Tjejen bakom bloggen En älskarinnas bekännelser, vare sig den är sanning eller fiktion (jag gissar på det senare), har blivit lika dålig på att uppdatera som jag. Och ändå värre. I kommentarsfältet kan man se att hon är saknad av 115 pers. Kanske borde jag skriva lyriskt om ostyriga lockar på kontoret. Hångel på firmafesten och hans doft som dröjer sig kvar i form av dansade dammkorn i hallen. Hon kan hon.
Jag skrev en hitte-på-blogg under en period på aftonbladet för ganska längesen. Det var fantastiskt roligt hur folk engagerade sig i ödet för en person som jag hittade på. Sen rann det hela ut i sanden. Jag samlade inläggen i en mapp, tänkte att kanske fortsätter jag nån gång i en avlägsen framtid och sätter ihop skiten till en bok. Denna dag har ännu inte kommit.
Och jag tittar på kapitel1 och de texter som ligger i toppen där. Det är inte bra grejer, inte mycket av det. Jag läste en helt fruktansvärd inledning till en bok som var en av de mest lästa. Dödisgropen. Det skulle vara nån sorts deckare och började med en beskrivning av ett lik i föruttnelse som var så skrattretande att jag till och med började längta efter Läckberg. Och jag gillar inte Läckberg.
Men jag kan tipsa om en riktig bok som är riktigt bra. Och otäck. En av Karin Alvtegen som jag lånade av Milla i somras när vi låg, inte vid en sten vid en sjö, utan vid en pool i ett varmare land. Den kröp under skinnet och hade tvister hit och dit. Hette nånting på S, så som hennes böcker gör. Skuld? Skam? Skatteavdrag? Skumbanan? Ska kolla upp det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar