Man, eller i alla fall jag, har alltid dåligt samvete när jag vabbar eller är sjuk själv. Och är borta från jobbet, för att man, om än inte uppsåtligen men lik förbannat, sätter några eller någon annan i klistret. Det är ingen skön känsla till att börja med.
Därför var det så befriande när jag nyss ringde till jobbet med den där klumpen i magen för att tala om att jag kommer inte i morgon heller, att mötas av någon som istället blivit stött om jag sagt att skulle komma. För att det hade funkat idag och det fanns en plan för i morgon. Sådant fyller mig med trygghet och förtröstan. Och lättar lite, lite på det dåliga samvetet.
Jag är färgad av dåliga erfarenheter. Och risiga ungar. På kortis var man inte särskilt poppis som vabbare. Det var inte jättehögt i tak, på så vis kan man säga. Minns paniken jag kände när Elvira fick vattkoppor i januari för två år sen, för jag visste att det inte skulle falla i god jord, om man så säger. Men jag trixade med tider, bytte alla dagar mot kvällar och använde mamma till hjälp, För att kunna jobba. När jag var i min rätt att vara hemma.
Men värst av alla, alla kategorier, kommer Nockebyhem, SVPH (här fingerar jag inte ens några namn, det ids jag inte - de kan skämmas) alltid vara. Jag jobbade nätter en sommar och blev mitt i det inlagd med Elvira. I karantän på infektionsavdelning för att hon inte kunde sluta kräkas. Ringde chefssyrran på SVPH för att tala om mitt läge och att jag behövde vabba. Hon svarade på sitt vidriga vis; Du, det är fredag, jag ska gå hem nu, vad tycker du att jag ska göra? Det här är upp till dig att lösa. Eller vara på plats. Klick.
Jag tittade på min sovande droppförsedda unge och grinade en smula. Inte för att jag på nåt sätt sörjde för de stackars själarna på Nockebyhem. Utan för att jag var svinförbannad. Och ibland när ilska inte vet bättre kommer den ut i små salta tårar.
Jag har ett bra jobb nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar