Just det! Rebaduetterna är ute och tillgängliga.
Och jag tyckte ju att det lät lite spännande, det här med Reba och Justin.
Justin Timberlake har skrivit en låt till skivan. Det borde ju kunna bli bra tänker man.
Men efter att ha sett videon. Jag kan inte ljuga. Vilket sömnpiller...
http://www.youtube.com/watch?v=J0XH-iDpgAk
fredag 28 september 2007
DET ÄR EN BRA DAG AFTER ALL
Får jag släppa bomben? Jag vill så gärna släppa bomben!
Jag är mycket mycket glad.
Idag flyttar Jelena och Walter till Stenhamra. Det är en bra dag. Jag vet att de kommer trivas här. Ikväll ligger vi i bubblet vid 21:30. Ya'll should come by.
Jag är mycket mycket glad.
Idag flyttar Jelena och Walter till Stenhamra. Det är en bra dag. Jag vet att de kommer trivas här. Ikväll ligger vi i bubblet vid 21:30. Ya'll should come by.
MALIN RECENSERAR, TIPSAR OCH VARNAR
Nu ska jag ta och gå igenom lite vad jag läst, sett och lyssnat på den sista tiden. Jag tänker att det här är något som intresserar er något oerhört.
Vi börjar med böcker. För att vara någon som kastar skit på Camilla Läckberg så har jag läst väldigt många av hennes böcker. Jag har alla och har bara den sista, Tyskungen, kvar att ge mig på. Det här betyder inte att jag tycker att hon skriver nåt bättre än i den första, supertröga Isprinsessan. Det är mer så att jag vill ju vara säker på min sak. Typ.
Jag läser Läckbergs böcker i lönndom. Skulle aldrig plocka upp en bok på bussen eller visa den på jobbet. Läser dom endast instängd i sovrummet under min lilla lampa. Men helt nyligen visade det sig att jag och Carro var mitt i Olycksfågeln samtidigt. Det är också den bästa av böckerna i min mening får jag lov att erkänna. Jag tävlar med mig själv om att komma på vem mördaren är så snabbt som möjligt. Det är, i likhet med alla de där fräsiga gamla mördarserierna som Mord och inga visor och Diagnos mord alltid någon som introduceras tidigt i handlingen. Och alltid den man minst ska tro. I Stenhuggaren var det helt enkelt. Det handlade om simpel matematik. Och i Olycksfågeln var det trots allt ganska solklart. Nu ska jag kanske inte avslöja nåt eftersom det är meningen att jag ska rekommendera boken... kul att läsa om man vet att det är psykologen och polisen som mördar ihop.
Alex Schulman och Carolina Gynning har skrivit en bok. Eller de har skrivit mail till varandra som har blivit en bok. PRIVAT - mejlkorrespondens. Det är en både kul och ångestfylld liten bok som man kan läsa om man har en kvart över. Att Alex kan skriva är ju allmänt känt men det här med Gynning i kombination med ord var jag lite tveksam till. Men, förutsatt att det verkligen är hon som skrivit, så blev jag överraskad. Hon skriver kul, djupt och stundom rent av insiktsfullt. Jag tycker om att få mina förutfattade meningar lite kullkastade, men trots allt är de två ganska trasiga människor och man stänger boken efter den där kvarten med en lite lite tung känsla i bröstet.
Man ska inte skriva långa inlägg. Så vi gör såhär. Kolla på Little Miss Sunshine. Och lyssna på Jens Lekmans nya singel Sipping on the sweet nectar.
Vi börjar med böcker. För att vara någon som kastar skit på Camilla Läckberg så har jag läst väldigt många av hennes böcker. Jag har alla och har bara den sista, Tyskungen, kvar att ge mig på. Det här betyder inte att jag tycker att hon skriver nåt bättre än i den första, supertröga Isprinsessan. Det är mer så att jag vill ju vara säker på min sak. Typ.
Jag läser Läckbergs böcker i lönndom. Skulle aldrig plocka upp en bok på bussen eller visa den på jobbet. Läser dom endast instängd i sovrummet under min lilla lampa. Men helt nyligen visade det sig att jag och Carro var mitt i Olycksfågeln samtidigt. Det är också den bästa av böckerna i min mening får jag lov att erkänna. Jag tävlar med mig själv om att komma på vem mördaren är så snabbt som möjligt. Det är, i likhet med alla de där fräsiga gamla mördarserierna som Mord och inga visor och Diagnos mord alltid någon som introduceras tidigt i handlingen. Och alltid den man minst ska tro. I Stenhuggaren var det helt enkelt. Det handlade om simpel matematik. Och i Olycksfågeln var det trots allt ganska solklart. Nu ska jag kanske inte avslöja nåt eftersom det är meningen att jag ska rekommendera boken... kul att läsa om man vet att det är psykologen och polisen som mördar ihop.
Alex Schulman och Carolina Gynning har skrivit en bok. Eller de har skrivit mail till varandra som har blivit en bok. PRIVAT - mejlkorrespondens. Det är en både kul och ångestfylld liten bok som man kan läsa om man har en kvart över. Att Alex kan skriva är ju allmänt känt men det här med Gynning i kombination med ord var jag lite tveksam till. Men, förutsatt att det verkligen är hon som skrivit, så blev jag överraskad. Hon skriver kul, djupt och stundom rent av insiktsfullt. Jag tycker om att få mina förutfattade meningar lite kullkastade, men trots allt är de två ganska trasiga människor och man stänger boken efter den där kvarten med en lite lite tung känsla i bröstet.
Man ska inte skriva långa inlägg. Så vi gör såhär. Kolla på Little Miss Sunshine. Och lyssna på Jens Lekmans nya singel Sipping on the sweet nectar.
FRÅGA:
Jag är på inga sätt och vis en smart brud. Jag har aldrig pluggat nåt annat än sånt jag tycker är kul, vilket har begränsat sig till de två språken jag behärskar. Det finns till exempel få saker i världen som kan få mig att känna sån panikartad frustration som matte.
Därför valde jag, vad jag ofta kallar, ett förlorarspår. Det vill säga omvårdnadsprogrammet på Stadshagens vårdgymnasium. En konstig skola. En märklig tid. Men Helena och jag hade kul i alla fall. Även om vi kanske inte blev så mycket klokare.
Vart jag vill komma med det här är egentligen en fråga. Angående det här med högskoleutbildning. Där har jag ju naturligtvis inga begrepp. "Högskola" är som en stort suddigt ingenting för mig. Men jag vet att det finns en del brainiacs som är desto mindre aningslösa.
Jag undrar över det här med C-uppsats. Hur stor del av en högskoleutbildning upptar den. Och kan man tillräkna sig en utbildning till, låt oss säga... jag hugger i luften här... socionom, om man inte har skrivit uppsatsen? Det är vad jag undrar.
Anyone?
Därför valde jag, vad jag ofta kallar, ett förlorarspår. Det vill säga omvårdnadsprogrammet på Stadshagens vårdgymnasium. En konstig skola. En märklig tid. Men Helena och jag hade kul i alla fall. Även om vi kanske inte blev så mycket klokare.
Vart jag vill komma med det här är egentligen en fråga. Angående det här med högskoleutbildning. Där har jag ju naturligtvis inga begrepp. "Högskola" är som en stort suddigt ingenting för mig. Men jag vet att det finns en del brainiacs som är desto mindre aningslösa.
Jag undrar över det här med C-uppsats. Hur stor del av en högskoleutbildning upptar den. Och kan man tillräkna sig en utbildning till, låt oss säga... jag hugger i luften här... socionom, om man inte har skrivit uppsatsen? Det är vad jag undrar.
Anyone?
OSTÄMNING
Idag tänker jag inte kämpa för att bygga upp nån fredagsstämning. Jag jobbar kväll förstår ni. Så ni kan ta eran stämning och shove it.
Men det går bra att återkomma 20:48. Då börjar min helg.
Men det går bra att återkomma 20:48. Då börjar min helg.
torsdag 27 september 2007
SAXAT
Såhär skrev Carl Johan Schulman om saker för ett tag sedan...
"Jag surfar runt efter svåra olyckor som inträffat under natten. Men hittar inte särskilt mycket. Bara några brasor i Grekland. Kommer att tänka på var brytpunkten går mellan geografisk närhet och antal döda.
100 000 döda indier kan möjligen väga upp 10 döda svenskar. Men det är knappt.
Men det behövs så klart fler norrmän. Skulle säga att uppåt 50 norrmän måste dö för att jag ska bry mig mer om dem.
Lika många finnar.
Och danskar.
200 fransmän är värda lika mycket som 100 000 indier.
400 italienare.
500 Schweizare får nog sätta livet till för att bli värda att motsvara 100 000 indier.
1000 belgare. De är rätt så obehagliga, de där belgarna, visst är de?
Men tyskar... Ge mig en halv miljon döda tyskar. Så höjer jag på mina ögonbryn här framför datorn.
Så ligger min geografiska dödslista."
Och så mycket skit han fick sen, Calle.
Källa: www.schulmangruppen.se/schulmania
"Jag surfar runt efter svåra olyckor som inträffat under natten. Men hittar inte särskilt mycket. Bara några brasor i Grekland. Kommer att tänka på var brytpunkten går mellan geografisk närhet och antal döda.
100 000 döda indier kan möjligen väga upp 10 döda svenskar. Men det är knappt.
Men det behövs så klart fler norrmän. Skulle säga att uppåt 50 norrmän måste dö för att jag ska bry mig mer om dem.
Lika många finnar.
Och danskar.
200 fransmän är värda lika mycket som 100 000 indier.
400 italienare.
500 Schweizare får nog sätta livet till för att bli värda att motsvara 100 000 indier.
1000 belgare. De är rätt så obehagliga, de där belgarna, visst är de?
Men tyskar... Ge mig en halv miljon döda tyskar. Så höjer jag på mina ögonbryn här framför datorn.
Så ligger min geografiska dödslista."
Och så mycket skit han fick sen, Calle.
Källa: www.schulmangruppen.se/schulmania
FÅNGAD MITT I KATASTROFEN
Jag har gnällt mycket på sista tiden. Och jag ska göra det lite lite till innan jag byter spår.
För det är det här med nyheter, kriser och katatsrofer av olika slag runtom i världen och hur vi i det här landet inte verkar kunna ta till oss givna katastrof om det inte finns andra svenskar inblandade att på nåt sätt relatera till. En flygkrasch, ett bombdåd eller översvämning rör oss liksom inte om inte en eller ännu hellre ett par svenskar har strukit med. Eller ännu bättre är om nån överlevt och kan vittna om det oerhörda som inträffat. Kanske har de till och med varit lite fiffiga och tagit schyssta bilder av infernot som vid flygolyckan i Thailand. Det är mumma för de svenska Aftonbladetläsarna. För utan svenskt vittnesmål - ingen katastrof.
Idag läser jag om det här spektaklet i Burma. (Tänk vilken skit jag skulle fått för "spektaklet" om detta varit en vida känd blogg. Det här är ingen vida känd blogg. It's a good thing.) Och visst har man nu, sent omsider, lyckats skramla fram ett par svenskar även där. Och det är klart att de är fångade "mitt i kravallerna". Är det nån som tror på det? Att vi har stridande parter på varsin sida, folk gapar och skriker och slåss och skjuter på varandra och allt vad man nu kan tänkas att de håller på med. Och mitt i allt det här står ett par svenska backpackers med reseguide i handen och helt förvånad uppsyn. Och sen ringer de hem på nån raspig mobillinje och rapporterar om att de har själva har bevittnat hur folk typ har fallit till marken och allting.
Jag finner detta sådär troligt. Men likafullt är det precis vad Svenne Banan vill läsa. Där finns svenskar, lika med att vi är berörda.
För det är det här med nyheter, kriser och katatsrofer av olika slag runtom i världen och hur vi i det här landet inte verkar kunna ta till oss givna katastrof om det inte finns andra svenskar inblandade att på nåt sätt relatera till. En flygkrasch, ett bombdåd eller översvämning rör oss liksom inte om inte en eller ännu hellre ett par svenskar har strukit med. Eller ännu bättre är om nån överlevt och kan vittna om det oerhörda som inträffat. Kanske har de till och med varit lite fiffiga och tagit schyssta bilder av infernot som vid flygolyckan i Thailand. Det är mumma för de svenska Aftonbladetläsarna. För utan svenskt vittnesmål - ingen katastrof.
Idag läser jag om det här spektaklet i Burma. (Tänk vilken skit jag skulle fått för "spektaklet" om detta varit en vida känd blogg. Det här är ingen vida känd blogg. It's a good thing.) Och visst har man nu, sent omsider, lyckats skramla fram ett par svenskar även där. Och det är klart att de är fångade "mitt i kravallerna". Är det nån som tror på det? Att vi har stridande parter på varsin sida, folk gapar och skriker och slåss och skjuter på varandra och allt vad man nu kan tänkas att de håller på med. Och mitt i allt det här står ett par svenska backpackers med reseguide i handen och helt förvånad uppsyn. Och sen ringer de hem på nån raspig mobillinje och rapporterar om att de har själva har bevittnat hur folk typ har fallit till marken och allting.
Jag finner detta sådär troligt. Men likafullt är det precis vad Svenne Banan vill läsa. Där finns svenskar, lika med att vi är berörda.
onsdag 26 september 2007
GAMLA
En grej som jag hatar när det gäller bankomater är det här med framförallt gamla människor och hur de inte bara kan ta sina pengar och gå. Lämna över utrymmet och själva bankomaten till nästa man i kön.
Det är ungefär det tråkigaste som finns att vänta i bankomatkön. Det ska gå snabbt, snabbt, snabbt. Jag är snabb och kräver, i det närmaste, att alla andra ska vara det också. Men äldre människor har en trög grej för sig. Utöver det här med att vara allmänt långsam, det köper jag, att de kanske inte riktigt ser knapparna när de trycker koden och så. Men sen! De tar sina pengar i ena handen, kontobeskedet i den andra som de noga granskar. Medans de fortfarande står kvar och hoggar hela utrymmet. Sen måste de dubbelkolla, trippelkolla kanske till och med att inget oväntat händer med bankomaten. Att den inte börjar spontanspotta ut sedlar från deras konto, eller jag vet inte vad. De kollar. Inga extra besked, inga flygande sedlar, det står VÄLKOMMEN på nytt på skärmen, de betraktar näste man i kön. Sen stapplar de iväg.
Ja. Jo, okej. Jag antar att det här går under kategorin Dagens i-landsproblem.
Det är ungefär det tråkigaste som finns att vänta i bankomatkön. Det ska gå snabbt, snabbt, snabbt. Jag är snabb och kräver, i det närmaste, att alla andra ska vara det också. Men äldre människor har en trög grej för sig. Utöver det här med att vara allmänt långsam, det köper jag, att de kanske inte riktigt ser knapparna när de trycker koden och så. Men sen! De tar sina pengar i ena handen, kontobeskedet i den andra som de noga granskar. Medans de fortfarande står kvar och hoggar hela utrymmet. Sen måste de dubbelkolla, trippelkolla kanske till och med att inget oväntat händer med bankomaten. Att den inte börjar spontanspotta ut sedlar från deras konto, eller jag vet inte vad. De kollar. Inga extra besked, inga flygande sedlar, det står VÄLKOMMEN på nytt på skärmen, de betraktar näste man i kön. Sen stapplar de iväg.
Ja. Jo, okej. Jag antar att det här går under kategorin Dagens i-landsproblem.
tisdag 25 september 2007
FORSKNING
På en nyhetssajt läser jag forskningsresultatet av en viktig studie. Där har forskare äntligen fastslagit att män med mörka röster får fler barn. Än män med ljusare röster då, får man förmoda. Eftersom kvinnor finner de mörkröstade männen sexigare.
Och det är det jag säger. Skit i cancer. Stamceller och annat trams. Det här är forskning när den är som bäst. Det här är grejer som det ska satsas på. Konkreta fakta som vi vanliga människor förstår oss på. Fram för mer anslag till den här sortens forskning. Genast.
Det här är sånt vi verkligen behöver veta.
Och det är det jag säger. Skit i cancer. Stamceller och annat trams. Det här är forskning när den är som bäst. Det här är grejer som det ska satsas på. Konkreta fakta som vi vanliga människor förstår oss på. Fram för mer anslag till den här sortens forskning. Genast.
Det här är sånt vi verkligen behöver veta.
fredag 21 september 2007
DEFINIERA IDIOT
Jag tog med Gustav till stan idag. Hade lovat honom nya skor. Och en ny frisyr.
Vi åkte rulltrappan upp till perrongen i Brommaplan. Gustav ville stå själv, utan att jag höll i honom. Det gick bra. Nästan hela vägen upp. Han höll i sig på nåt sätt så att han fastnade och tappade balansen. Och föll, med huvudet före, tillbaka nerför trappan. Han studsar på ryggen längre och längre ner, panikslagen och kämpandes som för sitt liv.
Det hela gick så klart väldigt fort, jag kastade mig nerför efter honom för att få upp honom på fötter. Men innan jag når fram till min son har två personer, två män klivit över honom. De var tvungna att ta extra långa steg för att komma över det här barnet som liksom blockerar deras väg. Den ena säger i sin mobiltelefon när han har ena foten nånstans över Gustavs huvud; "Jaha, nu ligger det folk i rulltrappan också". Jag blir så arg när jag tänker på det här så jag nästan kan grina. Och hade jag inte varit tvungen att bära min vettskrämda unge tillbaka uppför rulltrappan hade jag absolut sprungit efter den här idioten och knuffat ner honom på spåret. Och sen när tunnelbanan mot Skarpnäck dundrat in hade jag lite nonchalant konstaterat till ingen särskild runtomkring att, "Jaha, nu ligger det nån jävel på spåret också."
Det gick bra med Gustav. Utöver lite ont i ena armen. Han fick sina skor. En ashäftig frilla och lite nya kläder.
Och från och med nu, när vi åker rulltrappa, håller han stenhårt i mig.
Vi åkte rulltrappan upp till perrongen i Brommaplan. Gustav ville stå själv, utan att jag höll i honom. Det gick bra. Nästan hela vägen upp. Han höll i sig på nåt sätt så att han fastnade och tappade balansen. Och föll, med huvudet före, tillbaka nerför trappan. Han studsar på ryggen längre och längre ner, panikslagen och kämpandes som för sitt liv.
Det hela gick så klart väldigt fort, jag kastade mig nerför efter honom för att få upp honom på fötter. Men innan jag når fram till min son har två personer, två män klivit över honom. De var tvungna att ta extra långa steg för att komma över det här barnet som liksom blockerar deras väg. Den ena säger i sin mobiltelefon när han har ena foten nånstans över Gustavs huvud; "Jaha, nu ligger det folk i rulltrappan också". Jag blir så arg när jag tänker på det här så jag nästan kan grina. Och hade jag inte varit tvungen att bära min vettskrämda unge tillbaka uppför rulltrappan hade jag absolut sprungit efter den här idioten och knuffat ner honom på spåret. Och sen när tunnelbanan mot Skarpnäck dundrat in hade jag lite nonchalant konstaterat till ingen särskild runtomkring att, "Jaha, nu ligger det nån jävel på spåret också."
Det gick bra med Gustav. Utöver lite ont i ena armen. Han fick sina skor. En ashäftig frilla och lite nya kläder.
Och från och med nu, när vi åker rulltrappa, håller han stenhårt i mig.
tisdag 18 september 2007
THE VAB IS WORKING MIRACLES
Igår kväll när jag kom hem vid 21-tiden såg jag små brinnande ljus redan ute vid grinden. Det var nästan så att jag fick gnugga ögonen.
På poolkanten stod de uppställda som i en ring. Där stod även en flaska Asti (courtesy of Carro) och glas. Och mitt i alltihopa, under stjärnorna i det varma vattnet, låg en man och väntade.
Precis så, ska en måndagkväll vara.
På poolkanten stod de uppställda som i en ring. Där stod även en flaska Asti (courtesy of Carro) och glas. Och mitt i alltihopa, under stjärnorna i det varma vattnet, låg en man och väntade.
Precis så, ska en måndagkväll vara.
måndag 17 september 2007
HAN HAR EN SOFT DAG
Det skulle kunna vara så, Milla. Johan är otroligt tacksam för att han får vabba med Elvira idag för han kan knappt röra sig. Jättejobbigt varje gång han ska upp från tv-spels-ryggläge i soffan. Fast vi har varit ute och gått långpromenad på morgonen med Viran nerbäddad i vagnen. Det var mysigt. Önskar att man kunde gå runt och skrota såhär lugnt tillsammans varje dag.
Men det skulle bli en fattig tillvaro. Jag ska snart åka till jobbet. Någon måste ju dra ihop till brödfödan.
Men det skulle bli en fattig tillvaro. Jag ska snart åka till jobbet. Någon måste ju dra ihop till brödfödan.
söndag 16 september 2007
UNITED
Jag har haft roligt idag på eftermiddagen. Johan spelade sina allra första matcher med sitt innebandylag. I korpklass. De går under det fräcka namnet Mälarö United och håller till vid Brommaplan.
Jag tjatade mig till att få följa med och bevaka detta. Han var inte överförtjust. Han trodde nog att jag ville följa med för att spana på heta killar. Och även om jag haft sådana intentioner så togs jag ganska snabbt ner på jorden igen när vi kom dit. Den här innebandy-korp-ligan, det var en ren festival i ölmagar och mansbröst. Gamla mukisbrallor och bakisflås. Men inte desto mindre underhållande att titta på för det.
Det är ju rätt fantastiskt det här med män och bollar. Av olika slag. Och det här gravallvaret, på-liv-och-dödheten, som genast läggs in i det här. Som oskyldig åskådare och icke-frälst kan man nu tycka att det är softa snubbar som har lite kul ihop och petar runt en liten boll till varandra för att de, i princip, inte har nåt bättre för sig. Men det handlar inte alls om det. Det handlar om att vinna, vinna, vinna och döda, döda, döda. Fullkomligt krossa allt i ens väg och hela ens egen, och till och med kanske världens, fortsatta existens verkar hänga på att man får in den lilla lilla plastbollen i mål. Det var slagsmål och flygande klubbor och utvisningar till höger och vänster. Fantastiskt kul!
Och jag tycker om att se Johan in action. Han är så duktig och jag var en helt okej supportive wife (den enda för övrigt) när han gjorde mål och när han stapplade av planen. På slutet trodde jag nästan att jag skulle komma att behöva en defibrillator eller minst syrgas när han låg och flämtade på golvet. Men han repade sig. Han gör oftast det, Johan.
Jag tjatade mig till att få följa med och bevaka detta. Han var inte överförtjust. Han trodde nog att jag ville följa med för att spana på heta killar. Och även om jag haft sådana intentioner så togs jag ganska snabbt ner på jorden igen när vi kom dit. Den här innebandy-korp-ligan, det var en ren festival i ölmagar och mansbröst. Gamla mukisbrallor och bakisflås. Men inte desto mindre underhållande att titta på för det.
Det är ju rätt fantastiskt det här med män och bollar. Av olika slag. Och det här gravallvaret, på-liv-och-dödheten, som genast läggs in i det här. Som oskyldig åskådare och icke-frälst kan man nu tycka att det är softa snubbar som har lite kul ihop och petar runt en liten boll till varandra för att de, i princip, inte har nåt bättre för sig. Men det handlar inte alls om det. Det handlar om att vinna, vinna, vinna och döda, döda, döda. Fullkomligt krossa allt i ens väg och hela ens egen, och till och med kanske världens, fortsatta existens verkar hänga på att man får in den lilla lilla plastbollen i mål. Det var slagsmål och flygande klubbor och utvisningar till höger och vänster. Fantastiskt kul!
Och jag tycker om att se Johan in action. Han är så duktig och jag var en helt okej supportive wife (den enda för övrigt) när han gjorde mål och när han stapplade av planen. På slutet trodde jag nästan att jag skulle komma att behöva en defibrillator eller minst syrgas när han låg och flämtade på golvet. Men han repade sig. Han gör oftast det, Johan.
fredag 14 september 2007
TACKSAM
Men innan dess måste jag bli seriös för ett ögonblick. Fredagkvällen till trots.
Något som man aldrig kan få för mycket av och är i ständig jakt på är ju bekräftelse. På alla olika vis som man faktiskt behöver den. Det är ett mänskligt behov. Där kan ingen säga något annat.
Man vill ha den inom alla sina olika områden. I sitt yrke, från sina vänner, sina barn och från... den man lever med.
Men i min bok är det nog allra mest belönande att få bekräftelse som mamma. För hur det än är så känner man sig ganska ofta som en rätt crappy sådan. Man stressar och man gapar och skriker och det finns aldrig tid till allt man vill. Det är så svårt att bara vara här och nu med sina ungar. Att bara använda upp ett ögonblick tillsammans för vad det är.
Därför blir jag själaglad och varm ända in i djupet av hjärtat när jag får bekräftelse som mamma. Som en okej mamma. Särskilt från någon som faktiskt kan säga något om saken.
Precis det fick jag idag. På bussen. Av Elviras (och min, men säg inte det till nån) bästa Inger. För hur fantastiskt fina saker sa hon egentligen. Och sen har jag så svårt att bemöta snälla omdömen sådär. Då blir jag liksom tyst och förlägen när jag egentligen bara vill krama henne och tacka för att hon i och med detta gjort min dag, för att säga min hela vecka, så mycket ljusare.
Jag tar till mig vartenda ord. Och jag blir lite lite längre (inte för att det behövs) och tänker att, hej, kanske är det inte så illa ställt med just den här familjen trots allt.
Och om detta var ren taktik för att få mig att gå på mitt första dagisföräldramöte. Då var det otroligt skickligt gjort. För ja, jag kommer.
Nu är det lite trist att just Inger inte läser det här. Men det kanske Pernilla kan ordna?
Något som man aldrig kan få för mycket av och är i ständig jakt på är ju bekräftelse. På alla olika vis som man faktiskt behöver den. Det är ett mänskligt behov. Där kan ingen säga något annat.
Man vill ha den inom alla sina olika områden. I sitt yrke, från sina vänner, sina barn och från... den man lever med.
Men i min bok är det nog allra mest belönande att få bekräftelse som mamma. För hur det än är så känner man sig ganska ofta som en rätt crappy sådan. Man stressar och man gapar och skriker och det finns aldrig tid till allt man vill. Det är så svårt att bara vara här och nu med sina ungar. Att bara använda upp ett ögonblick tillsammans för vad det är.
Därför blir jag själaglad och varm ända in i djupet av hjärtat när jag får bekräftelse som mamma. Som en okej mamma. Särskilt från någon som faktiskt kan säga något om saken.
Precis det fick jag idag. På bussen. Av Elviras (och min, men säg inte det till nån) bästa Inger. För hur fantastiskt fina saker sa hon egentligen. Och sen har jag så svårt att bemöta snälla omdömen sådär. Då blir jag liksom tyst och förlägen när jag egentligen bara vill krama henne och tacka för att hon i och med detta gjort min dag, för att säga min hela vecka, så mycket ljusare.
Jag tar till mig vartenda ord. Och jag blir lite lite längre (inte för att det behövs) och tänker att, hej, kanske är det inte så illa ställt med just den här familjen trots allt.
Och om detta var ren taktik för att få mig att gå på mitt första dagisföräldramöte. Då var det otroligt skickligt gjort. För ja, jag kommer.
Nu är det lite trist att just Inger inte läser det här. Men det kanske Pernilla kan ordna?
THE GRÄNDHAPPENING
Darling Milla - nånting starkt coming up så fort vi ses!
För det är så det blir. Kräftorna tinar. Vinet är kallt. Det är hos Ylva och Staffan det händer ikväll. Jag är mycket förväntansfull inför detta.
För det är så det blir. Kräftorna tinar. Vinet är kallt. Det är hos Ylva och Staffan det händer ikväll. Jag är mycket förväntansfull inför detta.
KENT-URBAN!
Matar på med stämning. Här i form av Keith. Han gör sitt både för öronen och ögonen.
http://www.youtube.com/watch?v=mZH9pJHB2nY
Alltså, det ska gå att få upp själva videon här i en liten youtube-ruta. Men jag får bara bloggers jävla felmeddelande i fejjan. Ledsen att den som vill kolla in snubben måste klicka sig till youtube. Verkligen.
Nu åker jag och handlar. Nån som ska ha nåt?
http://www.youtube.com/watch?v=mZH9pJHB2nY
Alltså, det ska gå att få upp själva videon här i en liten youtube-ruta. Men jag får bara bloggers jävla felmeddelande i fejjan. Ledsen att den som vill kolla in snubben måste klicka sig till youtube. Verkligen.
Nu åker jag och handlar. Nån som ska ha nåt?
NIGHT OF PASSION
Nästa steg är ju helt naturligt.
En skvoosh (Duboiskt drinkmått) Bacardi Grand Melón
och sen passionsfruktsjuice och en näve is på det.
Shake well n enjoy.
Men jag måste väl åtminstone handla först.
I'M IN LOVE
Det är fredag hörrni. Det känns ju lite sådär osäkert inför kvällen, men jag tror att på nåt sätt blir det nog bra. Så som det brukar.
För att komma i rätt fredagsstämning börjar vi med att digga en Hellogoodbye-video tillsammans. Okej? Känn vajben.
http://www.youtube.com/watch?v=8bUkxTznujo
Sen går vi vidare därifrån.
För att komma i rätt fredagsstämning börjar vi med att digga en Hellogoodbye-video tillsammans. Okej? Känn vajben.
http://www.youtube.com/watch?v=8bUkxTznujo
Sen går vi vidare därifrån.
onsdag 12 september 2007
DÅLIG
Jag är inte alls nöjd med mig själv såna här dagar när jag inte fått till ett enda inlägg.
Skulle kunna skriva nåt nu. Men nej. Tänker kolla på Big Love istället.
Skulle kunna skriva nåt nu. Men nej. Tänker kolla på Big Love istället.
tisdag 11 september 2007
SUG PÅ DEN!
Bra Milla! Vilken skön cliffhanger du lämnade i kommentaren! Vi håller lite på den. Hemligstämplar hela skiten. Och alla mina läsare (båda två) kan få undra i all evighet vem det egentligen var som smög sig in här mitt i natten. Oinbjuden, utan uppenbar anledning.
Just så.
Just så.
PRIVAT KORRESPENDENS 2
Jag hoppas du syftar på Carro och hennes manliga könshormoner nu, annars missade jag nåt i lördags.
Men ni är hemma och kan i alla fall. Minns inte vad ni hade för planer den här helgen. Vi skulle ju till Skaresta på kräftis på lördagen. Men jag tror inte att det blir så. Fast jag har inte pratat med pappa än. Kanske läser han det här? Vi måste snacka om helgen.
Men ni är hemma och kan i alla fall. Minns inte vad ni hade för planer den här helgen. Vi skulle ju till Skaresta på kräftis på lördagen. Men jag tror inte att det blir så. Fast jag har inte pratat med pappa än. Kanske läser han det här? Vi måste snacka om helgen.
PRIVAT KORRESPONDENS
Milla!
Staffi var här och mumlade något om kräftskiva (fast utan kräftor - men med sprit) i gränden på fredag. Är ni med på det här? Jag tänker under inga omständigheter gå med på något innan jag med säkerhet vet att jag har dig att hålla i handen.
Staffi var här och mumlade något om kräftskiva (fast utan kräftor - men med sprit) i gränden på fredag. Är ni med på det här? Jag tänker under inga omständigheter gå med på något innan jag med säkerhet vet att jag har dig att hålla i handen.
måndag 10 september 2007
TORGMANNEN SOM ROPADE BOMB
Jag åkte buss genom Ekerö centrum idag när polis och brandkår höll på att spärra av och ha sig. Tänkte då genast på nåt random bombhot och är nöjd med att ha haft hyfsat rätt.
Jag läser den knapphändiga artikeln på aftonbladet.se och måste tycka att det är lite fantastiskt ändå. En av torghandlarna som står och säljer grönsaker precis utanför banken bevittnar hela grejen, bombliknande föremål vid entrén, rånare med automatvapen osv, och springer ner till polisstationen längre ner i centrum. Men väl där blir han inte trodd av snutarna eftersom de "inte hört nåt". Grönsakshandlarn får vänta, som nån annan skojare, tills de får the actual larm från banken. Först då får de fart på sina arslen.
Nyhetsportalens utsände frågar grönsaksmannen om han inte var rädd. Han svarar nej. Han har sett mycket värre saker i landet han kommer ifrån. Naturligtvis. Men han tillägger att han har fått dagen förstörd i alla fall. För vem ska kunna köpa hans grönsaker när torget är avspärrat.
Jag läser den knapphändiga artikeln på aftonbladet.se och måste tycka att det är lite fantastiskt ändå. En av torghandlarna som står och säljer grönsaker precis utanför banken bevittnar hela grejen, bombliknande föremål vid entrén, rånare med automatvapen osv, och springer ner till polisstationen längre ner i centrum. Men väl där blir han inte trodd av snutarna eftersom de "inte hört nåt". Grönsakshandlarn får vänta, som nån annan skojare, tills de får the actual larm från banken. Först då får de fart på sina arslen.
Nyhetsportalens utsände frågar grönsaksmannen om han inte var rädd. Han svarar nej. Han har sett mycket värre saker i landet han kommer ifrån. Naturligtvis. Men han tillägger att han har fått dagen förstörd i alla fall. För vem ska kunna köpa hans grönsaker när torget är avspärrat.
LITE OM HUR VI TÄNKER PÅ KORTIS
Det är lite roligt när korttidshemmet ska effektiviseras och liksom bli lite modernare. Janne kämpar och kämpar. I motvind kan man säga.
Så vi ska köra med sms nu. När det gäller att få in vikarier och påminna om möten osv. För att slippa sitta och ringa runt till timmisarna så drar man (Janne) bara iväg ett mass-sms med de lediga tider som finns och så får timmisarna skriva tillbaka och roffa åt sig pass bäst de vill.
Bara det att ingen svarar ju. Naturligtvis. Och det man ju, att inget svar är lika med ett negativt svar. Eller! Så kan man sitta ett helt arbetslag och diskutera de olika anledningarna till att inget svars-sms trillat in.
"Kanske skulle de svara, men så kom något precis emellan, och sen glömde de bort?"
"Kanske behövde de se efter i sin kalender. Men så hade de inte den med sig just då?"
"Kanske är de inte helt säkra på om de kan eller inte och avvaktar lite?"
"Kanske tittar de inte på mobilen varje dag?"
"Kanske vill de bara ställa upp om det är absolut kris?"
Och så där höll det på. Tills det beslutades att det var nog bäst att skicka iväg ett grupp-sms till. Och tala om att det verkligen var kris, och kan ni jobba, svara snälla Ja eller Nej.
För att sen vänta igen på att någon eventuellt ska svara. Så vi får veta om det finns personal imorgon kväll över huvud taget.
Allt detta istället för att ringa upp personerna i fråga och få ett omedelbart ja eller nej.
Men det är bra att vi kommer i kapp med tekniken på korttidshemmet. Spara tid. Det är aldrig fel.
Jag kommer SÅ få skit för det här.
Så vi ska köra med sms nu. När det gäller att få in vikarier och påminna om möten osv. För att slippa sitta och ringa runt till timmisarna så drar man (Janne) bara iväg ett mass-sms med de lediga tider som finns och så får timmisarna skriva tillbaka och roffa åt sig pass bäst de vill.
Bara det att ingen svarar ju. Naturligtvis. Och det man ju, att inget svar är lika med ett negativt svar. Eller! Så kan man sitta ett helt arbetslag och diskutera de olika anledningarna till att inget svars-sms trillat in.
"Kanske skulle de svara, men så kom något precis emellan, och sen glömde de bort?"
"Kanske behövde de se efter i sin kalender. Men så hade de inte den med sig just då?"
"Kanske är de inte helt säkra på om de kan eller inte och avvaktar lite?"
"Kanske tittar de inte på mobilen varje dag?"
"Kanske vill de bara ställa upp om det är absolut kris?"
Och så där höll det på. Tills det beslutades att det var nog bäst att skicka iväg ett grupp-sms till. Och tala om att det verkligen var kris, och kan ni jobba, svara snälla Ja eller Nej.
För att sen vänta igen på att någon eventuellt ska svara. Så vi får veta om det finns personal imorgon kväll över huvud taget.
Allt detta istället för att ringa upp personerna i fråga och få ett omedelbart ja eller nej.
Men det är bra att vi kommer i kapp med tekniken på korttidshemmet. Spara tid. Det är aldrig fel.
Jag kommer SÅ få skit för det här.
söndag 9 september 2007
DET VAR LÖRDAG IGÅR
Vi tog med barnen till Aquaria på Djurgården igår. Kändes lite som överkurs att gå på vattenmuseum en dag när det räckte med att ställa sig utanför dörren för att bli dyngsur. Men det var okej. På 45 minuter hade man sett allting. Två gånger. Så då blev det lunch på Harry B James och det var trevligt så klart. Även det naturligtvis är skillnad mellan att gå dit och luncha med sina ungar och att gå dit med Helena och sitta i personalens hörna och bli bjuden på (läs tvingad att dricka) jäger tills man spyr. Viss skillnad är det.
Det här med Facebook, som varenda människa håller på med, har jag försökt undvika. In i det längsta.
Men nu är det kört. Carro sålde in mig och nu är jag hooked. Och alla som fanns i min adressbok har fått en förfrågan. Det var ett massutskick och inget ni ska ta personligt. Men Facebook säger att jag bara har tre vänner. Så det vore ju roligt om ni hakade på.
Men nu är det kört. Carro sålde in mig och nu är jag hooked. Och alla som fanns i min adressbok har fått en förfrågan. Det var ett massutskick och inget ni ska ta personligt. Men Facebook säger att jag bara har tre vänner. Så det vore ju roligt om ni hakade på.
lördag 8 september 2007
HALVLEK
Han skyllde på att han, under inga omständigheter, kunde sova på golvet i ett klassrum med tjugo andra pers. (Glamouren är sådär när det gäller bollspel på den här nivån).
Men jag vet inte jag. Vilken man kommer hem kockan ett på natten bara för att åka de tjugo (eller whatever) milen tillbaka klockan fem, to make sweet sweet lovin' med sin fru däremellan?
Det är ju min.
Fan. Jag tror att han gillar mig lite ändå, den där hårdhudade sexy coach.
Men jag vet inte jag. Vilken man kommer hem kockan ett på natten bara för att åka de tjugo (eller whatever) milen tillbaka klockan fem, to make sweet sweet lovin' med sin fru däremellan?
Det är ju min.
Fan. Jag tror att han gillar mig lite ändå, den där hårdhudade sexy coach.
fredag 7 september 2007
HEJ HEJ ENSAMMA HELGEN
Johan drog till Örebro (eller nåt liknande) med handbollen. Det är jag och barnen. Och det är inga konstigheter med det. "Vi klarar oss nog," sa Elvira hoppfullt när vi gick från dagis. Och jag tror fan det.
Fast det är lite tur. Att det kommer en vänligt sinnad sjuksköterska och leker lite med mig i morgon. Det är faktiskt på tiden.
Fast det är lite tur. Att det kommer en vänligt sinnad sjuksköterska och leker lite med mig i morgon. Det är faktiskt på tiden.
torsdag 6 september 2007
ONDA KOMBON
Bodil och jag vi är ju en fantastisk kombination. Arbetsmässigt och på det rent personliga planet. Somliga tycker att vi är lika, och så rätt de har.
Men vi är en farlig kombo också. När vi släpps ihop och vår fantasi och fram för allt vårt spirande och glödande hat gentemot vissa får spela fritt. Som idag, när det var Bo, jag och mamma. Ensamma på korttidshemmet. Det liksom frätte som av syra runt frukostbordet och vi bräckte varandra i elakheter. Det är en liten tävling vi har.
Om korttidshemmet hade varit, säg, högstadiet? Då hade nog Bodil och jag kanske framstått som mobbare. När det enda vi i själva verket gör är att värna om vår arbetssituation.
Men jag vet inte. Det där med att kalla någon för en misslyckad abort, är det att gå för långt eller?
Men vi är en farlig kombo också. När vi släpps ihop och vår fantasi och fram för allt vårt spirande och glödande hat gentemot vissa får spela fritt. Som idag, när det var Bo, jag och mamma. Ensamma på korttidshemmet. Det liksom frätte som av syra runt frukostbordet och vi bräckte varandra i elakheter. Det är en liten tävling vi har.
Om korttidshemmet hade varit, säg, högstadiet? Då hade nog Bodil och jag kanske framstått som mobbare. När det enda vi i själva verket gör är att värna om vår arbetssituation.
Men jag vet inte. Det där med att kalla någon för en misslyckad abort, är det att gå för långt eller?
OTIPPAT
Nu barn ska jag skriva lite om vad jag läst på sistone. Om det var nåt jag rekommenderade skulle man kunna kalla det "boktipset", men det är väl lite si och så med den saken.
Jag har läst två böcker den här veckan. Faktiskt.
Den första tog väl sådär en timme att dra igenom. Men så orkade jag inte riktigt läsa allt heller. Det var en samling erotiska noveller som jag läst en recension om i, säg det i kör nu; DN Kultur.
Erotiska noveller, som sagt. Skrivna av en känd svensk kvinnlig författare som valt att gömma sig bakom pesudonymen Clara Jonsson.
Jag tänkte att, okej, vi har en "känds svensk författarinna" som valt att ge ut en samling noveller under falskt namn. Kanske för att kunna skriva erotik på ett nyskapande och fräscht sätt. Utan att ha sitt kända svenska författarnamn i vägen. Tänkte jag.
Men nej. Pseudonymen kommer sig av det uppenbart skämmiga i den här boken. Den heter "Lust" för övrigt. Men... nej. Not so much. Vad man har att göra med här är inget nyskapande av någon spännande författare utan en kåt tant som präntat ner sina egna fantasier och sedan skändat mig och andra lättlurade med detta material.
Den andra boken jag läst, den riktiga boken, är Magdalena Graafs självbiografi Det ska bli ett sant nöje att döda dig. Jag har med avsikt hållt mig ifrån den här historien men när jag började läsa i Kerstins ex när vi var där insåg jag att jag skulle behöva skaffa ett eget. För hur det än är och vad man än kan ha för åsikter med sig, så sugs man in i den här historien om ett seriöst trasigt förhållande. Och en totalt uppfuckad snubbe, flykten därifrån osv. Oerhört gripande och helt utlämnande.
Sen är Magdalena Graaf naturligtvis ingen Strindberg, vilket hon också noga påpekar. Det är heller inte tanken. Hon vill bara berätta sin historia och den är inte så vacker. Det är så att man mår fysiskt illa mellan varven. Troligtvis är jag inte den första som läst den här boken och för alltid ändrat sin syn på systrarna Graaf.
Det var det om det. Båda böckerna finns till låns!
Jag har läst två böcker den här veckan. Faktiskt.
Den första tog väl sådär en timme att dra igenom. Men så orkade jag inte riktigt läsa allt heller. Det var en samling erotiska noveller som jag läst en recension om i, säg det i kör nu; DN Kultur.
Erotiska noveller, som sagt. Skrivna av en känd svensk kvinnlig författare som valt att gömma sig bakom pesudonymen Clara Jonsson.
Jag tänkte att, okej, vi har en "känds svensk författarinna" som valt att ge ut en samling noveller under falskt namn. Kanske för att kunna skriva erotik på ett nyskapande och fräscht sätt. Utan att ha sitt kända svenska författarnamn i vägen. Tänkte jag.
Men nej. Pseudonymen kommer sig av det uppenbart skämmiga i den här boken. Den heter "Lust" för övrigt. Men... nej. Not so much. Vad man har att göra med här är inget nyskapande av någon spännande författare utan en kåt tant som präntat ner sina egna fantasier och sedan skändat mig och andra lättlurade med detta material.
Den andra boken jag läst, den riktiga boken, är Magdalena Graafs självbiografi Det ska bli ett sant nöje att döda dig. Jag har med avsikt hållt mig ifrån den här historien men när jag började läsa i Kerstins ex när vi var där insåg jag att jag skulle behöva skaffa ett eget. För hur det än är och vad man än kan ha för åsikter med sig, så sugs man in i den här historien om ett seriöst trasigt förhållande. Och en totalt uppfuckad snubbe, flykten därifrån osv. Oerhört gripande och helt utlämnande.
Sen är Magdalena Graaf naturligtvis ingen Strindberg, vilket hon också noga påpekar. Det är heller inte tanken. Hon vill bara berätta sin historia och den är inte så vacker. Det är så att man mår fysiskt illa mellan varven. Troligtvis är jag inte den första som läst den här boken och för alltid ändrat sin syn på systrarna Graaf.
Det var det om det. Båda böckerna finns till låns!
onsdag 5 september 2007
JO...
Irriterar mig lite när jag lyssnar på P3 på alla radiopratare som har problem med just det; att prata. Alla talfel hit och dit. Vanligast är det här med att inte kunna uttala bokstaven R. Detta är främst förekommande bland diverse reportrar.
Jag stör mig på detta, att de inte kan snacka ordentligt. Och det är inte det att jag är diskriminerande på något vis, dessa människor har sin rätt i samhället precis som vi andra. Men det handlar om att inse sina begränsningar. Någon som är rädd för höga höjder borde inte bli pilot. På samma sätt borde någon med talfel stryka radiopratare från sin lista över karriärval. Det är allt jag säger.
Jag stör mig på detta, att de inte kan snacka ordentligt. Och det är inte det att jag är diskriminerande på något vis, dessa människor har sin rätt i samhället precis som vi andra. Men det handlar om att inse sina begränsningar. Någon som är rädd för höga höjder borde inte bli pilot. På samma sätt borde någon med talfel stryka radiopratare från sin lista över karriärval. Det är allt jag säger.
tisdag 4 september 2007
JAG FICK ETT MAIL FRÅN ULRIKA
MOD det är att komma hem klockan 3 på natten efter en sen kväll med grabbarna och möta kära frun i hallen som håller en kvast i högsta hugg och stillsamt bara fråga: städar du eller ska du bara ut och flyga ?
STAKE det är att komma hem klockan 3 på natten efter en sen kväll med grabbarna. Med läppstift på kragen och möta en galen fru i hallen, helt lugnt daska henne i rumpan och säga, nu är det din tur tjockis.
STAKE det är att komma hem klockan 3 på natten efter en sen kväll med grabbarna. Med läppstift på kragen och möta en galen fru i hallen, helt lugnt daska henne i rumpan och säga, nu är det din tur tjockis.
IDOL?
Efter att ha tittat på Idol 2007 undrar jag mest vad Peter Jihde gjorde där. Och varför han såg ut som Per Gessle på kortison. Och spraytan-överdos. Hade han peruk? Det såg ut som barbie-hår. Fast inte riktiga barbie utan de där billiga kopiorna man kan köpa på typ Konsum.
Var han inte snygg förut?
Var han inte snygg förut?
måndag 3 september 2007
SUGARDADDY
Vi har fått nya scheman på korttidshemmet. Det betyder för min egen del att jag går ner till 50%, som det är egentligen är menat att jag ska jobba. Dessutom har jag fått längre och därigenom färre pass. Med andra ord kommer jag inte jobba så ofta. Endast en dag (idag) den här veckan. Dock har jag plockat på ett par extra pass (korttidshemmet alltid saknar folk) eftersom Johan blir så nervös när jag inte jobbar. Och det ska han ju inte behöva vara, stackarn.
Hepp! Måste göra lite nytta nu.
Hepp! Måste göra lite nytta nu.
söndag 2 september 2007
TRÖTT
Åldern tar ut sin rätt och festande på gamla dar är inte helt lätt. Jag inser att med den här takten ska jag vara glad om jag är vaken till åtta-snåret på min 30-årsdag. Men den dagen den sorgen.
Men det var kul så länge det varade! Intensivt, kan man säga. Tack för det. Mina närmast sörjande är fina fina människor.
Nu gör vi ny vecka.
Men det var kul så länge det varade! Intensivt, kan man säga. Tack för det. Mina närmast sörjande är fina fina människor.
Nu gör vi ny vecka.
lördag 1 september 2007
GONNA PARTY LIKE ITS MY BIRTHDAY
Att vakna upp som 27 är rätt snarlikt att gå och lägga sig som 26. Men det är så sant. Klockan tickar. Och skulle jag nånsin glömma det är det tur att man har rara vänner som Janne Jansson som kan påminna mig (men det blir en straffshot på det, believe you me).
Johan har gjort en fantastisk sladd-dragning genom, under och över huset så att vi kan ha både bubbel i poolen och infravärme och nu skrubbar han utekylen. Det blir en bra kväll det här. Jag tror det. Vi ses på nedre. Där det händer.
Johan har gjort en fantastisk sladd-dragning genom, under och över huset så att vi kan ha både bubbel i poolen och infravärme och nu skrubbar han utekylen. Det blir en bra kväll det här. Jag tror det. Vi ses på nedre. Där det händer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)