LITE HÖ TILL GAMLA BLOGGEN

Hej lilla fina bloggen, minns du mig? En gång i tiden tog jag god hand om dig helt regelbundet. Shit, den här bloggen börjar kännas lite som ett sånt där husdjur man skaffade när man var barn. Typ en kaninunge som var skitsöt när den var liten. Man var jätteförtjust i sin lilla kanin och ville vara med den hela tiden. Och alla ens kompisar tyckte att det var askul att komma över och leka med lilla söta kaninen. Och man skötte den helt noga. Den fick typ mat varje dag och man tyckte att det bara var kul att städa i buren och se till att lilla söta kaninen hade det så bra så.
Alla vet hur det blev sen. Kaninen blev stor och trist och jobbig och inte ett dugg jävla kul att plocka bajs efter.Men man var tvungen annars skulle mamman typ kasta ut den till rävarna i skogen eller frysa veckopengen eller nåt annat omänskligt. Så man skötte sin gamla kanin. Motvilligt och oengagerat. Man gjorde ett knapphändigt jobb under tvång helt enkelt.

Lite lite så känns det. Jag sköter inte det här bloggandet så som jag borde för att kunna sova helt gott om nätterna. Och jag klandrar ingen som helt enkelt har gett upp hoppet om mig och slutat uppdatera den här sidan. Ni kommer inte gå miste om nåt.

Men jag ska göra ett försök. Såhär ser det ut när jag byter spån och diskar vattenflaskan i min kaninbursblogg nu för tiden.

Jag hade medarbetarsamtal igår. Det är ett schysstare ord för chefsförhör. Här följer exempel på frågor som jag inte är helt bekväm med att svara på;

Vilka är dina svaga sidor och vad skulle du behöva jobba mer på?

Vad tycker du om mig som chef? Vad kan jag bli bättre på?

Vilka är dina ambitioner och framtidsplaner?

Det var tre sidor med frågor och man fick inte passa på några alls. Det är helt fantastiskt hur hon ibland kunde ställa en fråga och jag tänker i mitt huvud att jag har inte en frickin' jävla clue vad jag ska svara. Men så öppnar jag munnen, så som hon förväntar sig, och så kommer det en massa ord. Som på något sätt knyter ihop sig och så vips, har jag svarat utan att ha en aning om hur.
Fast jag gillar min chef, och det sa jag. Fast kanske inte på ett helt bra sätt. Jag sa att om man kommer ifrån de förhållanden som jag har arbetat under, med den sortens brist på ledarskap, så är allt annat en klar förbättring. Och när man tänker efter, vilket jag inte gjorde förrän sekunden senare, så är det ju inte så värst snällt sagt. Jag kunde lika gärna ha lagt till, "...men du är hemskt fin i håret," för att riktigt knyta ihop säcken.
Äh, på det stora hela gick det bra. Hon är nöjd, jag är nöjd. Det var summan av det hela en och en halv timme senare.

Exempel på saker man inte bör blogga om när man arbetar på förskola på sin
hemort:

* sina alkoholvanor
* sitt sexliv
* sitt arbetsplatsförakt

Tur, kan man tycka, att jag inte är mycket för att skryta om något av ovanstående.

Och så till sist innan jag slutar. Två mycket viktiga saker:
1. Angel of the morning är inte Jill Johnssons egna låt. Hon är sin vana trogen och kör på gamla covers, oavsett vad de hjärndöda radiopratarna på Rix eller Mix påstår. Låten gjordes i original av Juice Newton på 70-talet men är allra bäst med Chrissie Hynde från The Pretenders. Många har gjort den. Varsågoda att googla låttiteln. Nämen vad konstigt, ingen Jill Johnsson nånstans. Märkligt...
2. What hurts the most med Cascada är ingen Casacadalåt, naturligtvis. Jag känner det som min plikt att uplysa om såna här saker. Jag vill inte att ni blir förda bakom ljuset. What hurts the most är en helt fantastisk låt med Rascal Flatts. Från detta århundradet. Med en jätte- jättefin video.

Låt er inte luras mina vänner.
Och ni som fortfarande tittar in här och håller hoppet om mitt heltidsarbetande ass; jag tycker om er.

BLUE COUPLES

Det är nåt fantastiskt som har hänt. Något ganska otippat och inte alls likt mig.
Vi har bokat en resa nu på morgonen. Den första juni ska vi åka till Grekland. Jag blir alldeles pirrig när jag tänker på det.
Vi ska åka, bara vi två, inga barn, ingenting.
På Kretas vita stränder kommer vi ligga och sippa drinkar en vecka.

Vi kommer att ha det så sjukt bra. Camilla och jag.

HUR MAN FÅR DET ATT FUNKA

Äh, det är ju lite som den där gamla hitlåten från 70-talet. "Don't blame it all on Facebook". Det kan jag ju naturligtvis inte göra. Det är en usel ursäkt för jag har större problem än så. Som det där med att jobba heltid. Det känns fruktansvärt ovant och... kanske inte riktigt min grej. Jag har ju redan som ett heltidsjobb här hemma. Jag tänker på grejer som att tvätta. Dammsuga. Och blogga.
Det finns ingen tid! Jag är som död när jag kommer hem och då har jäg ändå ett par timmars marathon framför mig där dagens hela umgänge med barn och hundar ska ingå. Plus allt det där andra. Och ja just det, äktenskapligt umgänge också. Nej, inte DET umgänget. Jag tänker på det andra där man ligger i varsin soffa och tävlar om vem som kan vara vaken längst.

Känns det som att jag beklagar mig? Inte. Det är bra med jobbet. Jag gillar det jag gör. Men jag kan inte blogga om det som jag gjorde om korttidshemmet. Där var det no mercy. Jag hade glömt hur osynlig och åsiktslös och hänsynsfull man måste vara när man är dagisfröken. På sin egen (pyttelilla) ort. Det är fantastiskt mycket sekretess, man kan tro att det är statshemligheter och inte små barn vi vaktar ibland, och jag förstår ju och uppskattar givetvis det. Men när en stor portion av ett personalmöte går åt till att tala om för oss att man inte får... äh. Skit samma.
Jag får blogga om annat.

Bilen går bra. Men hörrni. Vilket väder vi har.

GOTT NYTT ÅR

Vi vet alla hur Video killed the radio star.
Facebook gjorde detsamma med den här bloggen.