Jag har jobbat den här veckans sista arbetsdag. Imorgon är det mormors begravning. Klockan 13:00 samlas vi i Liljans kapell i Råcksta för minnesgudstjänst. Gustav och Elvira kommer att följa med. Det är deras första begravning. Gustav är nio. Lika gammal som jag var på min första begravning. Min farfars.
Jag tror att det är bra. Även om det natruligtvis väcker en massa frågor. Speciellt hos Elvira. Var är gammelmormor nu? Vilken del är i himlen? Exakt vad är det som ska begravas? Hur ser det ut i kistan? Hur kan det bli aska? Osv.
På plats imorgon finns en präst som välkomnar barn och alla deras frågor. Jag gissar att Elvira kommer ta honom på orden.
torsdag 30 juni 2011
INGEN SOMMAR UTAN
Jag saknar mina flickor.
Det gör jag verkligen.
Kan vi slå våra sommarpuckade huvuden ihop snart?!
söndag 26 juni 2011
PROS & CONS
Elvira låg i badet för en stund sen. Jag befann mig i rummet intill och hörde således när hon började sjunga för ponnyhästarna hon lekte med i vattnet.
- Jag älskar Sverige - Sverige är mitt land, sjöng hon högt och tydligt och flera gånger. Jag tycker naturligtvis att det är fint att Elvira är stolt över sitt land, det ska hon vara. Men samtidigt började jag ju undra var hon lärt sig den patriotiska visan. Var influenserna kom ifrån, så att säga. Men när hon gled in på nästa vers som löd;
- Men jag haaaaaatar tvål - jag hatar tvål och broccoli!! då insåg jag att hon skrivit sången alldeles själv och efter eget hjärta.
- Jag älskar Sverige - Sverige är mitt land, sjöng hon högt och tydligt och flera gånger. Jag tycker naturligtvis att det är fint att Elvira är stolt över sitt land, det ska hon vara. Men samtidigt började jag ju undra var hon lärt sig den patriotiska visan. Var influenserna kom ifrån, så att säga. Men när hon gled in på nästa vers som löd;
- Men jag haaaaaatar tvål - jag hatar tvål och broccoli!! då insåg jag att hon skrivit sången alldeles själv och efter eget hjärta.
TUSEN ORD
Nyss hemkomna från en jättetrevlig midsommarhelg i Skaresta.
Jag bjuder på ett litet bildreportage.
Vi fick träffa farmor, som kommit upp från Öland. Hon pratar mer än nånsin, men vi var ju så många så det var inga problem att liksom lyssna i skift.
Vi fick också midsommarsällskap av Janne Jansson som tyckte att det var dags att kolla in Skaresta.
Han tyckte att det var såhär kul! Tills whiskyn åkte fram...
Vi fixade en stång förstås. Eller ja, Anders, Kristina och Göran lövade och hade sig.
Vi var vädermodiga och dukade utomhus! Och inte en droppe regn föll på midsommarafton. Det blåste en smula men sillen och nubben stod pall!
Idel glada miner runt bordet
Sen blev det promenad till griskojan.
Anders hade riggat sexkamp som sen blev en femkamp i alla fall.
Kärt återseende mellan Kerstin och Simon som bott ifrån varandra en stund nu.
Vi har förstås tagit skogs- och bergspromenader också.
Och en promenad upp till mjölkbonden för att hämta ny mjölk till Bambi. Och gulla med kalvarna.
Skördeglädje!
Men främst har vi njutit av vackra Skaresta.
Totte, han hittade en vildsvinshud som han njöt alldeles väldigt av.
Fina systrar! <3
onsdag 22 juni 2011
NO TELLING
Äh, va tusan. Jag firar den här lill-lördagen jag spenderar i ensamhet, med ett Martina McBride-medley. Eftersom jag snubblade över den här översta låten på youtube. Hennes senaste singel, som kanske inte är något låtskrivarmästerverk, men en charmig tidsresa.
Det borde ju nästan anses vara fusk, att sjunga sånger om sjuka barn som dör, ur ren sympatisynpunkt. Men oavsett, så är det här en fantastisk låt som i kombination med en dito röst får huden att knottra sig en smula.
Och det här. Ja, det är mest bara roligt.
ONE MORE IS NEVER ENOUGH PT II
Och så lite musik på det!
Steve Holy sjunger en fin bit om hur fantastiskt det är med kärlek, och jag kan inte annat än att hålla med. Tyvärr ingen video till.
Och Kenny. Vill minnas att jag redan lagt upp den här, men då innan själva videon fanns tillgänglig, så jag kör en repris. För precis så bra är den.
PEACHES
Och midsommar förresten. Behöver jag ens tala om vart vi ska?
Skaresta förstås! Pappa kom förbi igår och hämtade vår packning, idag anländer farmor, imorgon efter lunch drar mamma och Göran med mina barn och sen följer vi efter när vi slutar jobba. Vi längtar så det värker!
Skaresta förstås! Pappa kom förbi igår och hämtade vår packning, idag anländer farmor, imorgon efter lunch drar mamma och Göran med mina barn och sen följer vi efter när vi slutar jobba. Vi längtar så det värker!
IF A TREE FALLS
Det var ett satans oväder igår eftermiddag. Och jag är en fan av oväder, även om det känns som att vi nu fått vår beskärda del av regn för en tid.
Nåväl. Efter att åskan och monsunen dragit vidare sitter vi i vardagsrummet och hör plötsligt hur det börjar knaka i skogen på baksidan. Och sakta, sakta, som i slow motion, lägger sig ett träd ner över staketet och in över tomten. Ett gammal murket träd som kråkorna brukar gilla att sitta i.
No more kråkträd, för nu ligger det i trädgården. Och där kommer det att få ligga en stund tänker jag. Orka ta bort det, liksom.
Först ska vi fira lite midsommar i alla fall!
lördag 18 juni 2011
HIGHER
Nu påstår jag på inget vis att countryvärlden är full av rasistiska svin. Tvärtom. De är många som sträckt ut sin hand. Big & Rich var tidiga i sitt samarbete med Cowboy Troy. Hans låt, "I Play Chicken With The Train", om hur det är att slå i branschen som svart artist kan ni höra HÄR.
Ovanför kan se Rascal Flatts göra gemensam sak med skådespelaren Jamie Foxx på den 41:a CMA-galan. Ingen av de två visar på några större sångarinsatser och de sjunger den tvetydiga låten "She Goes All The Way".
Men ändå.
AIN'T IT FUNNY
Kickin' Country är min favorit, både för att jag får höra min gamla 90-talsfavoriter, men också för att jag får helt nya artister och låtar presenterade för mig.
Som den här. Jag har ingen aning om vem Josh Kelley är. Men jag gillar den här låten stenhårt. Jag vill ha också ha Georgia clay under mina hjul...
I DIDN'T KNOW
Jag vidrörde den rasistiska undertonen i countrymusiken för ett tag sen. En gammal smutsig stämpel. Men det är ju så att musiken härrör från den amerikanska södern och de har ju, ärligt talat, inte varit med i matchen så länge.
Jag har lyssnat på Darius Rucker ett bra tag. Gillat hans låtar som jag hört via Kickin' Country, världens bästa radiokanal. Men det var först när jag fick fram hans bild i Spotify som jag insåg att han faktiskt är en svart countryartist. Kan faktiskt inte komma på någon före honom, annat än den rappande Cowboy Troy som gjort några låtar tillsammans med Big & Rich.
Jag gillart! Och han har en väldigt trevlig röst.
FOR LIFE
Igår blev tre 19-åringar dömda för ett styckmord på en 26-årig man i en svensk stad.
De tre hade misshandlat, torterat, och slutligen knivhuggit mannen till döds. Sen hade de kört ut i skogen, styckat kroppen, bränt den och sedan grävt ner hälften och sänkt resten i en sjö. Alltsammans hade de även filmat med sina mobiltelefoner.
Man skrev igår om hur de tilldelat extrema strafflängder och jag blev nyfiken på vad detta innebar. Och sen när jag tagit reda på det blev jag en smula illa berörd.
De hade fått fängelsestraff på 10, 11 och 12 år var. Den stackaren som fått extremstraffet 12 år hade även fifflat med tung narkotika, därför kunde man stoppa undan honom så oerhört länge. Han hade alltså inte "bara" mördat och styckat en snubbe.
Jag vet inte jag. Är det kanske bara jag som är kinkig här? Som tycker att det är anmärkningsvärt att man i Sverige kan komma undan med såna här grejer? De här killarna är ute igen till 30 och kan visslandes gå vidare med livet.
Och tio år. Förstå hur många som kan tycka att det faktiskt är värt det. Om man får stycka upp och bränna nån jävel som man verkligen inte gillar! Vi ses till min 40-årsdag, liksom.
Kalla mig gammalmodig och bakåtsträvande if you will, men jag tycker att ett livstidstraff ska innebära just det.
Men för övrigt; trevlig lördag på er!
De tre hade misshandlat, torterat, och slutligen knivhuggit mannen till döds. Sen hade de kört ut i skogen, styckat kroppen, bränt den och sedan grävt ner hälften och sänkt resten i en sjö. Alltsammans hade de även filmat med sina mobiltelefoner.
Man skrev igår om hur de tilldelat extrema strafflängder och jag blev nyfiken på vad detta innebar. Och sen när jag tagit reda på det blev jag en smula illa berörd.
De hade fått fängelsestraff på 10, 11 och 12 år var. Den stackaren som fått extremstraffet 12 år hade även fifflat med tung narkotika, därför kunde man stoppa undan honom så oerhört länge. Han hade alltså inte "bara" mördat och styckat en snubbe.
Jag vet inte jag. Är det kanske bara jag som är kinkig här? Som tycker att det är anmärkningsvärt att man i Sverige kan komma undan med såna här grejer? De här killarna är ute igen till 30 och kan visslandes gå vidare med livet.
Och tio år. Förstå hur många som kan tycka att det faktiskt är värt det. Om man får stycka upp och bränna nån jävel som man verkligen inte gillar! Vi ses till min 40-årsdag, liksom.
Kalla mig gammalmodig och bakåtsträvande if you will, men jag tycker att ett livstidstraff ska innebära just det.
Men för övrigt; trevlig lördag på er!
onsdag 15 juni 2011
YOU DON'T UNDERSTAND
Jag är en dålig bloggare just nu. Men jag gör mitt bästa. Just nu håller jag mig till det jag kan. Dvs musik från den amerikanska södern.
På en CMA-gala (Country Music Awards) på 80-talet sjöng Reba "Since I Fell For You" av Natalie Cole. Vilket är en blues-låt. Det fick hon sota för då kritiker och övriga haters skrek ut sitt missnöje och gjorde klart att de kommit för att se The CMA's och inte Soul Train. Vilket var både trångsynt och faktiskt en smula rasistiskt.
På förra årets gala sjöng hon den här. Beyonce's "If I Were A Boy". Då var det ingen som klagade. Världen och musiken har kommit, kanske inte ända fram, men en lång lång bit på väg.
I början av 2000-talet fick Reba frågan om vilken, nu existerande låt, hon önskat att hon själv fått göra. Hon svarade då Mindy McCready's "Guys Do It All The Time", som handlar om allt som är PK för killar men oerhört märkligt om tjejer gör detsamma.
Tänker att hon nu valt att göra den här remaken istället. På samma tema.
Och kolla in släpet på klänningen. Troligtvis det längsta sen Lady Di gifte sig med Big Ears .
AND YOUR WORLD IS MINE
Ronnie Dunn, ena halvan av duon Brooks & Dunn och tillika countrymusikens ljuvligaste falsett, has gone solo och nu i dagarna släppt sitt första egna album.
Det här är första singeln. En fin bit om hur vi alla är lika. Egentligen. Så det där med att tjafsa och bråka sinsemellan, det är jävligt bortkastat at the end of the day.
Word
BABY
Det väntas och föds en massa barn runt omkring just nu. Och det är ju inte utan att man blir lite sugen. Ibland. Och andra gånger tänker jag på att vi har det ganska lugn och skönt här. Plus att jag är ganska gammal också.
Men en bild på en halvdygnsgammal Elvira får det sannerligen att suga lite i de reproduktiva delarna.
tisdag 14 juni 2011
SOV GOTT
Under helgen i månadsskiftet augusti/september 1980 flyttade min mormor in i sin lägenhet på Snapphanevägen i Jakobsberg. Hon var skild från min morfar sen en tid tillbaka, men under tiden hon skaffat sig en vårdutbildning och sedermera ett jobb hade hon bott inneboende hos sin pappa, bland annat.
Men nu flyttade hon till sitt eget, och till hjälp den här helgen hade hon bland annat min mamma och pappa. Hennes lägenhet låg på högst upp i ett trevåningshus och det blev mycket bärande och spring i trappor. Man kan aldrig veta säkert, men det har sedan den dagen hävdats att det var på grund av detta som mammas vatten gick och jag föddes, elva dagar för tidigt. Den första september. Samma dag som mormor flyttade in.
Det var ständigt återkommande det där sen, under min barndom. Så gott som varje gång vi var hos mormor pratade vi om att hon bott där exakt lika länge som jag funnits. Och vi var där ofta, jag och Mattias. Vi tyckte om att vara hos mormor. Det var så kravlöst på något vis. Man fick vara hur liten man ville, det var inte så noga med allt det där man borde kunna själv. Hon hade alltid nyponsoppa och nektarjuice, och bland det roligaste med att vara där var att man fick dricka ur pipmugg. Pipmuggarna som fanns kvar från när vi var små (plus att det ständigt fylldes på med småkusiner) och som vi fick använda trots att vi var stora.
Och så fanns där ju lekparker. Lekparker där det, varje gång man gick ut, fanns nya okända barn. Stort, och lite läskigt, för två ungar från landet.
Det var bra hos mormor. Hon hade plyschsoffa med hårda kuddar i, en skruttig gammal tv som fungerade när den själv ville, och en gul telefon med snurrskiva som jag ringde hem på när jag saknade mamma och pappa. Även om helgerna oftast gick fortare än att man hann sakna. Vi lekte med bandage och gasbindor och annat som mormor tog hem från jobbet. La små pussel och beundrade de jättestora med tusentals bitar som mormor byggde och gjorde tavlor av.
Jag var trygg i mormors doft, den vaggade mig till sömns. I vuxen ålder har jag kunnat identifiera den till att bestå av cigarett och rödvin, men det spelar ingen roll, jag minns den ändå med ömhet.
Min mormor arbetade under hela sitt yrkesverksamma liv med psykiskt sjuka. Allra längst var hon på Beckomberga sjukhus, och hon tyckte verkligen om sitt jobb. Hon såg förbi det sjuka i de här människorna och hade förmågan att se det som fanns där bakom. Det fina. Den sista tiden, efter nedläggningen av Beckis, arbetade hon på S:t Görans sjukhus, fram till sin pension för två år sedan. Då var hon 66 år gammal,
Nu kom det sig så att gårdagen var inte bara var Fredriks födelsedag.
Vid åttatiden igår kväll somnade mormor in i sin säng på Koppargården. Bara ett stenkast ifrån sin gamla arbetsplats, Beckomberga.
Min mormor, Anita, blev 68 år. Nu får hon vila.
Sov gott mormor.
Vi älskar dig.
Men nu flyttade hon till sitt eget, och till hjälp den här helgen hade hon bland annat min mamma och pappa. Hennes lägenhet låg på högst upp i ett trevåningshus och det blev mycket bärande och spring i trappor. Man kan aldrig veta säkert, men det har sedan den dagen hävdats att det var på grund av detta som mammas vatten gick och jag föddes, elva dagar för tidigt. Den första september. Samma dag som mormor flyttade in.
Det var ständigt återkommande det där sen, under min barndom. Så gott som varje gång vi var hos mormor pratade vi om att hon bott där exakt lika länge som jag funnits. Och vi var där ofta, jag och Mattias. Vi tyckte om att vara hos mormor. Det var så kravlöst på något vis. Man fick vara hur liten man ville, det var inte så noga med allt det där man borde kunna själv. Hon hade alltid nyponsoppa och nektarjuice, och bland det roligaste med att vara där var att man fick dricka ur pipmugg. Pipmuggarna som fanns kvar från när vi var små (plus att det ständigt fylldes på med småkusiner) och som vi fick använda trots att vi var stora.
Och så fanns där ju lekparker. Lekparker där det, varje gång man gick ut, fanns nya okända barn. Stort, och lite läskigt, för två ungar från landet.
Det var bra hos mormor. Hon hade plyschsoffa med hårda kuddar i, en skruttig gammal tv som fungerade när den själv ville, och en gul telefon med snurrskiva som jag ringde hem på när jag saknade mamma och pappa. Även om helgerna oftast gick fortare än att man hann sakna. Vi lekte med bandage och gasbindor och annat som mormor tog hem från jobbet. La små pussel och beundrade de jättestora med tusentals bitar som mormor byggde och gjorde tavlor av.
Jag var trygg i mormors doft, den vaggade mig till sömns. I vuxen ålder har jag kunnat identifiera den till att bestå av cigarett och rödvin, men det spelar ingen roll, jag minns den ändå med ömhet.
Min mormor arbetade under hela sitt yrkesverksamma liv med psykiskt sjuka. Allra längst var hon på Beckomberga sjukhus, och hon tyckte verkligen om sitt jobb. Hon såg förbi det sjuka i de här människorna och hade förmågan att se det som fanns där bakom. Det fina. Den sista tiden, efter nedläggningen av Beckis, arbetade hon på S:t Görans sjukhus, fram till sin pension för två år sedan. Då var hon 66 år gammal,
Nu kom det sig så att gårdagen var inte bara var Fredriks födelsedag.
Vid åttatiden igår kväll somnade mormor in i sin säng på Koppargården. Bara ett stenkast ifrån sin gamla arbetsplats, Beckomberga.
Min mormor, Anita, blev 68 år. Nu får hon vila.
Sov gott mormor.
Vi älskar dig.
måndag 13 juni 2011
B-DAY BOY
HIPP HURRA för Fredrik som fyller 35 idag!
Grattis min älskling!
Så fort du bara kommer hem ska vi fira.
fredag 10 juni 2011
OLD TIMERS
Jag är gärna den första att erkänna, att den här, Brad Paisleys andra singel från den nya skivan inte är ett av hans starkaste spår. Inga konstigheter.
Men! Jag får sådana rysningar, sån fantastiskt gåshud när det visar sig att han faktiskt dammat av Alabama. Så som det gamla bandet. De lever tamejtusan!
Han är bra på det, herr Paisley. Göra nytt, genom att återuppliva och relatera till det gamla. Tänker att han kommer att få något sorts pris för det.
WALKING AWAY
En av veckans absoluta favvolåtar.
Jag blir sugen på två saker när jag ser den här videon.
En är att raka av Zac Brown det läskiga skägget. Och den andra är att dricka shots ur pappersmugg. Och då helst i en bar där Zac Brown sitter och myssjunger med mr. Alan Jackson. Fy fan vad trevligt!
LOST TIME
När man är såhär dålig på att blogga blir det väl till att göra det i resuméform. Lite av ett "Veckan som gått". Så att säga.
Och vad säger man då om vecka 23. Som gick så fort förbi att man knappt hann märka nåt.
Jag minns måndagen. Vår nationaldag. En helgdag då vi båda var barnlediga. Det här inträffar once in every blue moon och vi hade planerat ett bra tag. En mysig picknick skulle vi åka iväg och ha nånstans.
Men nu råkade det bli så att vecka 22 avslutades med partajande så till den milda grad att vi sov och återhämtade oss under den större delen av måndagen. Och resten spenderades i soffan framför en ny säsong av 24. Med lätt jobbångest.
Tisdag, min tidiga jobbdag. Jag fick bonushämta barnen, vilket alltid är uppskattat! Vi var på väg att smälta bort i värmen och avhjälpte det hela med glass. På kvällen blev det en svettig långpromenad vill jag minnas.
På onsdagen mötte jag upp mamma efter jobbet. Hon behövde hjälp med att betala räkningar vilket även betyder vin och osti regel. Så även denna gång. En trevlig rosékväll som tyvärr avslutades i tvättstugan.
Torsdag - skolavslutningsdagen! Jag mötte upp Johan och Petra på kullen och avnjöt ett allt för långt avslutningstal av rektorn, skönsång av varje årskurs och diverese sedvanliga ljudproblem, som sig bör när Stenhamraskolan avslutar ett läsår. Gustav gick ut lågstadiet och Elvira gjorde sitt avslut i förskoleklassen, det var fint och stämningsfullt och vi avslutade morgonen med tårtkalas på Klevbergsvägen.
Och vad säger man då om vecka 23. Som gick så fort förbi att man knappt hann märka nåt.
Jag minns måndagen. Vår nationaldag. En helgdag då vi båda var barnlediga. Det här inträffar once in every blue moon och vi hade planerat ett bra tag. En mysig picknick skulle vi åka iväg och ha nånstans.
Men nu råkade det bli så att vecka 22 avslutades med partajande så till den milda grad att vi sov och återhämtade oss under den större delen av måndagen. Och resten spenderades i soffan framför en ny säsong av 24. Med lätt jobbångest.
Tisdag, min tidiga jobbdag. Jag fick bonushämta barnen, vilket alltid är uppskattat! Vi var på väg att smälta bort i värmen och avhjälpte det hela med glass. På kvällen blev det en svettig långpromenad vill jag minnas.
På onsdagen mötte jag upp mamma efter jobbet. Hon behövde hjälp med att betala räkningar vilket även betyder vin och osti regel. Så även denna gång. En trevlig rosékväll som tyvärr avslutades i tvättstugan.
Torsdag - skolavslutningsdagen! Jag mötte upp Johan och Petra på kullen och avnjöt ett allt för långt avslutningstal av rektorn, skönsång av varje årskurs och diverese sedvanliga ljudproblem, som sig bör när Stenhamraskolan avslutar ett läsår. Gustav gick ut lågstadiet och Elvira gjorde sitt avslut i förskoleklassen, det var fint och stämningsfullt och vi avslutade morgonen med tårtkalas på Klevbergsvägen.
Mina fina avslutningsbarn.
Efter lite jobb fortsatte torsdagskvällen med glasskalas hemma hos oss, den här gången med alla Dubois-syskonen och sen middag på Nästgården med alla olika föräldrar och bonus-diton, mycket trevligt!
Idag har jag haft planeringsdag på Sånga Säby tillsammans med mitt arbetslag för hösten, kändes väldigt bra! Efter jobbet fick jag hem mina barn. Elvira kom direkt från stranden och landade i soffan som en liten urvriden trasa. Nu har vi dock vätskat upp henne och stoppat i henne lite mat så hon är sitt vanliga jag igen.
Nu sitter jag och Elvira ute på vår nypimpade baksida och grabbarna spelar tv-spel.
Det är läget so far.
Har ni gjort då?
torsdag 2 juni 2011
MIGHT RUB 'EM WRONG
I augusti kommer Brad Paisley till Stockholm, som rapporterat. I dagarna släppte han albumet "This is country music" och jag förgyller härmed denna Kristi Himmelsfärds dag med titelspåret därifrån.
Enjoy!
This is your life
in a song.
ONE MORE IS NEVER ENOUGH
Nu, mina vänner, delar jag med mig av Kennys senaste. En finstämd bit om vad som driver honom till vansinne.
Dvs Grace Potter och mexikanskt sprattelvatten. Jag gillart!
It's always your favorite sins
that do you in.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)