TÄNK OM

Kanske är jag bara onormalt hård och oförlåtande. Jag vet att jag aldrig kommer få priset som Årets Mamma, det har sagts förut, men jag tycker inte att stressig morgon är skäl nog för att glömma sitt barn i bilen. Under en hel arbetsdag.

Hej, jag heter Malin. Och idag har jag tittat på Oprah.

I över ett år, berättar OW, har de försökt få den här kvinnan till studion. Hon har inte velat, då hon sett sig själv som tidernas mest hatade mamma. Men nu, hade de så äntligen lyckats. Och det här var väl kanske inget höjdarprogram att träna till.
Det skulle handla om den enorma stress som, framförallt, mammor utsattes för. De skulle varva ner, och som skrämseltaktik använde de sig av den här kvinnan. Som haft en alldeles ovanligt stressig morgon. Gått upp halv sex och allt. I sin strävan efter att vara den perfekta tvåbarnsmamman och vicerektorn. Som sten på bördan var hon den här morgonen tvungen att lämna sin två-åriga dotter på dagis på väg till jobbet. Hon satte sitt sovande barn i bilen klockan sex på morgonen och åkte. Men istället för att köra till dagis åkte hon och köpte munkar åt sina lärare och sen. Direkt till jobbet. Där hon jobbade åtta timmar och, som hon påstod, pratade om sina döttrar vid flera tillfällen under dagen, utan att minnas att hennes yngsta satt i bilen på parkeringen och sakta kokade till döds i en utetemp på 35 grader.
Hon kom aldrig ihåg barnet. En kollega passerade hennes bil på eftermiddagen och fick se henne. Men det var försent. Alldeles. När mamman fick upp bilen och ut barnet föll huden av hennes lilla kropp, hon var död sedan flera timmar. Av värmeslag.
Det här var fruktansvärd amerikansk tv när den är som mest utsättande. Man fick höra alla larmsamtalen. Man fick se videoinspelningen av polisförhöret av mamman, en timme efter att hon hittat sitt döda barn. Där hon vill dö själv. För hon trodde att hon var en perfekt mamma. Men en perfekt mamma hade aldrig gjort såhär. Smärtsam insikt. Det går inte att föreställa sig.

Så budskapet var, stressa mindre. Att det här kunde hända vem som helst. Vem som helst av de perfektionseftersträvande karriärist-mammorna. - Du är inte ensam, tröstade Oprah. 33 barn dog förra året, efter att ha blivit bortglömda i bilar.
Och det kryper i min kropp. För vad är det för ursäkt? För allt vad jag är värd vill jag inte tro att en sån här sak kan hända vem som helst. Vem som helst stressar inte på det här viset. Jag vet hur stress känns för mig, när man känner att man inte räcker till, när man skulle behöva vara på tio ställen och göra lika många saker. Samtidigt. Jag har glömt min plånbok i en tomatlåda på Konsum. Jag har glömt min handväska på fritids. Men jag har aldrig, och hoppas att det kommer förbli så, glömt något av mina barn. Någonstans.
Naturligtvis glömde den här kvinnan inte sitt barn till döds med flit. Och det lider hon alla helvetes kval för. Men hon erkände villigt att hon brukade låta henne sova i bilen när hon uträttade mindre ärenden. Vilket troligtvis är ett steg i riktningen mot att släppa tanken på det sovande barnet helt och hållet. Och fokusera på nåt viktigare. Som sitt jobb kanske.

Kanske kan jag inte förstå. Men så har jag inte nu, och kommer aldrig ha, ett arbete som är viktigare för mig än min familj. Det låter corny. Men jag tror att det är grundläggande.