

Och så har jag fått träffa min kära, kära Milla idag. Äntligen. Hon var vackrare än nånsin och det kändes så fint och bra. Gissa om det kommer kännas ännu bättre på lördag när vi ska värma upp inför stundande advent med säsongsbetonade drycker.

Vad jag menar är att vi ska mysbaka med barnen, laga en fin middag, kanske att avnjuta densamma med ett glas vin. Det beror så helt på hur vi känner oss.

Vi är just ett par snygga häxor.

Och åhh, oooh, just det. Fick låna ett gäng splitternya skivor som Millas frånvarande äkta man handlat hem från det stora landet i väst. Taylor Swift. Sugarland. Rascal Flatts. Jeez, musik så som den ska låta.

Just nu sjunger Rascals I'll be home for christmas acapella i mina öron. Där jag sitter bland doftljus och hyacinter i min lilla hörna. Det är här jag hämtar min kraft. Inför nya klipp- och klistrardagar på arbetet.

OM ATT LIGGA I

Närå, mensåatt. Det har varit business as usual på jobbet. Skönt att hålla sig produktiv. Inte ligga på latsidan. Prestera, prestera, prestera. Det är lite så vi tänker. På firman.

Jag menar, herregud. Fredrik och jag stod ju och limmade en hel halv eftermiddag. På en adventskalender. Inte på varandra. Goes without saying.

VÄRLDSKLASS

Jag tittar på reklamfilm. Och rent motsatt vad som är meningen, antar jag, kommer jag enbart fram till vilka skivor jag absolut inte vill köpa.
Charlotte Perelli kräks julsånger med nån jävla studentkör.
Amy Diamond sjunger om pubertetsjulen.
Och den största slemhögen av dom alla. Christer Sjögren ritualmördar 60-talslåtar.
Inte under hot skulle jag vilja lyssna på den här musiken.

Jag har gjort min egen julskiva, där odödliga klassiker trängs med nytillkomna.

12 Days Of Christmas - Jeff Foxworthy
Bells will Be Ringing - Eagles
Believe - Josh Groban
Christmas In Hollis - Run DMC
Suck On My Cock (Jingle Bell Rock Parody) - Dennis Leary
Merry Christmas From The Family - Montgomery Gentry
Let it snow - Boys II Men feat. Brian Mcknight
Do you hear what I hear - Whitney Houston
O Holy Night - Martina McBride
Christmas Rock - Toby Keith
Last Christmas - Carrie Underwood
All I Want For Christmas Is You - My Chemical Romance
Santa Clause Is Coming to Town (live) - Bruce Springsteen
White Christmas - Frank Sinatra
I Did It All For You - Rascal Flatts & SheDaisy
All I Want For Christmas Is You - Mariah Carey
I'll Be Home For Christmas - Lonestar
Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow - Martina McBride
I'll Be Home With Bells On - Dolly & Kenny

Inga fel här. Nu behöver jag bara hitta Lars Christmas-skivan så kan vi börja snacka stämning på allvar. Det måste vara typ tio år nu som Mattias och jag inte har kunnat fira jul utan Lars Vegas Trio.

God jul Steve. Du dyrkar ju tv.

ÄCKLIGT

Och vad gäller sagoböcker är jag glad att barnen på min läsvila fortfarande gillar Alfons- och bokstavsböckerna tillräckligt mycket för att inte ha hittat fram till "Kärleksboken". För den börjar bra och helt oskyldigt men det är ju bara en tidsfråga innan men kommer fram till sidan om att tjejer kan vara kära i tjejer...

Eller bilderna som visar hur det går till när man är riktigt jäkla kär...

Jag är SÅ inte redo för de här samtalen. Mina egna barn är totalt ointresserade. Gustav tycker bara att allt sånt här snack är superäckligt. Och efter att ha sett de här bilderna är jag böjd att hålla med.

SNÖ

Såhär muntert såg det ut när jag drog Elvira i pulka över tundran mot jobbet i morse. Men jag gnäller inte på snön. Inte ett jäkla dugg. Jag passar på och gillar läget. För man vet ju att när det väl blir julafton, då är 4 plusgrader och helt tvärgrönt ute.
Vit jul, är ett begrepp jag minns från ett par tillfällen i barndomen. Annars läser man mest om det i sagoböcker.

OLIKA

Det är ju såhär med världen att alla människor arbetar med olika saker. Det finns somliga som arbetar för världsfred. Andra jobbar stenhårt för att få fram botemedel mot hemska sjukdomar så som exempelvis cancer.

Själv har jag gjort två riktigt fräcka julstjärnor av helt vanligt papper idag.

STAKEN ÄR MOSSAD

Idag har jag gått all in med advenstpyntet. Det är stakar och blommor och ljus och hela kitet. Det är frickin' julmys. I kvadrat.
Och på andra sidan gångvägen kan jag se att Milla oxå satt igång med sina fina ljusgrunkor i fönstren. Det är så vi gör. Vi tittar på varandras hus. Skriver till varandra här i bloggen och ibland via sms. Men vi ses fan aldrig.
Så det är tur, som sagt, att vi håller på traditionerna och ses vid de större högtiderna i alla fall. Nästa söndag. Jag säger bara det.

400!

Idag har jag varit hemma hos mamma och fyndat lite. Sekretären fick jag av farmor för hundra år sen. Den har liksom bara förvarats hos mamma medan jag väntat på att få använding för den. Det har jag nu. Särskilt ihop med guldstolen som varit min morfars farmors eller nåt liknande. Om det kniper tar jag med den till Antikrundan...
Men här sitter jag nu, på guldstol, och bloggar. Känns stabilt som fan. Och ganska lämpligt nu, när jag lägger upp mitt 400:e inlägg i den här bloggen. Cause for a celebration. Skål igen!

HIT, MEN INTE LÄNGRE

En söndagsskål på det. Nykterhet är för mesar.

ADVENT

Hyacintallergi, ja... men nästa söndag Milla, då gömmer jag hyacinterna under en sån där bombmatta i badkaret. För då, jävlar i min lilla låda, ska ni komma hit och käka lussebullar och dricka glögg. Okej? Inga konstigheter.
Och du vet, sen när glöggen är slut då går vi på helgens slattar. Sen kommer vi på att vi ska äta middag ihop. Och sen helt plötsligt är klockan elva, ungarna sover på helt konstiga ställen och då hoppar vi i nån pool och pratar om vår svåra söndagsångest.
Advent. Så som den firas på nedre Klevbergs.

TRAGIK

Alltså, jag vet att jag bryr mer om musik än vad som kanske är hälsosamt. Och kanske borde jag skaffa en annan hobby. Sticka eller badminton.
Men nu lyssnar jag på digilistan. Som är listan över vad som laddats ner mest under veckan. Och blir helt ledsen när den otäcka Idol-Robin Bengtsson finns med där. Med sin tolkning av Sittin' on the dock of the bay. Och det är ju tvärtragiskt. För om man vill höra den låten då skulle man väl ladda ner den med Otis. Eller?
Men så tröstar jag mig med, den lilla hemska tröst det nu innebär, att de som laddar ner Sittin' on the dock of the bay med Idol-Robin, de vet nog inte vem Otis Redding är. De tänker nog i sina väteperoxiderade huvuden, Shit, vilken asball ny låt han gör. Asläckra spraytan-koppärrs-Idol-Robin.

JULPRAKT

De julblommor jag beställde av Emilia ska levereras idag. Jag hade visst handlat hyacinter och amaryllisar för femhundra spänn.
Blommor som jag måste ställa typ längst upp på diskbänken eller hyllor tre-fyra meter upp. För att inte monsterhunden ska käka upp dom när vi går utanför dörren.

Hyacinter förresten. Är de inte lite giftiga?

IT'S A BOY!

Det var ju ingen tvekan om att det låg en bebis i den här magen. En liten pojke som ska komma om två veckor. Mikaela var så söt och så glad i sin vuxna lägenhet. Pappa Kastro jobbade så honom fick jag fortfarande inte träffa. Men det lär väl inte dröja så länge innan vi är tillbaka för att lukta på bebis... Om jag är sugen själv? 30/40.

SVITERNA AV...

Viker in hovarna för natten. Det blev ingen partyhatt idag. Jag är TRÖTT. Har åkt alldeles för mycket bil med Göran och det är helt utmattande för man måste visa vägen och hålla koll på hastighetsgränser och andra vägskyltar. Men hey, vem visste att jag hittade från Visättra till Slagsta.
Imorgon ska jag skriva mer om vad jag gjort idag. Ungefär precis när resten av familjen är i simhallen. Om nu Gustav får följa med, han verkar lite risig.
Sov gott partygrisar och andra helt vanliga människor.

SAKNAR

En lite tråkig följd av det här med att blogga väldigt intensivt och noggrannt, det är att det är väldigt sällan nån ringer eller sms:ar mig. För att kolla läget. Undra vad vi gör. När det heöt går att läsa här. Det är synd. Kanske borde jag spara de mest intressanta sakerna till de som hör av sig...
Fast det händer ju sällan nåt intressant så det skulle väl bara bli jävligt pinsamt tyst...

PLANEN

Jag håller mig, även idag, till 12-stegsprogrammet. Borta från boozen. Gör helt vuxna grejer. Har städat, tjackat disktrasor, såna saker.
Om en stund ska jag och Elvira ut på en liten lördagsturné. Först hälsa på min morfar som har fått flytta från KS till Ekgården. Där ska vi hänga ett tag och käka mandariner och kolla om det är nån bingo på gång. Efter det ska vi köra ut till nån av förorterna och hälsa på jättegravida Mikaela och lämna vagn och en del andra prylar. Kanske har vi tur och får äntligen träffa själva pappan oxå.
En grej som jag tyvärr inte hinner med är föräldrafika + lek på Gustavs Skeppsbrott och Skattjakts-klass-kalas. Bummer. Det är sånt jag skickar Johan på.

GOD MORGON

God morgon. Idag är jag pigg. Idag är jag stark. Det syns ju lång väg.

AT THE END OF THE DAY...

Klockan är halv tolv, den här dagen som började med kräks på raggsockorna. Joel Bad sover i soffhörnet. Så jag och bloggen tittar på varandra. Jag frågar om det är läge att tända ett par doftljus. Sätta på lite nattvacker musik. Och vi nickar i samtycke.
God natt allihop. Var ni än är. Imorgon blir det nya äventyr. Då lämnar jag över bakisfacklan till någon av er.

LITEN SPARV

Vet inte om ni har märkt det, men det är jag och bloggen ikväll.
Skulle slänga upp en liten filmsnutt från konserten igår. Men mitt filmande är som en enda lång lektion i hur man inte ska göra när man filmar. På konsert. Eftersom jag antingen sjunger, mycket dumt eftersom jag är väldigt mycket närmare kameran än dom jag egentligen vill höra sen efteråt, eller dansar, också dumt eftersom man då blir sjösjuk av att titta.
Helst hade jag velat lägga upp Under the rain som är min absoluta Abalone-favvo. Men jag sjunger genom hela klippet. 'n let me tell ya - it ain't pretty.
Nummer två på listan var sköna covern av Man of constant sorrow. Men då jazzar vi som fan, en enda stor skakfest är det att bevittna. Det går inte.

Så det blir en klassiker. Som de körde på Allsång på Skansen i somras. Dolly Parton. Och det är ju som det gamla ordspråket lyder. You can't go wrong with Dolly.
Och nevermind de två lallande idioterna i bakgrunden.

WHATEVER

Katastrof. Skitprogram. Död åt alla röstande småflickor. Världens äldsta 16-åring har precis åkt ur Idol och därmed har tävlingen tappat typ all trovärdighet. Synd.
En gravöl på det? Nej, just det. Har ju avlagt nykterhetslöfte. I alla fall fram till lördag.

LAST MAN STANDING

Den där förbannde Robin har dödat två klassiker ikväll. Han ger mig rysningar. På det dåliga sättet.
Det är sånt jag bryr mig om ikväll. Idol. Är det inte sorgligt så säg. Runt omkring mig har jag sovande man, barn och djur. Var det inte jag som var tröttast idag??

BTW 2

Oroliga anhöriga, vänner och random bloggläsare över hela landet har hört av sig och undrat om det här med jobbets julbord har fått nån lösning. Er vill jag meddela att ni can rest assured, there will be a xmas-table för the förskola. Det 375:e telefonsamtalet gav äntligen napp, jag var färdig att telefonhångla upp den här kvinnan som efter ett par krångliga turer med sin datamaskin till sist kunde ge mig ett positivt besked. Det handlar om ett slott. Ett förortsslott och en julmeny. Phew...
Det fina med den här hetsjakten kan ju vara att den där rädslan jag närt i snart 30 år, när det gäller att ringa telefonsamtal till främmande människor, den är i princip som borta nu. Inga konstigheter ((R) Baren-Håkan).

BAREN-HÅKAN

Tack Johanna. Det värmer. Och det är lustigt, för jag hade tänkt lägga till just det där efter "inga konstigheter". Att det är ett uttryck som är myntat av den här mannen.

Slå upp iq, eller naturligtvis bristen av, i en ordbok så hittar du honom där. Med sin galna blick. Veckans avsnitt av "Färjan" kan vara något av det mest beklämmande jag nånsin bevittnat i "underhållningsväg". När ovanstående båtbartender oroade sig över eventuella rabatter på Åländsk pizzeria. Och duckade för humlor. Och fick fetnobb när han försökte ragga på inhemsk barkvinna. Det var skämskudde fram all the way. Det hela taktfullt (på Kanal 5´s vis) varvat med minnesbilder och maydayrop från Estonia. Nä men... de kan sin grej på femman.

BTW

Och till alla som hört mig prata om min kamera som jag hade bort nånstans i natt. Det gäller även den trevliga mannen på Nalen som jag fick springa runt och leta och lova att ringa tillbaka om han hittade den.
Den låg bredvid sängen. Som om inget hänt.

ABALONE

Vi hade en fantastisk kväll igår, Mattias och jag. Som ledde fram till en helt avskyvärd dag idag. Tänkte leda er igenom det hela i kronologisk ordning utifrån de bilder jag har vaskat fram idag.

Vi möttes i Brommaplan. Hej jag heter Malin och jag har inte rökt sen i juni typ. Men efter en minut med lillebror kör man med helljus on the highway to hell.

Simsalabim! sa Mattis och trollade fram en kung ur jackfickan. Inga konstigheter. Sen åkte vi in till stan och fick middag och ett par öl på Gallways.Och till efterrätt fick vi varsin mojito. I raketfart eftersom vi var lite sena till själva spelningen.

Och satan i gatan vilken fantastiskt underbar konsert. Det var runda sittbord med linnedukar och tända ljus och hundra stackars personer i den tysta publiken. Vi tog ett ståbord längst bak och bara njöt av melankolisk softgrass signerad Abalone Dots. Det var helt ljuvligt och de här flickorna är värda så mycket mer än de fick av publiken på plats igår.

Såhär såg vi ut i ett av de fina ögonblicken. Vi sjöng ju och dansade som inga andra där inne. Jävligt stiff crowd. Typ 50% musikkritiker. Och de röda kinderna har ingenting att göra med...

...att vårt bord såg ut såhär nån gång på mitten.

Världens lyckligaste lillebror med Abalone-flickorna. De tog inte kort i skivsigneringen så det lär ju ha varit en rätt skön syn när jag kutade Regeringsgatan ner till närmsta bankomat och tillbaka medans brorsan kallpratade med chixen. På min skiva står det; "Tack för att ni skrek högst!" Och såhär i efterhand kan man ju fråga sig om det är bra eller dåligt...

Guldkväll. Som alltså ledde fram till den här morgonen när klockan ringde vid sex. Tänkte att jag skulle döda den dödande huvudvärken och svalde två alvedon. Vilket troligtvis var ett stort misstag för jag fick ha dom i magen i ca 48 sekunder. När jag hängde över toan och skakade och typ kräktes ur näsan och tårarna rann då tänkte jag att om jag klarar mig igenom den här arbetsdagen, om jag bara klarar mig till klockan tre utan att dö, då finns det inga gränser för mina övernaturliga superkrafter. Så det var bara att samla ihop sitt trasiga jag and try to look alive. Jag är inte stolt över den här dagen, det är jag inte, men jag gjorde det.

19 NOV

Igår hade jag jobbat exakt ett år på förskolan. Fick en nybakad anniversary-bulle av Fredrik. Det var rart. Kanske inte ur GI-synpunkt, men ur snällhets-dito.

PENSIONÄR-VARNINGS-MALIN

Lite snabbt innan jag ska iväg till gruvan...
Igår somnade jag klockan sju hos Elvira. Vaknade nio och stapplade över till soffan. Somnade direkt. Vaknade halv tolv och bytte till min egen säng. Där jag sov till sex. Jag kan ju bara innerligt hoppas att det betyder att jag kommer vara lite, lite piggare ikväll. För jag ska ut med lillebror idag, wo-hoo! Vi ska se Abalone Dots på Nalen. Och dricka en del öl förmodar jag. Ska bli skoj.

Johan säger att om han hade en blogg skulle han ha skrivit om hur det såg ut när Quila drog omkull mig i en glashal backe när vi var ute igår kväll. Tur för alla, tänker jag, att han inte har nån. Blogg.

Zzzzzzzzz.......

Jag är så sjukt trött att jag borde komma med varningstext. Som om jag blivit injicerad med höstmörker. Vad gör man? Somnade stenhårt när jag nattade Elvira för en och en halv timme sedan. Vaknade med ett ryck. Undrandes var jag är. Vilken dag det är. Och varför.

Ett annat bekymmer jag har är det här med jobbets julmiddag. Som inte är riktigt bokad än. Det kan vara så att den lilla komittén jag är med i är ute liiiite i senaste laget med detta. Idag har jag ringt samtliga ställen på bokajulbord.nu. Eller vad det nu hette. De flesta bara skrattar åt mig. På Kaknäs svarade en snorkig man att javisst, här finns plats. Om ditt sällskap är på max två personer. På Stora Gungan sa en lite trevligare man att de haft fullbokat sen i juni. Jag gratulerade honom till en så fantastiskt blomstrande verksamhet. Och ringde vidare.
Det är heller inte så att vi är kinkiga. Jag har prövat mig ner till minsta alternativa malaysiska smakmeny och dragiga skärgårdsbåt. Det är fullt.

Så nu undrar jag om folk blir väldigt upprörda om det blir typ Konsumcatering och middag på jobbet...jag är villig att kasta in 13 tomteluvor och en hembränd julskiva. För den goda stämningens skull.

ETT PAKET

Lite taggad av den här Crime medicine-reklamen hade jag beställt lite schyssta läkemedel från ett helt okej norskt företag. Det var inget konstigt. Nåt asbra naturläkemedel som skulle göra på nåt magiskt vis att kroppen inte gjorde fett av stärkelse eller vad fan det var.
Olivia hade tagit in paketet som kom med posten, lagt det på köksbordet och sen dragit igen.
Så gissa vem som tuggat i sig en burk med en 60-dagarskur av av norskt mirakelmedel. Den här hunden alltså, jag svär...en vacker dag. Hoppades lite att hon skulle dö av tabletterna. Så Johan slipper stoppa henne i en påse bakom avgasröret. Men hon hade spytt upp skiten på hans byxor. Och den leende norske doktors-farbrorn på fakturan skrev att tabletterna är heeeelt ofarliga och 100% naturliga. Bönextrakt.
Så jag antar att hunden kommer överleva. Lite smalare - lite lyckligare.

COMEBACK?

Alltså, jag kan ha fel. Men var inte själva grejen med den här killen att ingen kom på de spelningar som utannonserades? Och därför fick han ta sitt pick och pack och pröva lyckan i tondövhetslandet Tyskland.

Och nu gör han "hemlig" spelning. För alla som har MySpace. Bra deal. Hans mamma kommer säkert i alla fall.

MYS-MOOSE

Det är rätt trevligt att vara en älg ändå. Vi är bra. Det är vi.

FEJKA

Johan badar men inte jag. Har just sett Mr. Compton suga blod i det tionde avsnittet och nu har jag Katie Melua i öronen. Tvära kast här i soffan.
Funderar på det där med Kapitel1 som jag läste om idag. Ett sorts Idol för författare. Som att man vore författare bara för att man skriver. Någon skrev i en bok jag hade på gymnasiet, vet inte varför jag minns detta, att man blir förälder bara för att man har barn lika lite som man blir pianist bara för att man råkar äga ett piano. Vet inte hur mycket det stämmer. Förälder är man väl ändå, men man kan ju välja på att vara en bra sådan eller en jävligt crappy dito.

Men tillbaka till skrivandet. Kommer ihåg en annan grej från högstadiet, minns inte vilken årskurs, men det var nog i början. (Carro?) I svenskan med Gunnel Jonsson fick vi besök av en författare (det var här den där funderingen på huruvida man kan kallas författare bara för att man skriver skulle komma in, för jag minns inte alls vad denna man åstadkommit vad gäller det litterära) som skulle ha skrivarskola med oss. Och han kom att hata mig för att jag inte ville följa hans mall, tiostegsprogrammet, till den perfekta berättelsen. Innan man fick skriva sin novell skulle man visa honom sin "kurva". Med en plan över hur historien skulle komma att se ut. Man började på botten sen steg kurvan uppåt i takt med att berättelsen fortskred tills den nådde sin topp och mättades sedan ut för att landa på utgångsstrecket igen. Ingen fick börja skriva utan historiekarta.
Jag kunde inte skriva så då och kan det inte nu heller. Jag är oftast helt blank i huvudet och kan blir förvånad själv hur mina små stories utvecklar sig. Det är nästan lika spännande som att läsa. Billigt nöje.
Och därför funderar jag vidare på det där med Kapitel 1. Det finns så vansinnigt mycket folk som kan skriva. Jag behöver inte utge mig för att vara en av dom.

Och den där novellen på högstadiet. Jag visade honom en fejkkurva. Och sen skrev jag om en pundare (kanske mest för att denna författarman såg ut som en), jag kommer inte ihåg den exakta utvecklingen av storyn, men han blev uppraggad och nersupen av en alldeles för posh brud. Och istället för att tona ner berättelsen till ett ingentingslut lät jag snubben ta livet av sig i köket och pang där var novellen slut. Right smack in your face. Det är på sådana små subtila vis jag rebellat mig igenom livet.

OSANNOLIKT

Jag skrattar mig harmynt bakom skämskudden till Färjan. Det är ju inte sant vilka människor det finns. Var kommer de ifrån? Hur kan de fylla båt efter båt?
Arvingarnas fanclub. Och Baren-Håkan.

Det är inte utan. Att man blir lite sugen på en kryssning.

SUGIG

Men nu gör ny vecka. Kan väl enas om att måndag är en jävla skitdag och har en känsla (som började med att jag kände för att ta livet av mig när klockan ringde för ett par timmar sen) att den här dagen inte har nånting trevligt alls att erbjuda mig.

Men kom igen - prove me wrong.

IGÅR

Hittade den här pilen på ett träd i skogen igår. Funderade en stund på var den skulle kunna leda mig. Men utredde inte saken vidare.

Det är lite rart med de stora barnen. Först är de såhär, Fan, helt töntigt å va i skogen, å sjukt pinsamma skor jag måste ha på mig och det e ju bara helt kallt å blött här ju.

Sen bygger de värsta kojan "till Elvira" och så ska alla sitta där i och käka sin korv. Hur jävla mullemysigt som helst.

För, jag menar, inte är han väl pinsam, den här pappan? Värsta superhjälten ju. His special power? Engångsgrillen.

BITE ME

Å jag är ju helt förälskad i en vampyr, vid namn Bill. Och jag vet att bara Jamina förstår mig nu, men jag är så tvärsåld på True Blood. Jag köper till och med Alex Skarsgård i rollen som svingammal övervampyr i pagefrisyr. Jag har sett alla avsnitt som finns tillgängliga och önskar litegrann att jag vore amerikan just idag, inte för den blivande finfina presidenten de har, utan för att man där får se avsnitt tio ikväll. Jag vill se meeeeer av Bill Compton. Och helt ärligt, jag skulle SÅ låta honom bita.

PLÖTSLIGT HÄNDER DET

Yeeey! Milla, jag har tur som tokig att jag har dig. Mitt första och enda fan!
Tittar på förträffliga Sannigens ögonblick. Och det kan jag säga, att inga pengar i världen skulle få mig att sätta mig i den där stolen och kräkas sviniga hemligheter. Med det alls inte sagt att jag bär på några. Men hellre skulle jag skrapa trisslotter för cash.

KORV

Gustav är på väg till Globen med morfar för att kolla monstertruckar. Johan har varit i simhallen med två små flickor och nu ringde han på hemvägen. Elvira och Emilia hade fått välja på att käka på McDonalds eller grilla korv i skogen. De valde skogen. Så det är bara att dra på sig muppbrallorna. Det är, i sanning, en samling skogsmullar man närt vid sin barm.

APROPÅ FORNTIDEN

En vän fick mig, genom att berätta att de fortfarande existerar på blygsamt vis, att tänka på Clawfinger. Och hur jag inte hört Biggest and the best sen jag, Mattias och pappa kollade Gnagets hockeymatcher i Globen för hundra år sen. Those were the days.
Så jag var tvungen att trolla hem den. Nu när jag är ensam hemma med bara de små pälsvännerna. Och vi får fönsterrutorna att skallra.

Nobody is perfect, but I'm pretty fucking close...

Vad säger ni, en promenad på det?

SPOILED ROTTEN

Nu har jag snart rensat klart bland mina mobilbilder. Det här är Elviras lunch i fredags, en av hennes sjukdagar den här veckan. Hon äter bara pasta och skinksås just nu. Framför Playhouse Disney. Med tända ljus och saft i vinglas. Det är prinsessan det. Inga konstigheter.

HAVE YOU SEEN...

Kolla vad som kommer snart. Nåt som lär vara världens näst roligaste film. Lätt. Om man ska tro somliga källor, Ahh... och så längtar man bara lite lätt tillbaka.

ALWAYS REMEMBER - YOU'RE UNIQUE, JUST LIKE EVERYBODY ELSE

Skeden tog den här bilden av mig när vi var på Lilla V för ett par helger sen. För att skicka till sin syrra. Som har en exakt likadan på exakt samma ställe. Jag fick tillbaka en bild på hennes. Och jag tänker, vad är oddsen liksom? Det är så jävla skönt att vara unik.

ÄVEN DE GAMLA GREKERNA

Vi tog en tur till the ye old stenbrott med jobbet. Och jag var tvungen att dokumentera detta bevis på att våra fornnordiska förfäder inte var annat än ett simpelt gäng klottrare, de också. Här fanns även textat; "QUEEN" och "NAZARETH". Och jag ryser lite vid tanken på dessa stenhårda forntidsrebeller.

HOT WHEELS

Den här gamla trotjänaren ska flytta. Johan har velat kasta den i flera år men jag kan inte slänga ett så här stort stycke sentimental historia. Båda mina ungar har legat i den här, även om jag vet hur hopplöst jävla omodern den är nu. Nu för tiden ska barnvagnar vara stora som valnötter och fula som stryk.

Men så kommer vi till min styvsyster Mikaela som ska sin första bebis när som helst. En pojke, praise the lord. Och hon vill ha min barnvagn anno kritaperioden. Hon hade redan köpt en annan men förkastade den genast för chansen att få ratta runt en kärra med tvärhögt sentimentalt värde. Fint av henne, eller hur. Den lilla skitungen.

För det var ju typ i förrgår jag kom hem från skolan. Till mammas lägenhet på Fårhagsplan. Och på hallgolvet satt det en liten tovig människa med för långa kalasbyxor och dalmål i munnen. Och nu får hon en egen. En liten dala-kurd.

FLY MIG EN FANCY HEADER, NÅGON. JAG TROR DET SKULLE HJÄLPA

Inte mycket som händer på den här sidan inte. Precis som med resten av tillvaron just för stunden.
Har snurrat runt bland andra, för mig helt okända, människors bloggar i ett par timmar. Läst och läst. Och de är alla kvinnor. Och någon har cancer men vimlar ändå. Någon är någon annans älskarinna och har paljettklänningar och trollar med ord och bokstäver och någon annan har ett fantatsiskt jobb och ett hem to die for. Och de skriver så det hörs och de skriver så det känns och jag blir helt bitter och tänker. The fuck am I doing this for?

Jag lägger dom bland mina favoriter. Men jag länkar inte i bloggen. För jag är ego, och ni som är kvar, ni kan väl stanna ändå. För hur det än är så brukar det bli bättre.

MISSA INTE

Hörrni fashionlovers! Ni har väl inte missat att stickade tröjor is the shit den här hösten. Och allra allra helst ska de ha riktigt stora kragar. Så som modellen visar här.

ON THE OTHER HAND

När vi var små, och lite större också, fanns det en regel i vårt hem. Som vår mamma hittat på naturligtvis. Den var formad som så att om man var sjuk och hemma från skolan på fredagen så fick man inte gå ut eller helt enkelt göra roliga saker under helgen. Detta med den följd att de tillfällen när man kände efter lite extra och fann sig ha lite ont i huvudet/halsen/magen och behövde stanna kvar i sängen sällan föll sig på just fredagar. Man släpade sig iväg till skolan, och det gick ju oftast hur bra som helst för egentligen var man väl bara trött, och sen fick ha sin helg på så sätt man önskade.

Det här sitter kvar litegrann i mig. Jag har varit hemma nu torsdag och fredag. Har haft feber, ont i halsen och hostan från helvetet. Är rätt sliten. Men nu hade vi sen långt tidigare bestämt med Johans föräldrar att vi ska äta middag där ikväll. För att sen lämna kvar alla barnen över helgen och bara vara lediga.
Det här känns lite fuskigt nu, hur vuxen jag än må vara. Som att jag borde stanna hemma och bara ligga still för att rättfärdiga mitt tillstånd.
Samtidigt som djävulen på min andra axel tycker att när man behöver vila efter att tömt diskmaskinen kan det vara rätt skönt att låta någon annan laga fredagsmiddag. Och passa ens fotbollslag till barnaskara i två dagar.

JACE

Vi börjde titta på nya serien Fringe, hubby och jag. Pilotavsnittet var bra och det kändes som att den skulle hålla men sen har den mest tappat tycker jag. I stil med Lost, som är skapad av samma snubbe för övrigt.
Så igår testade vi ännu en ny serie. Vampyrserien True Blood. Av Alan Ball som gjorde super-jätte-bästa Six Feet Under. Och det var ingen besvikelse. Det är HBO så man kunde räkna med lite naket och en del blood & gore. Men snygg var den. Oerhört snygg. Allt från vinjetten till Vampyren Bill och Anna Paquin som blivit vuxen och spelar en southern belle med den ljuvligaste av Louisiana-accents.
Men allra bäst är fyndet Jace Everett som sjunger sin ascoola Bad Things inledningsvis i programmet. Han är mitt nyaste country-snubbe-fynd and I likey a lot. I gotta have it, Everything I want... det lär spelas en del på lördag. Yes-siree-bob.

THE JOKER

Efter jättedrinken ville Skeden bli sminkad som Jokern. Jag gjorde mitt allra bästa. Och det var väl helt okej.

Tills han somnade och mest av allt såg... ja, död ut.

SKÅL

Ah. En minnesbild från helgen. Vi ser helt psycho ut, lillebror och jag, när vi finsippar på vår stora-skålen-drink.

Recept: 75 cl rom, 2 påsar frysta hallon + en skvätt russian. Sen i med mixerstaven och sist ett sugrör i var mans hand.

ÄVENTYR

Johan och hans vän Anders filar ju på den storslagna planen att vandra upp på Kebnekaise nästa år. Han spanar på utrustning och vandringsleder och allt vad det är.
Anders började redan i somras gå promenader med 25 kilo på ryggen. Johan har inte tjackat sin vandringsrygga än men idag kunde han inte hålla sig längre. Han tog den största ryggsäcken vi hade och fyllde den med 27 kilo sand och kånkade den en timme när vi gick med hundarna. En ryggsäck som jag typ fått i nån bokklubb. Han sover nu, men jag gissar att kommer vara ungefär lam när han vaknar upp.

När jag tänker på Johan, Anders, tvåmannatältet och den här bergsknallen i förgrunden är det EN tanke jag inte kan få ur huvudet. Nåt jag bara inte kan låta bli att dra paralleller till.
Brokeback Mountain.

MAN ON THE MOON

Gustav var på kalas igår. Killen i fråga har en brandmanspappa och kalaset hölls på brandstationen. Ungarna fick åka brandbil, släcka eld och krypa under låtsasrök.
Svårt att slå en sån grej. Gustav fyller år om ett par veckor. Jag sa till Johan att hey, vi kan ju ha hans kalas på ditt jobb. "För att göra vad?" tyckte han. "Kolla in glödlampor och avloppsrör?"
Kanske skulle man fött Christer Fuglesang ett par ungar. "Hej kids, kolla in. NASA."

SOVA?

En efter en har mina familjemedlemmar somnat in under fredagkvällens gång. Nu är jag omgiven av snusande från man, barn och hundar. Sitter och ser på urusel fredagsunderhållning och funderar så smått för mig själv...

PERSONER JAG INTE VET OM DE ÄR DÖDA ELLER ÄNNU LEVANDE

Gösta Ekman

Prinsessan Lillian

Hasse Alfredsson

Lauren Bacall

Bob Dylan

John Goodman

Lars Von Trier

Och The Hanson Brothers

Skulle ju lätt kunna googla fram svaren. Men det lite sådär kittlande att leva vidare i ovisshet.

TIDLÖS?

Ser Anna Lindmarker läsa TV4-nyheterna. Och jag vill minnas att hon såg precis likadan ut när hon gjorde samma sak, i annan kanal, när jag var liten. Hon hade bara lite lättare att röra munnen då.

TYPISKT

Och så, ja just det, för liten bh. Hatar när det händer.

SMOKIN'

Ikväll anordnar Vecko Revyn sina blog awards. Störtlöjligt naturligtvis, men ett tillfälle så gott som något att slänga in ett modeinlägg. Något jag inte gör så ofta. Modebloggar is the shit. Så här har ni jag och Jamina i dagens outfits. Vi sportar gummistövlar, vad annars, och varsitt par fleecelångkalsonger, plagget to-die-for den här hösten. Just dessa är courtesy of förskolan. Till detta en superängslig pose och man är redo för allt.

THE CREEPS

Alltså. Fredrik är en jättefin arbetskamrat. Gillar honom massor och han är, i de allra flesta fall, en utmärkt kock. Men den här linssoppan vi fick idag...jag kunde bara inte sluta tänka på att det såg exakt likadant ut på hallgolvet häromdagen när Quila hade mått lite dåligt.




Så jag var tvungen att ta en bild. Och nu vill han inte prata med mig mer.

DET SÄGS...

Linda skriver idag om hur man kan bli otroligt berörd av att läsa en bok. Så till den grad att man faktiskt gråter och jag börjar genast tänka på min favorit-hato-gråtbok nummer ett.

Det sägs att en stjärna faller av Linda Grey Sexton. Det är en hemsk bok, helt fruktansvärd. Den handlar om en familj, och framför allt en mamma som förlorar ett av sina barn i en olycka, och hur sorgen lamslår. Jag läste den här boken för hundra år sen, långt innan jag fick några egna barn och blev ganska tagen. Men! så hittade jag den på nytt, som "vuxen" för ett tag sen. Och jävlar vad jag grinade. Den här mamman måste få sin lille två-åring att sova i sin egen säng och låter honom få ha en trähäst i sängen. På natten hör hon hur han gnäller och gnyr och vill gå dit och kolla läget. Pappan beskyller henne då för att vara sjåpig och skämma bort sonen, att hon bryr sig mer om honom än sina två döttrar, och övertalar henne att stanna kvar i sin säng och låta pojken somna om själv.
På morgonen hittar honom, strypt till döds av snöret på trähästen. Hon blir naturligtvis helt psycho. Eller chockskadad. Hon byter hans blöja, klär på honom, det här lilla döda barnet, och täcker hans ansikte med babypuder för att inte se att han är blå. Alldeles blå.

Längre kunde jag inte läsa den här andra gången. För då grinade jag så mycket. Slängde boken långt in under sängen. Och där ligger den kvar.

DELA MITT ALLT

En grej som jag inte förstår är det här med par som har gemensam email. Jag har hört talas om detta men trodde faktiskt knappt att det förekom på riktigt. Att det var lite som en sån där urban legend. Men nu har jag börjat stöta på det här äckliga fenomenet allt oftare. Jag ser det i utskick från fritids och från dagis, och nu allra senast på en kalasinbjudan. Nämner inga namn men tänk att min och Johans skulle vara just johanochmalin@telia.com (obs! försök inte maila på denna adress. Finns inte i verkligen. Vänta till hell freezes over).
Vad är det man vill bevisa med detta? Att "Vi är så sjukt tighta så här finns inga hemligheter, inte ens i våra inkorgar. Min man får inga mail efter att ha kollat upp penisförlängade medel/dvärgporr/real-dolls/russian-mail-bride.com. Eller min fru behöver inte dölja några orderbekräftelser från Ellos/Jotex/your-random-reseföretag eller det faktum att man har 500 nya flirtar på Facebook."
Jag pratar naturligtvis rent hypotetiskt här. Hittar på ur huvudet så att säga. Men ni förstår. Alla har grejer. Alla.

Folk som har gemensam mailadress, är det samma människor som bajsar med öppen dörr?

NÅT ATT SPARA PÅ?

Efter att ha läst ett klockrent inlägg om organdonation i Niklas Schulmans blogg klickade jag mig direkt vidare till www.livsviktigt.se och fyllde i mina uppgifter för att bli donator. Inga konstigheter. Kanske är jag sist i världen med detta. Tycker att alla ska. I don't see why the hell not.

ELAKA STYVMODERN

För att fortsätta lite på det inslagna spåret om vilka fantastiska föräldrar vi är. Det största lilla barnet vi har här hemma är 14 år. Hon går i åttonde klass. Nu är hon ju min bara till låns men det har funkat bra hittills. I nio år nu faktiskt.
However. Olivia berättar att i hennes klass är det så att vissa föräldrar tjackar sina ungars betyg. Ja, inte så tillvida att de rasslar in på rektorsexpeditionen och smyger ett fett kuvert under bordet och cashar ut ett klassigt betygsdokument. De betalar sina barn på så sätt att ett MVG genererar ett cash prize. Någon hade berättat att hon fick tusen spänn för varje MVG och då gick nästa unge hem och beklagade sig över detta och fick således löfte om fem tusen för sina. Och jag vet inte. Är det bara jag som tycker att det är helt åt helvete? Jag bortser nu helt från det faktum att vi till att börja med inte har ekonomiska förutsättningar att pröjsa Olivia fem tusen för varje MVG och tänker bara på allt annat som är sjukt med det. Om man betalar fem tusen för sin unges betyg i åttan, hur ska man då motivera densamma att plugga på gymnasiet? Eventuell högskola? Det måste ju handla om femsiffrigt i alla fall. Vi har nån sorts förhoppning om att Olivia ska vilja plugga för sin egen skull. För sin framtid och sina förutsättningar i livet. Jag tror att man skapar monster i större och mindre grad om man vänjer sina barn att bara prestera om det finns löften om ekonomisk vinning. Det är ju sånt man ska ägna resten av livet åt sen när man jobbar.

Jag sa åt Olivia att säga till sina klasskamrater att av oss får hon en back Bacardi Breezer för varje MVG. Röra om i grytan lite. Sen säger dom att jag saknar pedagogiska skills. Pft.

ONDSKA

Tänker lite på den här "artisten" som har slagit sin fru sönder och samman (jaja, jag vet "oskyldig tills motsatsen är bevisad, yadayada..."). Hans advokat låter hälsa till media att han klarar sig fint i häktet. "Det enda han har i tankarna är sin fru," meddelar han. Och jag funderar på om det är ett, för "artisten" gynnsamt uttalande. Det enda det signalerar i mina öron är att han sitter där på britsen i häktet och tänker på sin fru och vad han ska göra när han kommer ut. Typ avsluta det han bara gjorde halvdant där i trappan. Creepy.

Och det här med "artisten". Måste kännas löjligt som journalist att fortsätta kalla honom så när varenda människa ändå vet vem han är.

GRATTIS

Det måste ju vara fan så mycket bättre när man är två i ett äktenskap som glömmer bort att man har bröllopsdag. Än att den ena kommer ihåg och sen måste grina och hålla på och ställa till värsta scenerna av ren besvikelse över uteblivet firande.
Johans mamma ringde. Och gratulerade mig på bröllopsdagen. Och jag blev tyst, så tyst. Jaså minsann. Det är trettonde oktober idag. Whaddayaknow.
Men det ska klargöras att det faktum att Johan och jag glömmer bort vår gemensamma bröllopsdag säger inget negativt om vårt förhållande. Tvärtom. Det betyder bara att varje dag vi har tillsammans är oerhört superspeciell . Precis som en bröllopsdag.

EFTER ALLT

Funderar lite på om man ska tycka att det är roligt eller motbjudande att V6 antyder i sin reklamfilm att man ska tugga deras tuggummi efter, ja... oralsex. Inte så tydligt och inte i så många ord men hey, jag är inte född igår.
Kan se de här smygsluskiga reklammännen där de sitter och brainstormar runt bordet..
- Vi säger att man ska tugga V6 efter varje sushi. Hö-hö. Sen slänger vi in en subtil hint. Hö-hö. Om att man ska ta det här finfina tuggummit efter varje, ni vet..hö-hö. Och så lite talande gester på det. Ingen trodde kanske ens att nån verkligen skulle nappa på den här lökiga idén.

Festligt yrke det där. Reklamare.

ÄCKELSTOLT

Jag brukar inte skriva en massa pluttigt skrytjox om mina barn. Främst för att jag fullkomligt avskyr allt vad mammabloggar heter. I have a child - therefor I am. Puckon.
Jag älskar mina ungar högt och lågt men har fortfarande insikt nog för att förstå att ingen, förutom kanske jag själv eller möjligtvis en dovoted mormor eller dylikt, skulle finna nöje i att läsa om streckgubbsteckningar, hello kitty-kläder och spännande turer till parken.
Men ibland händer det nåt så att jag faktiskt är tvungen att finskriva lite om nåt barn jag har. I det här fallet Gustav. Förra veckan var vi på första utvecklingssamtalet med hans fröken i ettan. Det var fint. Och bättre än så. Hon använde sig av en mängd olika superlativ. Jag har egna barn, sa hon. Men hur gör man för att få en som är såhär ljuvlig? Gustav satt där bredvid och han var så stolt och jag är hans mamma och jag var ju såklart tusen gånger stoltare. Skön bekräftelse. Från en fackman liksom.
Och jag skulle kunna vara helt ödmjuk här och tacksamt ta emot detta med motivationen att vi är många fina varma vuxna förebilder runt Gustav som har gjort honom till en klockren liten skolpojke. Men jag skulle hellre vilja ta all credit själv en liten stund och säga in your face. In your face till de där skitnödiga mammorna i den där första mammagruppen. Som inte trodde att jag såg när de himlade med ögonen och mimade "Hon är typ 20 år" till varandra. Ursäkta att jag inte väntade på att kunna casha in pension och barnbidrag samtidigt.
In your face till den där onda kvinnan som skolade in Gustav på dagis. Som hade noll förtroende för mig och inte skämdes för att skylta med det. Undermeningen var att jag var lite för dum i huvudet för att ha barn.

Well. Som en fin man skulle ha sjungit. How do you like me now?

BITTERSWEET MEMORIES

Jag åkte till S:t Görans sjukhus ett par gånger för en eller ett par veckor sen. Och det var ganska mycket att vandra ner längs memory lane. Eftersom jag tog mig samma väg som jag gjorde i tre års tid för att komma till skolan. Gymnasiet och min helt fräcka vårdlinje.
Det var lite mysigt, i tunnelbanan står ju tiden still och jag var nästan 17 igen. Och började längta efter mina 17-åriga saker. Som Helena. Cigaretter. Tonårssappy poesi. Och så tänkte jag lite på den gången när skolan ordnade en dikttävling, vilket jag tyckte var oerhört jobbigt. För jag ville vara med samtidigt som jag verkligen inte ville det. För att jag visste redan innan att jag skulle få en topplacering och det där med offentlighetens ljus var liksom inget jag cravade. Det låter sjukt kaxigt men nu gick jag i skola där, hur ska jag säga... vi som hade svenska språket som modersmål inte var i direkt majoritet.
Så jag stod där med mitt förslutna kuvert halvvägs ner i inkastet för tävlingsbidragen ganska många gånger utan att släppa taget. Men till slut, på dagen för deadline, lät jag det i alla fall trilla ner. För att bedömas av en jury bestående av språklärare.

Jag kom tvåa. Jag hade skrivit ett frickin epos på tre sidor om att vara tonåring och what not. På versrim. Oerhört personligt och jag fick stå ut med att den spreds och lästes upp i alla klasser. I pris fick jag Sveriges samlade dikthistoria. En sjukt tjock bok, needless to say.
Den som vann, jag minns inte om det var en tjej eller kille, hade skrivit en dikt som hette något i stil med, Det här är Sverige för mig. Och löd ungefär såhär; (måste läsas på typ Rinkebysvenska)

Astrid Lindgren i böcker
Jordgubbar på sommaren
Vattnet är blått
Gräset är grönt
Det är snö på vintern
Det här är Sverige för mig

Jag lärde mig litegrann om kvotering där. Och att säga Nej, jag är inte bitter. Och nästan mena det.

LADIES NIGHT

Jag har tänkt att jag ska blogga om Ladies Night sen förra fredagen när vi såg showen. Men jag har liksom inte kommit på var jag ska börja. Men nu, när man börjat debattera om saken på aftonbladet (var annars) känner jag att måste slänga in mina two cents i ämnet.

För aftonbladet hade ju gjort ett scoop. Helt fräckt hade de försett ett litet killgäng med biljetter och skickat in dom i fredagkvällens helvetesglob. Bestående av 6500 kvinnor "i 40-årsåldern". Och de blev ju så illa behandlade de här stackars pojkarna. Särskilt när de var tvungna att gå på damtoaletten och berusade kvinnor (alla i 40-årsåldern är man noga att påpeka) hånade dom med glåpord, vissa av könsrelaterad karaktär. Det var så hemskt, man förstår nog inte riktigt, men de här killarna vågade inte ens vara kvar till föreställningens slut av rädsla för att hamna på samma tunnelbana som de här kvinnorna. I 40-årsåldern. Och underrubriken till artikeln lyder; "Kan kvinnor verkligen bete sig såhär?"

Åh, jag blir så kluven i det här. Så vansinnigt kluven. För faktum är ju att Johanna och jag satt ju där på långsidan och tittade minst lika mycket på misären nere på parkett som på showen där uppe på scen. Och det var ju faktiskt snudd på mer underhållande där nere bland långborden. Där utövades dansnummer i klädkreationer vars like man inte skådat på den här sidan om millennieskiftet (Finlandsfärjor undantagna). Och faktum är ju tydligt. Kvinnor i 40-årsåldern är inte kloka i huvudet. Särskilt inte i klunga (och aldrig har väl en klunga varit så massiv som denna), särskilt inte vinfulla och särskilt inte om man slänger upp en skrevjuckande Martin Stenmarck på scen, sjungandes gamla hits som de alla kan bugga/pekfingrarna-i-luften-dansa/hålla-värmeljus-över-huvudet till. Det var helt fantastiskt att bevittna. På ett lite läskigt sätt. Fast inte så att jag kände mig rädd, så rädd att jag måste kontakta aftonbladet om saken.

Men om vi vänder på det hela. Man frågar sig om det skulle gå att utföra samma koncept fast åt andra hållet. Om det var tre brudar som satte ihop en show Endast för män. Charlotte Perelli tror att det skulle gå jättebra. I beg to differ. En sådan show skulle hånas, hatas och dö en feministisk hatdöd. Ponera att en svensk sångerska, mer känd för sitt utseende än sin sång ska ställa sig på samma scen och mellan varje sjungen gammal hit fråga publiken, bestående av bara män om de vill ligga. En Hollywood-känd skådespelerska som klär av sig helt näck samtidigt som hon berättar om sin barndom. En sådär subtilt sexig kvinnlig komiker som gör upp ett sex-schema för att hinna med alla män i publiken. Det låter helt genomförbart, eller hur?

Men säg att den här showen faktiskt sätts upp. Och Globen fylls av 7000 fulla män säg, gud förbjude, i 40-årsåldern. Och så skojar vi till det lite sådär som aftonbladet gjorde och skickar in fyra tjejer. Och hoppsan hejsan, finns det bara killtoaletter, nej men gå in där. Det här är ju ett jättespännande experiment. Hur tror man att de här brudarna, rent hypotetiskt, skulle behandlas där? Av 40-åriga ölstinna uppkåtade män? Och skulle det i sin tur sedan skapa några rubriker? I stil med; "Kan män verkligen bete sig såhär?"
Klart inte. Det är ju ett helt naturligt manligt beteende.

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3431103.ab

DAMN, YOU LOOK HOT IN THAT BLODTRYCKSMANSCHETT

Det är SÅ inte rock n roll att glida runt med blodtrycksmätare i ett dygn. Hur ska jag väga upp för detta?
Men det är ju rart att somna med sitt lilla barn. När hon säger, Åh vad mysigt mamma, jag håller i din sladd.

HJÄRNA OCH EHHH....

För övrigt borde jag ta och skaffa mig en vuxen mailadress. Man ska ju uppge sin adress på dagis och i skolan jämt these days och jag blir alltid tvungen att skriva Johans, istället för min egen som jag rippat från Barbie en gång i .net-forntiden, och tycker är lite sådär pinig. Vilket antagligen betyder att jag kommer gå miste om en del information framöver.

SAXAT FRÅN INKORGEN

Vet inte hur det går för 1000apor.se. Men jag är kvar på deras mailinglista där man mest får ilskna påhopp av bröderna. Eller iakttagelser från praktikanten. Men allra sist fick jag detta.

Ämne: Jag är oskyldig! Och en annan grej.
fredag 12 september 2008 14.08
Från:
Tito Beltran
Till:
brainandpackage@yahoo.se

Hej!
Ville bara säga att jag är oskyldig.
Och att jag har hittat en rolig sajt.
Skriver ihop en liten resumé av den här nedan.
Men framför allt – jag är oskyldig.

Tito


Humor.

SKÄMMIGT

Att jag inte skäms. Fast det det är precis det jag gör. Tittar på föregående inlägg och ser att om jag bara slänger in Nobody without you med Sanna Nielsen och Next plane home med Daniel Powter så har vi en halvtimme, vilken halvtimme som helst på dygnet, på Rix FM eller dylikt.
Pinsamt. Dags att börja jaga osignat. I'm going myspace- and youtubing och återkommer i ämnet.

Och ps. Om ni youtubar; kolla Jeff Dunham and Peanut. Världsklass.

TIPS FRÅN COACHEN

Kommande veckas nedladdningstips:
(och naturligtvis ingen fultankning - hederlig laddning, k?)

Longing for lullabies - Kleerup feat. Titiyo
Finfin. Den tappade lite i mitt tycke när jag insåg att det var Titiyo som stod för sången. Har så fantastiskt svårt för den människan efter den här hemska hypade come along-låten. Men den här håller.

Rise to the occasion - Kurt Nilsen
Norsk Idol-vinnare. Som dessutom vann World Idol över Kelly Clarkson. Han är cool med cowboyhatt och allt. Även om jag redan nu vet med största säkerhet att den här låten kommer spelas sönder och framkalla hysteriska anfall. Tänk I'm yours och Curly Sue.

Just dance - Lady Gaga
Ingen tanke. Ingen större hjärnverksamhet alls faktiskt. Men den är skön. Om att vara väldigt väldigt full och, ja... dansa.

Jewel - Thump thump
Carro tipsade om nya Jewel-skivan Perfectly Clear och efter en snabb första YouTube-genomlyssning fastnade bara den här låten. Hon är country nu.

Warwick avenue - Duffy
Blä, det tar emot. Som jag har hatat den där första singeln. Mercy. Men så måste jag tänka om om den här bruden. För den här är så bra. Så bra.

LILLA SJÖJUNGFRUN

Jag läser en bok för Elvira. Den heter just Elvira och den lilla sjöjungfrun, jag har beställt den från kiddoz.se där man kan få böcker lite sådär skräddarsydda efter sina ungar. Lökigt. Jag vet. Men hur som helst, det är så ljuvligt att hon när sagan är slut måste fråga om hajar finns på riktigt men inte om sjöjungfrur gör det. För det är hon redan övertygad om att de gör. De finns. Hajar har hon lite svårare att tro på, trots att jag förklarar i vilka hav (inga frågor på det, tack) osv.
Tvivla på hajar och tro på sjöjungfrur. Det är det som är att vara barn. Ljuvligt tillstånd.

GOOGLE THIS

Det där med Johans paranoia om att skriva saker på nätet, jag tror att det härrör ur hans arbetssituation. Där ledningen på hans arbetsplats på rutin hård-googlar sina anställdas namn för att söka efter bloggar och diverse forum där de kan uttrycka eventuellt missnöje över firman och dylikt. Jag vet, kanske är det här inget ovanligt, men jag tycker ändå att det är skit.
So, here it goes...

JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN
DUBOIS TYCKER ATT NI SUGER. STENHÅRT.

VÄL MÖTT

I tisdags var vi på föräldramöte i Gustavs klass. Det första. Rätt beklämmande var det. Johan tycker inte att jag ska blogga om det, han tänker att de kanske har fra-span på alla föräldrar, men jag tänker att desto bättre i så fall.
För upplägget var inte helt klockrent. 1a och 1b's föräldarar var samlade i matsalen. Min gamla matsal, som var så mycket större på den tiden. Rektorn inledde lite lagom, hon verkar för övrigt vara en rätt samlad kvinna och förhoppningsvis blir hon kvar på sin plats en stund längre än sin rad av föregångare.
Sen lämnade hon över ordet till en dam... jag undanhåller namn och titlar, men hon började såhär; Jag heter xx. Paus. Men kallas för xx. Paus. Av de flesta. Jag har arbetat här på skolan sedan 1973. Varpå samtliga föräldrar vände sina blickar mot den stora klockan på väggen. Vi var lovade ett en och en halvtimmesmöte men det kändes redan här att den här människan la anspråk på alldeles för mycket av den tiden för att det skulle vara rimligt.
Och vi hade rätt. Hon höll ett brandtal som måste ha fått fler än dom vid vårt bord att känna sig illa till mods. Det hela handlade med mobbning, om förebyggandet emot osv och det är ju naturligtvis obehagliga saker. Men hon fick mig att för mitt barn, frukta hennes antimobbningshjälp mer än själva mobbningen. Och det är ju helt vansinnigt. Jag skulle vilja att skolan på allvar funderade över det kloka i att valla fram den här kvinnan i täten för sitt "Välkommen till skolan-tåg" då hon kastade ur sig så mycket skrämmande propaganda och så totalt ouppdaterad information. När hon hon sedan sprang efter oss ner till klassrummet (efter att rektorn fått ta nackgrepp på henne där i matsalen och förklarat att Du. Får. Inte. Prata. Mer.) för att hon "glömt det viktigaste" kändes det som måttet var lite mer än rågat. Men då ville hon minsann tala med oss om föräldraansvar. De här barnen är faktiskt inte födda i skolan. De är födda hemma hos ER. Och jag hoppas verkligen att ni har gett dem NÅNTING på vägen för att klara av det här. Och det är NI som ska sätta gränserna. Ni ska vara FÖRÄLDRAR, inte nån sorts kompis.
Jag frågade Johan, lite halvhögt, varför hon talade till oss som vi vore förståndshandikappade. Men det fick jag nästan skämmas lite för sen. När det visade sig att det fanns en del där i klassen som led av mildare former av det tillståndet.

Det kommer att gå bra för Gustav. Han är en superklok kille och han har, verkar det som än så länge, fått en jättebra lärare. Och det var det enda jag ville ta reda på när jag gick på det där mötet.

I Gustavs klass finns det för övrigt en del föräldrar som är äldre än mina. Ljuvlig mångfald. Jag ser för mig många mysiga klassträffsaktiviteter. Och ingen ska vara mobbad. Och ingen ska, vid gud, råka ut för antimobbningsteamet.