SKILJELINJEN

Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att min fria kommentarsfunktion inte längre är i bruk. Jag höll ut i det längsta. I likhet med JK valde jag att vända andra kinden till, men fick slut på kinder att vända till sist. Detta är oerhört tråkigt och tragisk på alla sätt och vis men jag vägrar blotta min hals för anonymt kommentarssvineri. Detta fega och låga sätt visst mänskligt avfall väljer att förmedla sig.

Men egentligen finns det ju ingenting som en "anonym" kommentar. Tip-toe, right back to your door.

Tyvärr. Så får det bli. Men helt ärligt. Den här bloggen var ju aldrig känd för sina kommentarer. Den är, och ska förbli, känd för det som var min intention från första början. Att vara min ventil, min. Där jag skriver för mig och för dom av mina nära som finner något nöje i att läsa mina tankar och mina åskådningar. Det är inte svårare än så.

Så nu ser jag fram emot att aldrig behöva rensa mina vita, fina, rena rader från offensive crap. Att försöka hålla rent här för dom som jag vill ska läsa mig.



Samtidigt som jag korrläser sjunger jag en liten sång av Dixie Chicks för mig själv. Som för att fira...

You don't like the sound of the truth

Coming from my mouth

You say that I lack the proof

Well baby that might be so

I might get to the end of my life

Find out everyone was lying

I don't think that I’m afraid anymore

Say that I would rather die trying

Och till sist. Till ER, mina riktiga människor, er som jag tycker om. Bortse från detta. Allt är som det ska. Vill ni mig något så vet ni ju alla bättre vägar att nå mig.

Peace & Love

...AND THE AWARD GOES TO...

Få saker skänker en mor sådan oförställd glädje och stolthet som när hon finner sina barn vid köksbordet. Pysslandes ihop varsin hemlighetskalender. Av tomma bag-in-box-kartonger.

Jag plockar poäng efter poäng.

STILL RUNNING FOR ÅRETS MAMMA

Jag tycker det är så fint att mina barn tycker om varandra. Alltså, de är ju syskon, det är klart att det är meningen att de ska gilla varandra. Men de här två tycker verkligen om varandra. Och jag myser för mig själv när de ligger där ute på soffan och Elvira har sitt huvud på Gustavs arm och han läser tv-text för henne och förklarar så tålmodigt när hon ställer någon av sina 4 000 frågor. Proud mommy moment, I tell ya.
Väger upp gånger tusen alla de gånger de bråkar så taket lyfter från vår lilla huslåda.

Men det är skönt med barnfrågor. Plockar ner en på jorden, på nåt vis. När vi borstade tänderna igår frågade Gustav om det gör ont när man dör. Det första jag fick i huvudet var diverse bilder från Saw-filmerna. Äckliga videoklipp från diverse barnförbjudna nätsidor, alla visande ond, bråd, fruktansvärd död. Det kunde jag ha berättat för min son och berövat honom tre-fyra års nattsömn. Men det gör man ju så klart inte. Man säger, Nej, Gustav det gör nog inte ont. I bästa fall är det bara som att somna och man vet inte ens om att man dör. För man är så gammal så man vet helt enkelt ingenting längre. Sen börjar man snabbt prata om nåt heeelt annat.

Nån annan morgon hojtade Elvira utifrån vardagsrummet; Mamma! Vad betyder "slumpen"? Och JAG vet ju vad slumpen betyder, men hur förklarar man det för sin fyraåring. "Slumpen är vad som gör att du finns, gumman." eller "Slumpen är skälet till att mamma och pappa träffades över huvud taget." Nej, men det går ju inte.
Så man säger, slumpen är lite som att lotta. Men låter något annat bestämma hur det ska bli. Eller som din morbor skulle ha sagt. Låt det bara ske.

Det gjorde inte henne ett dugg klokare. Men hon frågade inte mer. Meningslöst kanske.

On that note lämnar jag er med en länk till en Reba-video som behandlar just det här ämnet kan ni tänka er. What do you say.

SIVERT

Ikväll kan man höra norska toppenbandet Madrugada i P3 Live klockan 21.30. Rekommenderar starkt. Info som man samlar på sig när man går hemma med en massa time on sina händer.

OM ATT LÄNGTA

Första dagen var okej. Vi hade ju inte direkt sovit nåt och det fanns en hel del kräks att ta hand om. Tiden gick. Och under den del av dagen då Elvira låg som en liten urvattnad trasa i soffan kunde jag städa en del. Läsa ikapp mig på bloggar jag försummat. Blogga en hel massa själv och allmänt bara komma ikapp.
Igår funkade. En förmiddag att ta hand om tvättstugan. Rensa kylskåpet. Tid att träna i lugn och ro, kolla Oprah som sagt, vilket jag inte gjort sen jag var mammaledig. Gott om tid att förbereda middagar, barnen kunde leka jättelänge i badkaret.
Men sen var det som om musten gick ur mig, och den här tredje dagen när jag har båda barnen hemma och sjuka, känns bara som en lång transportsträcka mot kväll. Tiden går låååååångsamt. Och inga bloggar uppdateras tillräckligt ofta för att hålla mig sysselsatt. Jag har lagt upp alla bilder och filmer på fejjan som jag vill. Jag har svarat på alla gamla liggande mail. Nu - vill jag gå till jobbet!
MEN! In fairness to inlägget igår om mammastressen och pressen vi arbetande mödrar har på oss tänker jag inte jäkta. Det får ta den tid det tar för mina barn att bli friska igen. Ni får gärna fortsätta ringa mig när ni behöver bolla siffror men jag kommer inte tillbaka förrän min familj är redo. Så det så.

(P.S. Jag kommer ju naturligtvis imorgon. Johan vabbar resten av veckan. Ska bli jättetrevligt. Superskönt. Ses då).

TÄNK OM

Kanske är jag bara onormalt hård och oförlåtande. Jag vet att jag aldrig kommer få priset som Årets Mamma, det har sagts förut, men jag tycker inte att stressig morgon är skäl nog för att glömma sitt barn i bilen. Under en hel arbetsdag.

Hej, jag heter Malin. Och idag har jag tittat på Oprah.

I över ett år, berättar OW, har de försökt få den här kvinnan till studion. Hon har inte velat, då hon sett sig själv som tidernas mest hatade mamma. Men nu, hade de så äntligen lyckats. Och det här var väl kanske inget höjdarprogram att träna till.
Det skulle handla om den enorma stress som, framförallt, mammor utsattes för. De skulle varva ner, och som skrämseltaktik använde de sig av den här kvinnan. Som haft en alldeles ovanligt stressig morgon. Gått upp halv sex och allt. I sin strävan efter att vara den perfekta tvåbarnsmamman och vicerektorn. Som sten på bördan var hon den här morgonen tvungen att lämna sin två-åriga dotter på dagis på väg till jobbet. Hon satte sitt sovande barn i bilen klockan sex på morgonen och åkte. Men istället för att köra till dagis åkte hon och köpte munkar åt sina lärare och sen. Direkt till jobbet. Där hon jobbade åtta timmar och, som hon påstod, pratade om sina döttrar vid flera tillfällen under dagen, utan att minnas att hennes yngsta satt i bilen på parkeringen och sakta kokade till döds i en utetemp på 35 grader.
Hon kom aldrig ihåg barnet. En kollega passerade hennes bil på eftermiddagen och fick se henne. Men det var försent. Alldeles. När mamman fick upp bilen och ut barnet föll huden av hennes lilla kropp, hon var död sedan flera timmar. Av värmeslag.
Det här var fruktansvärd amerikansk tv när den är som mest utsättande. Man fick höra alla larmsamtalen. Man fick se videoinspelningen av polisförhöret av mamman, en timme efter att hon hittat sitt döda barn. Där hon vill dö själv. För hon trodde att hon var en perfekt mamma. Men en perfekt mamma hade aldrig gjort såhär. Smärtsam insikt. Det går inte att föreställa sig.

Så budskapet var, stressa mindre. Att det här kunde hända vem som helst. Vem som helst av de perfektionseftersträvande karriärist-mammorna. - Du är inte ensam, tröstade Oprah. 33 barn dog förra året, efter att ha blivit bortglömda i bilar.
Och det kryper i min kropp. För vad är det för ursäkt? För allt vad jag är värd vill jag inte tro att en sån här sak kan hända vem som helst. Vem som helst stressar inte på det här viset. Jag vet hur stress känns för mig, när man känner att man inte räcker till, när man skulle behöva vara på tio ställen och göra lika många saker. Samtidigt. Jag har glömt min plånbok i en tomatlåda på Konsum. Jag har glömt min handväska på fritids. Men jag har aldrig, och hoppas att det kommer förbli så, glömt något av mina barn. Någonstans.
Naturligtvis glömde den här kvinnan inte sitt barn till döds med flit. Och det lider hon alla helvetes kval för. Men hon erkände villigt att hon brukade låta henne sova i bilen när hon uträttade mindre ärenden. Vilket troligtvis är ett steg i riktningen mot att släppa tanken på det sovande barnet helt och hållet. Och fokusera på nåt viktigare. Som sitt jobb kanske.

Kanske kan jag inte förstå. Men så har jag inte nu, och kommer aldrig ha, ett arbete som är viktigare för mig än min familj. Det låter corny. Men jag tror att det är grundläggande.

OKEJRÅ

Jag är på.

FIRE

Om vi skulle ha en tävling precis just nu om vem som har det bästa jobbet så skulle priset, hands down, gå till Janne Jansson. Jag menar, vem vill inte flyga till Kiruna och bo på en brandstation tillsammans med norrländska brandmän hela veckan?? Jag har inte den minsta aning om vad det är för sorts jobb han ska utföra på den här brandstationen. Jag funderar mer på att om han skulle hamna i situationer där de norrländska brandmännen typ styrketränar superhårt, så pass att de nästan inte kan ha några kläder på sig för att det är så svettigt och musklerna är så stora, eller någon form av duschsituation - vore det helt fel av honom att fota då? Inte för att han själv skulle ha nåt nöje av det, tvärtom antar jag, utan för att det är en fantastiskt trevlig souvernir att ta med hem till sin fru. Och hennes väninna.

TRIPPIN'

En fråga om körkortsskolan. Eftersom jag aldrig varit där själv slänger jag ut den till er snillen som har.

Får man nånstans lära sig det här om fotgängare i beckmörker och mötande bilar med helljus. Får man veta att man blir totalt jävla bländad om går bredvid vägen. Jag bara undrar. För att den sista gatlampan sitter vid Rosenborg och jag vill gå till Törnby. So I did. Och det här hände.

Som jag tydligen villigt erkänner trots att det inte är hälften så smärtsamt som det är pinsamt. Fast i likhet med andra adrenalinstinna kämpar visste jag inte att jag var hudskadad förrän jag kom hem och drog av mig brallorna.

Men ändå är jag inte mogen för pannlampa. Inte ens om jag bröt armar och ben skulle jag gå ut med pannlampa. Nuff said.

STÖRNINGSJOUREN, TACK

Grannarna på baksidan ska flytta. Och det känns för jävligt. Inte för att jag kommer sakna dom, eller ens känner den här familjen något vidare. Men de har tre små hundar som skäller så in i helvete. Typ jämt. Och det har jag tyckt har varit så himla tryggt och skönt och befriande. För så länge det där kinesiska nakengänget ylar i omårdet så kan ingen klaga på vår galenskapares eventuella klagosång när vi går hemifrån. Jag snackar om Kendra alltså.
Men inom kort kommer vi alltså vara värst på hundfronten. Igen. Men som tur är, är vi inte de enda ligisterna här i gränden. Det bor en rebellfamilj här intill. Som envisas med att spela musik i sina flashiga utekrukor/högtalare på innergården. Ibland utan att de ens är ute. Herregud, man kan bli tokig för mindre.

OM HUR ETT SKRATT FAKTISKT KAN VARA HÄLSOSAMT

Jag har inte varit inne på 1000apor sen december därför var det nu lite som julafton att få sträckläsa flera sidor inlägg i bloggen Stureplans vackraste. Jag vet att jag har boostat den förut, men den är så värd att nämna igen. Ingen hånar som den anonyme Koko Kintyre. Skulle gärna ha slängt upp några av hans bilder, typ GTA Somalia eller ett gänga sjuka brunkrämsvimmelbilder här. Men jag vet inte. Känns som att taket inte är så högt bland mina random läsare. Folk som googlar runt på dagsaktuella händelser är totalt humorlösa. Men jag tänker att det hänger troligtvis ihop med lång period av arbetslöshet och kanske borde man mer tycka synd om än se ner på.
Och stänga av kommentarsfunktionen och go crazy.

VÄLLINGBY INK.

Jag fick ingen tatuering i lördags. Helgens gaddnings-bonanza hade varit på fredagen. Konst hade skapats. På dessa unga mäns kroppar.

Mattias hade påbörjat något som ska bli mycket större och omfattande på armen. Man blev liksom varm bara av att sitta bredvid den där hettande axeln.

Skeden hade fått den absolut snyggaste. En djävul på underbenets baksida. Snygg som tusan. Den allra första tatuering själva tatueraren gjort på någon annan. Än sig själv. Mäkta imponerande. Den är till och med lite lik Skeden själv. Vi röstade alla på en ängel för det andra benet.

Och till sist hade Tomas fått en känguru, in honor of Australia, på benet. Helt coolt ritad av Skeden. Men nu är den svarta färgen slut. Och även om de säger att lila nästan är som svart så tror jag att jag väntar tills nya grejer kommer med posten.

ROCKIN' AROUND

Jag var hemma hos Mattias i lördags. Det var hur trevligt som helst. Även om jag fick ta lite skit för att jag åkte hem för tidigt. Men hey, I'll be back.
Men hur som helst, när man ser min lillebrors julgran (som Skeden så snällt hade med sig en kulen kväll i höstas) kan man lätt dra slutsatsen att den måste vara tidernas skabbigaste. Men om man tar med i beräkningen att den stått med foten i typ en kartonglåda från november till snart februari. Utan att få en droppe vatten. Då är det plötsligt en jävligt frsch julgran, han har. Min bror.

PUKE

Nåt som är lite mindre kärleksfullt, men ändå en del av hela den här föräldragrejen, är att bli väckt klockan tre av att ens barn kräks på ens rygg. Snacka om rude awakening.
Så det var bara att stappla upp och stoppa oss båda i duschen. Sanera vägen däremellan. Torka av sovrumsväggen (!) och byta sängkläder. Och det är tur att jag gått omvårdnadsprogrammet där man får lära sig att bädda rent i sängar där den orörliga patienten fortfarande ligger kvar. Den orörliga patienten i det här fallet var då alltså Johan.

93 HJÄRTA 95

Våra söndagar är helt ljuvliga. De alldeles för sena söndagkvällarna, de är kärlek. Ren och skär sådan. Och ingen fattar varför vi inte kan få den här känslan nån annan dag. Typ en fredag eller lördag när vi inte behöver få dåligt samvete för att Årets Mamma-priset ryker när vi låter våra barn vara uppe alldeles försent. Nej. Den här söndagskänslan, den tar vi patent på. Vi som tar emot klagomålen i gränden. Vi som lever.

I år ska jag åka till Grekland med Camilla. Till Kreta. Två gånger. Och vi ska åka på en dubbelkryssning. Och på en high-in-the-sky-tur till Sörmlands skogar. Och på en sedvanlig sommar-roadtrip. Och till tatueraren i veckan. Och i helgen gör vi en tvådagars på stan.
Milla - om det bara var möjligt, så skulle även jag följa med dig till månen. XXX.

445

Alltså vadå? Aftonbladet? Snappa upp saker helt ur sitt sammanhang och hitta på nyheter?? Äh, lägg av. Det där är inte ens kul.

VECKANS AKTUELLT

Är det bara jag, eller det nåt fundamentalt fel med belgare. Och landet Belgien över huvud taget. Hur kan ett sånt litet jävla skitland vara grogrund för en sån stor skara monster. Det räcker liksom inte att kalla dem sjuka människor.
När man får höra talas om scumbags som kidnappat, styckat, tillagat och käkat upp sina dejter, vänner eller kollegor. Som fängslat, trasat sönder och grävt ner tio småflickor i sin trädgård. Och nu, den senaste i raden, en som spöksminkat sig, klivit in på ett dagis och knivskurit en hel småbarnsavdelning. Så är de fan alla belgare. Vad är grejen? Vad är det som saknas?
Och eftersom jag är i branschen måste jag ju, hur sjukt det än är, tänka på våra tillbud. Hur futtiga de är i jämförelse med något som inte ens går att föreställa sig. "Lilla Olle ramlade av gungan och har fått en bula i pannan. Ledsen för det." Ställt mot det helt otänkbara, att ett psycho kommer inspringande och hugger ihjäl ens barn. Nej. Det går ju inte ens.

Det är skamligt att ens blanda de här två i samma inlägg, men hey... kan aftonbladet så. Vet inte om ni har uppmärksammat att Sanna Bråding, via brev lyckats uppdatera sin blogg. Från insidan. Från fängelset. Vi har ju alla sett Nicole Kidman i Bangkok Hilton, så vi fattar ju hur tufft det är för Sanna Bråding att sitta av EN månad på Färingsö. För sitt knarkande. Hon får liksom inte ens ha sin mobil. Eller tillgång till dator "under den första tiden". Vad är den första tiden av en månad? Typ inskrivningseftermiddagen? Men man måste ju beundra hur Sanna Bråding ändå lyckats klämma iväg en mobilkamerabild av sig själv till pressen. Där hon rakat av sig håret, för att vad? För att det ska se ut som hon sitter av tiden i Auschwitz och inte på Svartsjölandet? Vinner inga poäng här.

OLIKA

Mamma, hennes syrror och respektive gubbar blev hämtade i vit skumpaladdad limo idag för att dra från landsbygden in till stan. Själv gick jag raka vägen hem efter jobbet, via konsum förstås, för att städa toaletterna. Det är sådär olika i livet.
Men jag är inte jätteavis. De ska kolla på Joe Labero. Joe Labero är, i mina blida ögon, för trollkonsten vad Jill Johnsson är för countryn. En blek copycat. En pajas. Och jag kan lätt vara utan båda.
Så jag är inte bitter. Jag ska titta på Let's Dance och dricka vitt. Det är vad vi dödliga Svenssons gör om fredagkvällarna. Inget stort fel i det.
Men i morgon ska jag dra till förorten och hänga lite med brorsan igen. Göra Vällingby centrum. Stödja lokalkrogen. Om vi ska göra fler tatueringar? Neeeeeeeej. Det är väl klaaaaaaart att vi inte ska.

UTVECKLINGSSAMTAL

Den utslitne jourarbetaren sover, inte sött utan timmerstockstungt som fan, på soffan. Jag gömmer mig bakom en ljudridå av Abalone Dots. Och försummar mitt jobb som består i att väcka honom när sökaren piper.
För jag är upptagen. Jag är 25%. Jag får mina, annars vilande, geniknölar gnuggade av en nygammal finfin vän. Farbror Bosse is back. Och han är bättre än nånsin. Så pass... att han glatt rekommenderas till en vän.

... I'LL SCRATCH YOUR'S...

Man måste ju beundra hur härligt liberala vi är i vårt äktenskap, hubby och jag. Inom väldigt kort ska han följa med sin vän till den förlovade staden av droger och horor. Inga konstigheter. Trevlig resa. Hoppas spelningen med den där levande Gibb-brodern som alla ändå trodde var död precis som den andra är bra. Var snäll och ta inte med nåt hem.
I gengäld får jag följa med min vän till persikoträden- och de långa strandpromenadernas förlovade ö. Igen.

Så säger de att det här med långa lyckliga förhållanden är så svårt. Ha! Kolla här. Tio år. No hands.

KYLIGT

Johan har fått jobba alldeles exceptionellt mycket den här jourperioden. Vilket är bra, om jag ber att få hänvisa till föregående inlägg.
Bodil! Jag har lite löst gått i tankar om att be att få bli struken från vikarielistan på kortis (eller har ni redan tagit bort mig? längesen jag fick nåt desperat sms). Det var så sjukt längesen jag var där. Rädd att jag inte skulle känna igen de små funktionshindrade barnen. Eller komma ihåg hur man gör med dom. Inte för att man inte har trixiga ungar på dagis... nåväl, nog om det. Ring in mig om det är en bra helg med bra personal (du) och coola kids. I'll be there.

Men seriöst. Det här med Johans jour. Han har snackat i telefon med Liljeholmshyresgäster i flera timmar nu. De har ingen värme i lägenheten säger dom. Nere på 19 grader nu. Bah! säger jag. I måndags morse öppnade vi upp förskolan med en innetemperatur på noll grader. Och har så sakta jobbat oss upp därifrån med portabla värmefläktar och ett oerhört långsamt förfarande från fastighetsansvariga. Jag har ju lärt mig att inte peka ens med lillfingret i den här bloggen, men kanske är det inte de skarpaste verktygen i skjulet som sköter kommunens större fastigheter? Skäggiga gubbar i all ära. Min egen skäggmupp ligger i soffan och mallar sig och påstår att han hade fixat den här iskalla veckoföljetongen på ett ögonblick. Han har diagnostiserat problemet härifrån. Och det är inte fel. Man ska tro på sig själv. Men kanske är det tur att jag inte har fått nån egen nyckel till det där bygget än...

Genom lurarna (Brad Paisley) hör jag honom där ute i soffan. Han mumlar om kulvertläckan och att ingen faktiskt ännu dött av en natt i en grads lägre medeltemp. JM öppnar i morgon bitti. Har lust att gå dit och slita åt mig luren. Be dom återkomma när de får använda sittunderlägg vid matbordet, har tappat känsel i fingrar och tår och kan skära glas med bröstvårtorna.

SNABBA CASH

Funderar på olika sätt att få ihop stålar till ett par olika utlandsresor under året som kommer. Snubblar över den här artikeln och tänker, Hey! Unga kvinnor och företagsamhet. Good thinking! Men... det tåget har ju liksom gått. Kan man säga.

DEXTER

För att svara Mia - jag tycker oxå jättemycket om Michael C Hall. Jag följde Six Feet slaviskt och gillade honom så hårt i den, därför har jag väntat så länge med att se Dexter. För att den rollen är så galet långt ifrån David Fisher. Sjukt galet långt. Och däri ligger naturligtvis hans storhet som skådespelare.

Nu är jag inne på tredje säsongen, som jag förstått av kommentarer till höger och vänster, inte ska hålla samma standard som de första två. Och det är väl mer regel än undantag. Allt blir urvattnat till sist. Men jag gillar fortfarande tredje. Till viss del på grund av Jimmy Smits. Han är cool och den där spanska accenten...just det. Man vet liksom inte om man gillar eller är rädd för honom. Ser ut som typen som skulle lägga en över knät och, ja... lite kluven där, jag.

Och nu har Dexter gift sig med sin tv-syster. Fast på riktigt. Coolt. Lite insestuöst, but still, coolt.

I AM

Jag kollade första programmet av Made in Sweden igår. Det är den nya Idol-juryns nya program där de ska göra stjärnor av ett par gröna kalvar. Men allra mest är det väl ännu ett forum för Bagge, Bagge och Carlsson att återigen och vid upprepade tillfällen sitta och rabbla upp sina oerhörda låtskrivarframgångar. Hörde vi inte nog om detta under Idol?? "Nick Lachey. Celine Diooooon. 98 Degrees (!!). Jessica Simpson. Backstreet Boys." Jada, jada, jada. Och hur många människor ska försöka ta åt sig crediten för att ha upptäckt Meja? Är det så stort? Hon är ju liksom... borttäckt sen länge.
Anyways. Programmet kändes inte så tight. Inte så genomtänkt på nåt vis. Typ som en fylleidé. Kläckt av den här trion i gryningen på kanonfyllan och sen har man lyckats få med sig moderskeppet TV4 och ett par feta sponsorer. För det är ju inget skivbolag som ska distribuera de här "artisternas" musik. Det är Tele2. Seriöst.
Men bortsett från det är det ju alltid roligt med lokal-tv. Programmet är inspelat, precis som musiken, hemma hos Anders Bagge i Eriksberg, Skå. Med produktplaceringar från såväl Färingsö Trä som Ekerö Möbler. Det är en storproduktion det.

Men hey. Jag är inte småsint. Jag hoppas det funkar. Jag hoppas att Kim och Janet från ingenstans Södra Sverige slår utav bara helvete. Verkligen. Två feta namn att lägga till den där digra framgångslistan här ovan.

STJÄRNOR

Och se här. Yours truly får en tatuering av Skeden. Märkt för livet. Återigen. In a good way.

ÖDE

Ni vet det där lökiga filmen. 28 Dagar senare. Där en snubbe vaknar upp ur koma på ett sjukhus i London. Och han är helt jäkla ensam. Varenda människa är borta. Död, evakuerad eller smittad av det där ondske-viruset som gör dem till kötttande bestar.
Hur som helst, den här killen vandrar genom London som är en frickin' spökstad med tvärtomma gator, övergivna bilar och öde hus. Han är ensam i världen.
Det är exakt den känslan man får när man promenerar genom Stenhamra på kvällarna.

REMIND ME NOT

Jag har varit ledig för länge. Om det nu är möjligt. Men jag har glömt bort hur man gör när man jobbar. Grundläggande grejer som att gå upp tidigt, att bara ta sig dit med sitt pick och pack (Elvira) och hur man utför själva arbetet. Seriöst. Jag har glömt.
Allt jag minns är att sträcktitta på svindåliga serier på tv3. Titta på filmer till klockan tre på morgonen. Vindunkar. Strögå med hundarna på konstiga tider på dygnet. Äta frukost halv tolv. Och en annan bacardidrink och dylikt. Och så Dexter förstås. Två säsonger av Dexter i sängen. Det är vad jag har koll på. Men i morgon är det smack back till verkligheten. Vi börjar med en studiedag. Jag hör rykten om workshop i nån Ekerökyrka. Ska jag vara orolig? Eller låtsas som att jag har koll på läget?

I KATEGORIN "BILDER SOM ÄR OKEJ"

Kan inte helt sopa bort julen utan att visa lampan som jag gjorde när jag lekte Lulu Carter. Som jag skulle ge Johan i julklapp men jag inser nu att den fortfarande ligger kvar i sitt silkespapperpaket i tvättstugan. Kanske, tänker jag, får den ligga kvar där. Till nästa jul eller så.

INOM RAMARNA

En jobbig grej med att ha hundar, bortsett från det här med Kendra och att hon äter allt i sin väg. är att man liksom är fair play för alla andra hundägare när man är ute. Tror att jag har tagit upp det här förut. Man ska stanna och prata och hur gammal är din, och vilken ras, och vilken kennel och vilket foder. Värsta jag vet. Ofta ska det bjudas på hundgodis och jag ska bli nervös för att mina byrackor inte ska kunna sitta fint. Osv.
Sen finns det en annan variant som jag stötte på idag när jag var ute. Jag gick runt byn och vid ett par tillfällen så korsades min väg av en liten tant med stavar. Hon hade svinstora solglasögon, kappa och ett litet får på huvudet. Sista gången vi möttes, vid Blåsbacksvägen, sprang hon ikapp mig och ropade på hundarna. Quila blev jätterädd och började yla, men inte Kendra. Inget skrämmer Kendra.
Galna tanten frågade om hon fick bjuda mina hundar på leverpastej (!). För det hade hon i fickan. OM hon skulle möta någon hund. Jag hann liksom inte finna mig. Och så stod hon där och strödde leverpastejsbitar på marken som hundarna glatt käkade upp. Jag sa ingenting. Även om tanken slog mig redan där. Att hon mycket väl kunde vara en galen hundhatare som stavar runt i byn och förgiftar jyckar med toxic pastej. Nu verkar de i och för sig fortfarande helt normala. Eller ja,,, de är som vanligt. Kanske var hon bara en snäll crazy looking tant. Men leverpastej i fickan. Medge att det är skruvat.

CLEAN START

Så. Rent och fint. Vi lämnar julen och resten av 2008 i dammet bakom oss.