En jobbig grej med att ha hundar, bortsett från det här med Kendra och att hon äter allt i sin väg. är att man liksom är fair play för alla andra hundägare när man är ute. Tror att jag har tagit upp det här förut. Man ska stanna och prata och hur gammal är din, och vilken ras, och vilken kennel och vilket foder. Värsta jag vet. Ofta ska det bjudas på hundgodis och jag ska bli nervös för att mina byrackor inte ska kunna sitta fint. Osv.
Sen finns det en annan variant som jag stötte på idag när jag var ute. Jag gick runt byn och vid ett par tillfällen så korsades min väg av en liten tant med stavar. Hon hade svinstora solglasögon, kappa och ett litet får på huvudet. Sista gången vi möttes, vid Blåsbacksvägen, sprang hon ikapp mig och ropade på hundarna. Quila blev jätterädd och började yla, men inte Kendra. Inget skrämmer Kendra.
Galna tanten frågade om hon fick bjuda mina hundar på leverpastej (!). För det hade hon i fickan. OM hon skulle möta någon hund. Jag hann liksom inte finna mig. Och så stod hon där och strödde leverpastejsbitar på marken som hundarna glatt käkade upp. Jag sa ingenting. Även om tanken slog mig redan där. Att hon mycket väl kunde vara en galen hundhatare som stavar runt i byn och förgiftar jyckar med toxic pastej. Nu verkar de i och för sig fortfarande helt normala. Eller ja,,, de är som vanligt. Kanske var hon bara en snäll crazy looking tant. Men leverpastej i fickan. Medge att det är skruvat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar