Äh, det är ju lite som den där gamla hitlåten från 70-talet. "Don't blame it all on Facebook". Det kan jag ju naturligtvis inte göra. Det är en usel ursäkt för jag har större problem än så. Som det där med att jobba heltid. Det känns fruktansvärt ovant och... kanske inte riktigt min grej. Jag har ju redan som ett heltidsjobb här hemma. Jag tänker på grejer som att tvätta. Dammsuga. Och blogga.
Det finns ingen tid! Jag är som död när jag kommer hem och då har jäg ändå ett par timmars marathon framför mig där dagens hela umgänge med barn och hundar ska ingå. Plus allt det där andra. Och ja just det, äktenskapligt umgänge också. Nej, inte DET umgänget. Jag tänker på det andra där man ligger i varsin soffa och tävlar om vem som kan vara vaken längst.
Känns det som att jag beklagar mig? Inte. Det är bra med jobbet. Jag gillar det jag gör. Men jag kan inte blogga om det som jag gjorde om korttidshemmet. Där var det no mercy. Jag hade glömt hur osynlig och åsiktslös och hänsynsfull man måste vara när man är dagisfröken. På sin egen (pyttelilla) ort. Det är fantastiskt mycket sekretess, man kan tro att det är statshemligheter och inte små barn vi vaktar ibland, och jag förstår ju och uppskattar givetvis det. Men när en stor portion av ett personalmöte går åt till att tala om för oss att man inte får... äh. Skit samma.
Jag får blogga om annat.
Bilen går bra. Men hörrni. Vilket väder vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar