DAMN, YOU LOOK HOT IN THAT BLODTRYCKSMANSCHETT

Det är SÅ inte rock n roll att glida runt med blodtrycksmätare i ett dygn. Hur ska jag väga upp för detta?
Men det är ju rart att somna med sitt lilla barn. När hon säger, Åh vad mysigt mamma, jag håller i din sladd.

HJÄRNA OCH EHHH....

För övrigt borde jag ta och skaffa mig en vuxen mailadress. Man ska ju uppge sin adress på dagis och i skolan jämt these days och jag blir alltid tvungen att skriva Johans, istället för min egen som jag rippat från Barbie en gång i .net-forntiden, och tycker är lite sådär pinig. Vilket antagligen betyder att jag kommer gå miste om en del information framöver.

SAXAT FRÅN INKORGEN

Vet inte hur det går för 1000apor.se. Men jag är kvar på deras mailinglista där man mest får ilskna påhopp av bröderna. Eller iakttagelser från praktikanten. Men allra sist fick jag detta.

Ämne: Jag är oskyldig! Och en annan grej.
fredag 12 september 2008 14.08
Från:
Tito Beltran
Till:
brainandpackage@yahoo.se

Hej!
Ville bara säga att jag är oskyldig.
Och att jag har hittat en rolig sajt.
Skriver ihop en liten resumé av den här nedan.
Men framför allt – jag är oskyldig.

Tito


Humor.

SKÄMMIGT

Att jag inte skäms. Fast det det är precis det jag gör. Tittar på föregående inlägg och ser att om jag bara slänger in Nobody without you med Sanna Nielsen och Next plane home med Daniel Powter så har vi en halvtimme, vilken halvtimme som helst på dygnet, på Rix FM eller dylikt.
Pinsamt. Dags att börja jaga osignat. I'm going myspace- and youtubing och återkommer i ämnet.

Och ps. Om ni youtubar; kolla Jeff Dunham and Peanut. Världsklass.

TIPS FRÅN COACHEN

Kommande veckas nedladdningstips:
(och naturligtvis ingen fultankning - hederlig laddning, k?)

Longing for lullabies - Kleerup feat. Titiyo
Finfin. Den tappade lite i mitt tycke när jag insåg att det var Titiyo som stod för sången. Har så fantastiskt svårt för den människan efter den här hemska hypade come along-låten. Men den här håller.

Rise to the occasion - Kurt Nilsen
Norsk Idol-vinnare. Som dessutom vann World Idol över Kelly Clarkson. Han är cool med cowboyhatt och allt. Även om jag redan nu vet med största säkerhet att den här låten kommer spelas sönder och framkalla hysteriska anfall. Tänk I'm yours och Curly Sue.

Just dance - Lady Gaga
Ingen tanke. Ingen större hjärnverksamhet alls faktiskt. Men den är skön. Om att vara väldigt väldigt full och, ja... dansa.

Jewel - Thump thump
Carro tipsade om nya Jewel-skivan Perfectly Clear och efter en snabb första YouTube-genomlyssning fastnade bara den här låten. Hon är country nu.

Warwick avenue - Duffy
Blä, det tar emot. Som jag har hatat den där första singeln. Mercy. Men så måste jag tänka om om den här bruden. För den här är så bra. Så bra.

LILLA SJÖJUNGFRUN

Jag läser en bok för Elvira. Den heter just Elvira och den lilla sjöjungfrun, jag har beställt den från kiddoz.se där man kan få böcker lite sådär skräddarsydda efter sina ungar. Lökigt. Jag vet. Men hur som helst, det är så ljuvligt att hon när sagan är slut måste fråga om hajar finns på riktigt men inte om sjöjungfrur gör det. För det är hon redan övertygad om att de gör. De finns. Hajar har hon lite svårare att tro på, trots att jag förklarar i vilka hav (inga frågor på det, tack) osv.
Tvivla på hajar och tro på sjöjungfrur. Det är det som är att vara barn. Ljuvligt tillstånd.

GOOGLE THIS

Det där med Johans paranoia om att skriva saker på nätet, jag tror att det härrör ur hans arbetssituation. Där ledningen på hans arbetsplats på rutin hård-googlar sina anställdas namn för att söka efter bloggar och diverse forum där de kan uttrycka eventuellt missnöje över firman och dylikt. Jag vet, kanske är det här inget ovanligt, men jag tycker ändå att det är skit.
So, here it goes...

JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN DUBOIS JOHAN
DUBOIS TYCKER ATT NI SUGER. STENHÅRT.

VÄL MÖTT

I tisdags var vi på föräldramöte i Gustavs klass. Det första. Rätt beklämmande var det. Johan tycker inte att jag ska blogga om det, han tänker att de kanske har fra-span på alla föräldrar, men jag tänker att desto bättre i så fall.
För upplägget var inte helt klockrent. 1a och 1b's föräldarar var samlade i matsalen. Min gamla matsal, som var så mycket större på den tiden. Rektorn inledde lite lagom, hon verkar för övrigt vara en rätt samlad kvinna och förhoppningsvis blir hon kvar på sin plats en stund längre än sin rad av föregångare.
Sen lämnade hon över ordet till en dam... jag undanhåller namn och titlar, men hon började såhär; Jag heter xx. Paus. Men kallas för xx. Paus. Av de flesta. Jag har arbetat här på skolan sedan 1973. Varpå samtliga föräldrar vände sina blickar mot den stora klockan på väggen. Vi var lovade ett en och en halvtimmesmöte men det kändes redan här att den här människan la anspråk på alldeles för mycket av den tiden för att det skulle vara rimligt.
Och vi hade rätt. Hon höll ett brandtal som måste ha fått fler än dom vid vårt bord att känna sig illa till mods. Det hela handlade med mobbning, om förebyggandet emot osv och det är ju naturligtvis obehagliga saker. Men hon fick mig att för mitt barn, frukta hennes antimobbningshjälp mer än själva mobbningen. Och det är ju helt vansinnigt. Jag skulle vilja att skolan på allvar funderade över det kloka i att valla fram den här kvinnan i täten för sitt "Välkommen till skolan-tåg" då hon kastade ur sig så mycket skrämmande propaganda och så totalt ouppdaterad information. När hon hon sedan sprang efter oss ner till klassrummet (efter att rektorn fått ta nackgrepp på henne där i matsalen och förklarat att Du. Får. Inte. Prata. Mer.) för att hon "glömt det viktigaste" kändes det som måttet var lite mer än rågat. Men då ville hon minsann tala med oss om föräldraansvar. De här barnen är faktiskt inte födda i skolan. De är födda hemma hos ER. Och jag hoppas verkligen att ni har gett dem NÅNTING på vägen för att klara av det här. Och det är NI som ska sätta gränserna. Ni ska vara FÖRÄLDRAR, inte nån sorts kompis.
Jag frågade Johan, lite halvhögt, varför hon talade till oss som vi vore förståndshandikappade. Men det fick jag nästan skämmas lite för sen. När det visade sig att det fanns en del där i klassen som led av mildare former av det tillståndet.

Det kommer att gå bra för Gustav. Han är en superklok kille och han har, verkar det som än så länge, fått en jättebra lärare. Och det var det enda jag ville ta reda på när jag gick på det där mötet.

I Gustavs klass finns det för övrigt en del föräldrar som är äldre än mina. Ljuvlig mångfald. Jag ser för mig många mysiga klassträffsaktiviteter. Och ingen ska vara mobbad. Och ingen ska, vid gud, råka ut för antimobbningsteamet.

"IF YOU FIND THIS TAPE..."

Jag leker Bear Grylls för en stund i skogen. Det regnar något oerhört, därav det dåliga ljudet, och när filmen tar slut är det inte för att jag stänger av utan för att kameran faktiskt dör en vätskerelaterad död i detta ögonblick. (Precis som min mobil, den repade sig något i ugnen men säger sig nu ha ett "okänt batteri" och uppför sig allmänt muppigt).

Och nej, det är inte Lord Calvert (med lime!) i flaskan. Det är bara någon sorts energidryck. Sånt som alla överlevare släpar med sig på långpromenader.

BLÖT HELG

Det regnade en hel del igår när vi var hos pappa och Kerstin i Skaresta. Men vi vad är vi för svampplockare att stoppas av lite väta. Vi gav oss ut ändå. Och pappa myntade uttrycket; "Det finns inget dåligt väder - bara griniga ungar." Grundat i min sons stora motvilja till ytterkläder. Varje förslag om att ta på sig en jacka tar han som en ren förolämpning så igår skulle han bara följa med om han fick ta två tröjor istället för regnjacka. Därför är han oxå den enda på bilden som inte ser helt nöjd ut. När vi kom hem vägde hans två tröjor mer än vad han gör.

Men svamp hittade vi. O lord, did we ever.

Pappas jacka är lite rolig, för övrigt. Det står VILTVÅRDARE på ryggen. Och jag tänkte att nu när vi på förskolan ändå ska lämna in våra jackor för tryck, vore det inte lite passande om vi körde med den på ryggen oxå?

NUMMER 1

En grej. Som faller under kategorin "Saker jag undrar över" är det här med Idol. Inte själva konceptet, det orkar jag inte alls gå in på, utan det här med numreringen på mupparna (jo, i nio fall av tio är det muppar) som provsjunger. Låt säga att man har framför sig en kö av människor, kanske är de ungefär 2000 pers. Och man ska ge dom varsin nummerlapp. Med ett nummer som liksom blir den här personens id. Som sedan ska ropas upp ett par gånger. I megafon.
Vore det då inte lättare att ge den första personen 1, den andra 2, den tredje nummer 3 och så vidare längs den här kön? Jag bara undrar. Istället för att som nu börja på helt astronomiska summor och den stackars praktikanten på produktionsbolaget får stå där och megafonropa sig hes innan hon ens hunnit ropa upp fem pers.

"Jag vill ha nummer 27978201. Nummer 29964391. Nummer 263901173. Och..ehhh, nummer 277410287."

Är det bara för att det är ballare med en massa siffror. Eller?

DEN DÄR VIRREN

Fredrik Virtanen, en ganska ojämn kille, men jag har gillat det mesta han skrivit, gästade mästarna i politisk korrektet, Adam och Gry på Mix Megapol häromdagen.
Han promotade nåt lökigt tv-program han ska göra från Spy Bar. Men var desto roligare när han pratade sport och fick stackars radioprogramledarna att sätta i halsen. Han hade sett Sverige spela damfotboll i OS. Och helt på riktigt trott att det var handikapp-OS. Paralympics. Som han sen totalmobbade. Han hävdade att det var lika lite meningen att rörelsehindrade skulle OS-idrotta som att diabetiker skulle delta i bakverks-SM.
Gissar att han fick duktigt med skit. Den enda i studion som vågade erkänna att det var kul var han den riktiga muppen. Martin Timells brorsa. Där kan man snacka om att sakna ett par flingor i paketet.

BWO-MARTIN

En pinsam grej just nu (även om allt naturligtvis är relativt och det finns mycket värre saker) är att jag gillar BWO's gaypridelåt. The Bells of Freedom. Utan att vara direkt gay, men det är väl okej ändå.
Och om jag bara fick välja ett husdjur till, bara ett enda, då skulle jag direkt ta Martin Rolinski. Han skulle lätt få tassa runt här i läderbrallor. Och så skulle jag borsta hans gyllene pudellockar tills de glänste, klä honom i kråsskjorta och så kunde han få sitta på nån hylla, dingla med benen och se sådär allmänt vän ut.
Det är en tanke jag har.

HUR VAR DET NU

Är det det här som är bloggen? Och vad exakt gör man med den? Jag verkar ha glömt. Stackars liten. Helt dammig och övergiven.
Jag ska ge den en höstlook (för jodå Linda, det ÄR höst, hur man än vänder och vrider på saken) och återkomma i ämnet.