STILL TOO TIRED TO CARE AND I GOTTA GO

Tack Mattis.

JUST

Det säger jag, Att det kliar i mina tangentbordsfingrar. Jag är kanske inte mycket för att göra public statements. För vissa saker rör bara vissa människor. Men när övriga, så kallade oberörda ändå känner behov av sprida skit för vinden, då känner den skrivande djävulen i mig att det är dags att kasta upp korten på bordet. De sanna, rätta och riktiga korten.
Och det är bara hänsyn, i det här fallet för dom det verkligen berör, som hindrar mig i denna stund. För jag visar fortfarande någon sorts respekt.

Så jag väntar en stund till. Bidar min tid, som man säger. Biter mig i tungan. Men jag har aldrig, aldrig varit typen som vänder andra kinden till.

Jag vänder ryggen.

SIGN HERE

Det är fler som har varit på bokmässan. Jag undrar om Alex Schulman har gjort en grej av att det inte skulle vara några alls som kommer på hans boksigneringar. Eller om det verkligen är så.

LISTEN UP

Det är 16 grader och stormar en del. Men solen lyser blek och lyckas med nöd och näppe värma min nacke. Jag har druckit uppskattningsvis två och en halv liter te men har ändå ingen vidare känsel i fingrarna.
Jag skulle kunna gå in. Men jag gör det inte. För det är fan inte länge till man kan sitta såhär. Utan att avlida.

Jag trivs förbannat bra här. Även om det är som att resa en smula bakåt i tiden. Rent standardmässigt. Men det gör mig inget. Det är såhär jag är van.
Men nu har jag ett problem med diskmaskinen. I torsdags var jag nere en sväng för att få en lektion i hur man bor i mammas hus. Hur man tar hand om de osynliga kattern osv. Hon berättade om kattsand. Om alla olika fjärrkontroller. Om hur man sparar vatten (som om jag inte visste) och en mängd andra saker. En lång stund ägnades åt just diskmaskinen. Om dubbla knapptryckningar. Om hur man ska vänta på det speciella pipet, och "ibland gör den bara så, det är inget att bry sig om".
Sen har jag ett svagt minne att hon sa något om att om man stängde av den för tidigt så skulle den inte gå att starta igen. Jag hummade och nickade mest hela tiden. Hon lär ju även ha förklarat vad man skulle göra för att åtgärda just det. Och det hade varit jättebra om jag lyssnat. För exakt där är jag nu.

LIGHTS! CAMERA!

Nästa grej jag läser är ett uttalande från Per Morberg ifrån bokmässan där han kränger sin nya bok. Morberg: scenen, livet och konsten att laga mat. Tänker att det låter lite som ett kinderägg i bokform. Jag har lite obestämda känslor för hans matlagningsprogram. Han är svettig och passionerad. Men på ett lite utvecklingsstört vis. Och det är fantastiskt roligt när han jagar! Det är komedi på riktigt.
Anyways, nu vill han sälja sin bok och det verkar gå alldeles utmärkt. Han passar även på att slänga ett fläskben till de svenska deckarförfattarna. Och det är nu jag börjar gilla honom på riktigt. Han hakar på den av, Göran Hägglund isade banan. Hägglund uttalade sig om hur befängt det är att biblioteken slänger en massa gammal fin litteratur till förmån för "Liza Marklund-litteratur" (och gissa vem jag raskt lägger till i den kategorin). Morberg fyller i och kallar dom "förbaskade halvtaskiga deckare" som vi matas med och tror är bra för att pressen says so.
Han stoppar handen i ett getingbo. Och naturligtvis bara för att skapa debatt och få uppmärksamhet kring sin egen blygsamma person. Men som jag gillar det!

HEROES

Även denna dag äter jag min frukost på altanen. Det är jag mot hösten och jag är en seg motståndare.
Idag läser jag nyheter för första gången på länge. Jag har varit lite off.
Eller ja, nyheter och nyheter. Aftonbladet.se. Och jag konstaterar att det inte kan ha hänt något av större värde i världen. Högst upp efterlyser man Sveriges hjältar. Man ska nominera "vardagshjältar" som prisas av tidningen. Man presenterar två av de nominerade. En busschaufför som alltid är glad. Och det är väl stort och ovanligt i sig. Det kan jag kanske köpa. Den andra "hjälten" är en brud som varit mobbare i hela sitt medvetna liv. Sen kom hon på att det var dåligt, skämdes och slutade mobba. Hon har blivit ett så kallat föredöme.
Och jag vet inte jag. Jag skulle hellre nominerat någon som aldrig har mobbat. Jag tittar på bilden av den här självgoda bruden och tänker att många av dom som hon har gett sig på under åren också tittar på den. Läser den här hyllande artikeln. Och för dom lär hon ju inte vara någon jävla hjälte direkt.

Jag undrar just vem jag själv skulle ha nominerat.

BITE ME!

"Det här kan bli en månad då jag faktiskt slår dig i antal inlägg".

UH-OH

Någon som jag däremot inte tänker börjar gilla är Pixie Lott. Mama do heter låten. Inte ens i akustisk version.
Jag ser för mig Duffy-grejen all over again. Hur hon verkade spännande och originell i början. Tills man fick hennes jävla låtar och hennes svårmod så långt nerkörda i halsen att man fick andnöd vid blotta omnämnandet.

MALIN HJÄRTA P3

Kim Wilde lever, visste ni det? Och hon sjunger med Fibes, Oh Fibes! Run to you är inte alls en dålig låt.
Det är inte heller Relator med Pete Yorn & Scarlett Johansson. Stone cold sober med Paloma Faith. Don't bring flowers after I'm dead med Erik Hassle eller Song away med Hockey heller.

LIVET BLIR BÄTTRE

För övrigt sitter jag fortfarande ute. Jag har fått hit mina muppiga stora vita högtalare. Spelar Ken Ring för hela Färjestaden. Ifrån ett hus där det annars inte kommer ett ljud.
Det är mitt största nöje just nu. Förutom att skåla med mig själv. I cola.

GO FISH

Man är en smula avskärmad från den yttre världen när man befinner sig här. Utan chaufför. Men vi roar oss bäst vi kan.

Barnen ville hemskt gärna gå ner och fiska. Det är inte helt lätt när man är en mamma som absolut inte tar i mask och heller inte gärna i fisk. Men de använde alla trick i boken, rådjursögon, darrande underläpp, tårar - the works, så hur skulle jag kunna ha sagt nej.

Så jag packade bröd. Eftersom jag inte har några större problem med att ta i limpa. En fantastiskt stor kniv om jag, mot förmodan, skulle bli tvungen att döda något, och mängder med hushållspapper. För att slippa vidröra det jag eventuellt skulle döda. Hade det funnits plasthandskar hade jag tagit det också.

Naturligtvis fick vi ingen fisk. Jag har aldrig fått fisk på bröd (sa jag inte till barnen) och inte särskilt ofta med mask heller här nere. De gånger jag haft assistent med mig som agnat och dödat osv. Jag är helt okej med att hålla i själva spöt och stirra på flötet.

Men det var oerhört rofyllt att ligga på mage på bryggan, blicka ner i fiskfritt vatten och mysprata med sina barn. Hela den stunden de stod ut. Tålamod är en fiskares bästa vän, sa Gustav så klokt flera gånger. Men som det visar sig, är vi ingen vidare fiskare någon av oss.

Elvira fiskarmyser. Framför psychosjöboden.

KITTY

Kattvakt, förresten. Det är ett jävligt soft jobb just när det gäller de här två. Jag har liksom inte sett röken av dom, bortsett från ett blixtsnabbt svart streck som for ut genom dörren när vi kom. Jag kunde, inte helt utan svårighet, identifiera detta streck till att vara Buffy. Elsa, den förnäma gamla tanten, trycker väl under nån säng. Eller så är hon ute i skogen och ligger med vildkatter.
Mammas katter fullkomligt avskyr barn. Jag vet inte om detta kan komma att bli ett problem.

TÄNK OM JAG ÅNGRAR MIG OCH SEN ÅNGRAR MIG IGEN

Jag har, i sanning, världens mysigaste utekontor just nu. Satan vad trevligt det är att sitta i löjligt varm nästan-oktober-sol med löjligt stor tekopp och uppdatera sig med världen.
Jag ska nu lyssna in Winnerbäcks nya skiva. Det kan gå lite hur som helst det.

INTRESSEANMÄLAN

Jag är katt- och husvakt i helgen. Mammas katter, mammas hus, så jag befinner mig alltså i Färjestaden och mitt barndomshem. Jag har barnen med mig och vi har ganska trevligt och supermysigt på alla sätt och vis. Även om jag skulle kunna tänka mig något sorts vuxensällskap. Försökte med min bror men han hade bekymmer med huvudvärk och trasig växellåda, Det ena framkallat av det andra.

Men det är sol på min altan och jag lyssnar på David Gray. Tänker att jag absolut skulle kunna ha det sämre.

MAC

Ja, det är ju ingen som har dött eller så. Jag bloggar bara väldigt dåligt.

cast me gently into morning
for the night has been unkind

IN THE PARK

Jag väljer och vrakar lite bland alternativen nedan. Just nu sitter jag i lekparken. Med datorn. Vilket betyder att det syns lång väg att jag är en ganska, hur ska jag säga... oengagerad mamma. Men jag är lugn och fin och får inga direkta psykbryt på mina ungar. Jag är lite fräck nu och jämför mig med föräldragänget som sitter bänkade här intill. De har packning och matsäckskorgar med sig nog för att överleva en vecka här. Men de snappar friskt ändå. Det hotas hej vilt med att slänga godis, packa ihop (även om det lär ta ett bra tag) och åka hem osv. Lyssnar just nu på en riktig stjärna som beskyller sin dotter för att "Bli lika jävla dum varje gång du får godis."
Men jag dömer ingen. Gode tid. Sten i glashus.

Är det såhär det är? frågade Johanna imorse när vi satt och tittade på Firma Fantasiflytt Och Det Stora Pumpaproblemet. Och jag svarade ja. Det är sant till viss del. I det här med att vara förälder ingår det att behöva se en hel massa risiga barnprogram.
Men det är annat också. Det innebär så många andra saker också. Och de bra sakerna överväger de svåra. By far.

Jamina frågade om vi skulle ha barn efter att jag nämnt min sistfödde som att det var något som tillhörde framtiden. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag inte är klar med det här med barn. Det är jag inte. Elvira blev på dagis omtalad som "ett av de här barnen som aldrig kommer att få något småsyskon" härom dagen. Det var inte alls roligt att höra. Det kändes tungt.

Men just nu ska jag inte ha något barn.

YOUR CALL

Undrar om jag ska leka med mamma idag. Om jag ska välja färg till ett sovrum. Om vi ska luncha någonstans. Om jag ska hänga i borgenparken. Om jag ska städa badrummen. Om jag ska baka nåt. Om jag ska knyta upp lite lösa trådar. Om jag ska kolla vad lillebror gör. Om jag ska åka till stan. Om jag ska tacka livet. Om jag ska gå en långpromenad eller två. Om jag ska sortera. Om jag bara ska vänta. Om jag ska handla lite. Om jag ska göra nånting annan än sitta här i stolen i solen och smeka tangenterna.

Jag har alla möjligheter.

VART TOG DEN VÄGEN?

Men förortsrappare i all ära. Min Krunegård-crush växer sig allt starkare. Han sjunger om hur han saknar kicken. Det är lite roligt att låtsas att han sjunger om Kicken. Ni vet, han i The Poodles. Han som ligger med Carola.
Men även bortsett från det är det en bra låt. Och jag tänker lite såhär...när jag dör - begrav mig i P3's musikarkiv.

NÄR MAN VET VAR MAN SKA

Minns ni Ken Ring? The pride & joy of Hässelby. Ni är ursäktade om ni inte gör det.
Men nu är han good enough for P3. Och hey. Det svänger ju.

BLOW YOUR MIND

Det här med tjejkväll blev ju totalt havererat när Ricky dök upp som gubben i lådan igår kväll. Men det funkade det också. Han har en del kvinnliga sidor och vi kunde samtala fint och redigt om en del av de stora sakerna ändå. Även om han envisas med att göra det med en stor jävla kamera framför ansiktet hela tiden. Men det blev en del fina bilder. Särskilt på Johanna Miss Photogenique Sohlberg.

Och han sa snälla saker. Ricky. Att jag var världens mest stabila människa. Att jag, i varje given stund och situation, alltid är glad, trevlig och positiv. Levelheaded.
Det var snällt. Sen fortsatte han med att jag, genom detta, är mest trolig att snappa en vacker dag och meja ner 30-40 pers med en AK5a. Göra en Falling Down, som vi säger.

Och det var ju mindre snällt.

Så levelheaded är jag inte. Det handlar väl mer om vem man väljer att visa sina svagheter för.

AA

Youtube tipsar mig om ett klipp. 5.13 minuter med Best of Anna Anka.
Jag har inte sett, inte hört nåt. Har hållit mig utanför det här som varenda människa prata om. Som möter mig på varenda "nyhetssida". Denna svenska Hollywoodfru och hennes uttalanden.

Så nu överlägger jag med mig själv. Vill jag titta? Vill jag veta?
Bryr jag mig över huvud taget?

LOCK & LOAD

Jag hade två mail i inkorgen. Bortsett från all jävla crap från facebook. Det ena var från rektorn på Gustavs skola och det andra från dagis. Men de handlade om samma sak. Om att vi ska vara aktsamma då en kort och kraftig man av sydamerikansk härkomst smyger omkring i byn och försöker locka med sig barn från våra skolor och förskolor.

Det skjuts för lite nu för tiden.

YOU SEE I

Jag har putsat altanen. För ikväll är den min. Min och Johannas. Jag saknar en mängd olika saker. Och det här är en av dom. Lite brudigt häng.

Och Barry Manilow.

BRING IT!

Jag lyssnar på

Zzyzx Rd. - Stone Sour

Bother - Stone Sour

Black orchid - Blue October

I'm not afraid - Calaisa

Halleluja! - [ingenting]

Där elden falnar (men fortfarande glöder) - Winnerbäck & Hovet

Ego - Beyoncé

Shotgun down the avalanche - Shawn Colvin

1000 oceans - Tori Amos

Everybody needs someone sometime - Jewel

Uninvited - Alanis Morissette

That I would be good - Alanis Morissette

My wild frontier - Faith Hill

Like the way I do - Melissa Etheridge

Bring me some water - Melissa Etheridge

istället för att sova.

Och allt finns i en spotify nära dig.

WHY ART THOU

Jag (vill tro att jag) har lockat en del av mina vänner att börja blogga. Och då just på blogspot. Jag själv inspirerades till att börja skriva här av Fredrik Virtanen. Jag hade läst hans (aftonbladet-blogg-becomes-)bok Olyckligt kär i ingen speciell och blivit just lite kär. Som jag har läst den där boken. Den är så full av över- och understrykningar, jag skulle aldrig kunna låna ut den.
Och jag vet inte riktigt vad det är som gör det. Han är ingen vidare sympatisk människa. Troligtvis sådär tillkämpat och för-sakens-skull-komplex. Jag läser inte längre hans dryga krönikor. Men den där boken, eller ja, hans samlade bloggtexter, satte sina spår. Troligtvis för att det var en utsökt blandning av helt fantastisk musik, söderromantiserande, känslosam man och synnerligen tilltalande språkhantering. Det är en fin bok.

Och när Virtanen flyttade sin blogg till blogspot, då gjorde jag det också. En annan grej jag minns från den tiden är någon intervju jag läste med honom. Där han fick frågan om hur man hanterade det här med att blogga utlämnande och pinsamma grejer. Om han raderade många inlägg i efterhand. Han svarade då att det var fusk och osportsligt att radera. Även saker man dragit iväg på fyllan. Tricket var att blogga som fan efter det där pinsamma. Att mata på inlägg på inlägg.
För som bloggare är man aldrig sämre, eller bättre, än sitt senaste inlägg. Man är sin senaste uppdatering. Och det är på en och samma gång både en lättnad och ett ok.

CONSTANT REMINDER

Ibland är det som den vita, blanka och absolut på ord och bokstäver tomma inläggssidan hånar mig. Den stirrar tillbaka på mig, i all sin oskrivna enkelhet, och skrattar mig rakt i ansiktet.
Ha! hånar den mig, du kan inte skriva längre! Den vita sidan pekar och drygar sig. Du. Kan. Inte. Skriva. Längre.

Och det är sant. Att mitt huvud under en period har varit fullt av annat. Att all min tankekraft för stunden riktas åt annat håll. Det må vara hänt och sådana perioder kommer och går i livet. Detta kan även komma att fortgå under ytterligare viss tid.
Samtidigt funderar jag på om det här över huvud taget är övergående. Eller om life - as I know it, faktiskt är på väg att bli ett minne blott.

Men när jag kommer ut på andra sidan, för det gör jag ju naturligtvis, så oavsett om jag bloggar eller inte, så kommer jag att vara densamma.

GOT MILK?

Jag har världens bästa pappa! Som hämtade mjölk på granngården i Skaresta och körde den hem till mig nu ikväll. Bara för att barnen på jobbet ska få smaka helt naturell mjölk, direkt från själva kossan, imorgon som en del i vårt temaarbete.
Han passade också på att informera oss om att bonden (och kossorna) tjänar 2:60 kronor per liter mjölk. Resten går till Arla. Rena mjölkrånet.

BLOG AWARDS

Det kan ha börjat med run.

WAKE ME UP WHEN SEPTEMBER ENDS

Jag lyssnade på radionyheter i P3 idag. Det var ett "alarmerande" inslag om att det blir allt vanligare att studenter i USA använder sig av amfetaminpreparat så som exempelvis adhd-medicin, för att orka plugga hela dygn i sträck utan att krokna. Precis som att detta vore något nytt.
Som referens hade man intervjuat en svensk högskolestudent. Han var oerhört präktig och korrekt. Han tyckte att det verkade "otäckt" och sa att det vara bättre om man "Började plugga i god tid istället".
Och det är så svenskt på något vis, att rapportera om en sån där grej men att samtidigt slå den stenhårt ifrån sig. I USA tar studenterna droger för att orka med men i supermysiga Sverige där börjar alla plugga i god tid istället.

Jag säger inte att den här killen är en tönt bara för att han var emot en regelbunden dos amfetamin för att palla trycket. Han har naturligtvis helt rätt i det. Jag menar att man kanske skulle ha låtit en pundarstudent uttala sig i frågan också. I rättvisans namn.

Men kanske är just pundarstudenterna svåra att få till tals i radio.

CAT'S OUT

Och jag ber att få påpeka att man även i denna video springer med väskor.

STAY THE NIGHT

Jag har som vanligt upprättat mitt lilla sängkontor. Så som jag gör nu för tiden om kvällarna. Det har blivit rutin.
Med den skillnaden att jag ikväll även har gått till sängs med två grabbar.
Ben. & Jerry.

Och det är verkligen en motsägelsefull duo, det där. För samtidigt som dom är ensamma kvinnors tröst. Är dom deras största fiende.

Men jag låter dom inte stanna över natten.

HIKING

Jag tittar igenom reklambladet från den formidabla varuhuskedjan Lidl. De har ett minst sagt intressant och omväxlande sortiment.

I veckans blad ägnar man en hel sida åt campingutrustning. Ge dig ut på äventyr! beordrar man.

Bland annat kan man köpa trekkingboots "för både honom och henne". För 149 spänn. Tänker att det vore roligt om om någon sorts trekkare köpte sina vandringskängor på Lidl. Och begav sig upp i fjällen eller dylikt. Undrar vilket som skulle falla isär först. Kängan. Eller foten.

Fast allra roligast har jag åt Trekkingponchon man annonserar om. Trekkingponchon unisex för skamliga 119 svenska kronor! En fantastisk produkt som passar både honom och henne. Den kan dessutom vikas ihop till en praktisk väska och användas som tält! Om man bara öppnar kardborreförslutningarna i sidorna och öljetterna i midjan. Tyvärr fanns inte den roliga tältbilden på hemsidan. Men ni kan tänka er.

Tänk så fantastiskt roligt. När den här Lidl-ekiperade vandraren sitter där och gråter över sina vanställda fötter. Men, tänker han, jag har ju i alla fall mitt ponco-unisex-tält. Och börjar pilla med kardborreförslutningar och öljetter. Man får ju sannerligen hoppas att det inte blåser på fjället just den här natten.

HINDSIGHT 20/20

Idag har jag läst det finstilta i Toby Keith-bokningsmailet. Och lärt mig att bokningsnummer och hämtningskod är två vitt skilda saker.
Detta kan vara en viktig läxa att ta med sig i livet. Så att man inte behöver göra långa utflykter helt i onödan.

Jag skulle aldrig göra en lång utflykt helt i onödan.

MICKEY & MINNIE

Samtidigt som jag ligger lågt med FF så har jag lite planer på att utlysa en helt annan bloggtävling. The mother of all bloggtävlingar, skulle man kunna säga.
Men jag suger lite på den karamellen en stund till. Filar på detaljerna. Och återkommer när ni minst anar.

Just nu funderar jag till exempel på om vinnaren ska få ett dagspass på Skara Sommarland. Eller få bli gudförälder till vår sistfödda. Det är lite såna grejer att besluta om. Sen kör vi.

TGIF

Minns ni förr i tiden när jag hade en liten tävling som hette Fredagsfinast? Det var trevligt på alla sätt och vis.
Då och då får jag frågan om vad som hänt med tävlingen. Om den kommer att återuppstå. Jag reagerar på den frågan på samma sätt som jag gör på den om varför jag bloggar så risigt nu för tiden. Jag blir glad för att det över huvud taget finns ett intresse, men lite stressad för att jag har en smula svårt att hålla fokus just nu.

Men vad gäller Fredagsfinast så kommer tävlingen att återkomma i en eller annan form. I sinom tid. Mina trådar hänger lite i luften just nu. Så att säga.
Men utlysta vinnare kommer att belönas. Nya ska koras.

I framtiden.

FOR MINE

Bah! Sömn är ju bara för människor med någon sorts framförhållning och tanke på morgondagen. Och således inte för mig denna natt.
Tänker på hur det är när jag ger mig ut och vandrar i musikvärlden. Den som är youtube. Hur jag flirtar med nya bekantskaper som Stone Sour ikväll. Hälsar på gamla vänner som Winnerbäck. Nostalgilyssnar på det sena 90-talets Martina McBride och Faith Hill. Snurrar in på raspiga konsertvideos med Kenny Chesney, Kelly Clarkson. Och Reba.

Men jag slutar alltid hos samma duo. Allt som oftast hamnar jag där. När jag bestämt att, bara en till. Jag ska verkligen bara lyssna på en låt till. Sugarland.
Och jag är glad att det blev Stay. Apropå att tro på vad man sjunger.

IF I COULD ASK GOD JUST ONE QUESTION

Det här är en Bästa Carro-låt. Och jag saknar henne något alldeles oerhört.
Det är också en alldeles fantastisk låt i sig.

Och jag är fortfarande vaken. How about that.
Men nu är min plan att först borsta tänderna och sen lägga mig med Harry Hole. Och jag vet inte om det är så spännande som det låter. Läsa om samma sida som jag somnat till de senaste kvällarna.

Over n' out.

INDEED

Lite roligt med bilden på Lars Winnerbäck i inlägget här under. Den mediaskygge saten, står han inte där och gör kvällstidningsminen?!
Det-låg-en-bit-av-ett-finger-i-barnmatsburks-minen. Jag-köpte-en-bil-som-visade-sig-vara-stulen-minen. Jag-fick-jordnötter-som-hade-gått-ut-i-datum-på-flyget-minen. Kirurgen-glömde-en-peang-i-min-mage-minen. Försäkringskassan-är-för-sen-med-min-a-kasseutbetalning-så-nu-måste-jag-sälja-min-x-box-minen.

Med andra ord, den där minen man visar upp i aftonbladet när man har en nyhet av värde att dela med sig av.

KUNGEN AV SVÅRMOD

Vad säger ni? Klockan närmar sig halv två. Sova på det?

Jag har härjat krig i huset,
jag har härjat krig i mig,
mina ögonlock är tunga nu
snart drömmer jag om dig,
snart drömmer jag om dig.





Och det är aldrig fel att sova med Lasse. Heller inte muntert. Men absolut inte fel.

RAIN CHECK

Jag tog mig an den här dagen. Det gjorde jag. Även om dess själva syfte gick mig om intet.
Men ändå inte.
Biljetterna finns nog kvar till en annan dag. Så tänker jag.

Jag gör gärna Djurgården igen.

THE BOMB!

Vi handlade i Brommaplan på vägen hem idag. Lilla mamma och jag. Och jag fnissade lite åt den här skylten. För jag vet ju att det handlar om själva drycken. Te, té, eller the, hur man nu väljer att stava det.
Men jag tänkte lite på hur roligt det skulle varit om det i själva verket varit så att någon på ICA gått helt bananas och skrivit sådär, lite internationellt, på alla skyltar. The flingor. The äppelmos. The ansjovis. The nybakad baguette. Osv.

Festligt.

WHEN YOU'RE YOUNG AND YOU WANT SOME

Denna dag är, i sanning, också en dag. Frågan är bara vad man ska göra med den. Hur jag ska ta mig an den.
För solen skiner, fortfarande varm, och det är september. Det är hösten när. Det är det verkligen.
Jag har fortfarande mitt bedhead när jag sitter ute med min största tekopp. Citron. Och himlen är blå. Ljust blå, så som den bara är om våren och hösten och aldrig om sommaren, och det är trevligare att kisa upp mot den än ner på sin dataskärm.

I denna stund shufflar spotify fram Mika av alla upptänkliga alternativ. We are golden.
Och så rätt han har. Så vansinnigt rätt han har.

NO USE BEING A DAMN FOOL

When all else fails. Videoblogga.

WANT TO

we could sit on the shore, we could just be friends, or we could jump in

KOMEDI

Jag har inte läst Stieg Larssons böcker. Tycka vad man vill om det. Jag försökte mig på Män som hatar... en gång, men kom inte så långt innan jag störde mig på något och la ner det hela.
Nu går det ju inte en dag utan att man hör någon tala om att de sett filmatiseringen av just samma bok. Män som hatar kvinnor.
Jag har inte varit särskilt intresserad av den heller. Jag har som regel att inte bli det av saker som svensk media hypat. Så som man gjort till den milda grad med den här mannens verk.

Men nu ser jag på aftonbladet att man kan få se exklusiva klipp från film nummer två i serien. Flickan som lekte med elden.
Mitt intresse är måttligt. Tills jag ser att Paolo Roberto är med i filmen. Och skådespelar.

Ett stort steg för Paolo. Ett platt fall för trovärdigheten. Vilket skämt.

FINN 55 FEL

Den här bilden är otäck på så många olika sätt. Och nivåer. De är inget Brady bunch, den här familjen. Så att säga.

090909

Idag är det ett sånt där datum. Då man borde göra något minnesvärt.

Nollnio. Nollnio. Nollnio.

Ja. Det borde man verkligen.

Men dagen är inte över än.

TODAY'S MY BIRTHDAY

Jag fyllde år en av greklandsdagarna. Och det var många som kom ihåg trots att jag var långt borta, tack för det!
Hela den dagen hade jag den här låten i huvudet. Tack vare den givna inledningen, naturligtvis, men jag tänkte att om jag haft en dator hade jag bloggat den.

Nu har jag en dator.

HOMECOMING QUEEN

Och jodå. Vi har varit i Grekland och vi har haft det bra. Jag överlevde med hjärtat i halsgropen. Och då menar jag inte flygningen, den gick som en dans, utan bussturerna.
Fy satan i helvete för att åka mellan flygplatsen i Chania och hotellet i Agia Marina med grekiska busschaufförer. Så vansinnigt matt man blir av att se livet passera i revy så många gånger under 45 minuter! Det är slingriga smala jävla bergsvägar, en stor turistbuss och no-brakes-no-english-no-understand-no-fear-of-dying-Papadopoulos bakom ratten. Det är bara att hålla i sig, be en liten bön och hoppas på det bästa. Vilket försvåras en del av alla de här små minnesurnorna man hela tiden passerar vid vägkanten.
På hemvägen var det helt hysteriskt när vi råkade hamna med bussen bakom The Little Fun Train. Ett sånt där turistfälletåg som körde folk mellan staden och vattenlandet. Med en toppfart på 25 km i timmen. Vår sönderstressade chaufför låg på tutan och skulle köra om, kosta vad det kosta ville. Det vill säga hundratalet nordiska turisters liv i det här fallet. Och på nåt jäkla sätt lyckades han göra den knappt tvåfiliga vägen trefilig.

Att flyga är en baggis i jämförelse.

Vad kan jag annars rapportera... Jag dansade inte zorba. Det var jag och Janne som vägrade, alla andra följde med det stora glada zorbatåget. Milla och jag kände igen den ena zorbakillen från vår zorbakväll hos vår favoritkrögare Andreas förra året. kanske finns det bara tre autentiska zorbadansare på Kreta...
Det var fantastiskt varmt. Men jag brände mig bara en gång i solen och det avskräckte mig inte ett dugg.

Och det vara bara tur att jag hittade en ödla i mitt badrum den sista kvällen och inte den första. För då hade jag fått boka om mitt flyg. Jag vet inte hur jag har lyckats leva i nån sorts villfarelse under två greklandsvistelser, om att det inte finns några djur där. Bortsett från your average get. Och nu är min rädsla för reptiler av helt gigantiska proportioner, men jag höll faktiskt på att dö. Elvira hade somnat och Johan hade gått hem till sig när jag fick syn på en beige ödlejävel som kutade omkring i mitt badkar. Jag mår illa bara jag tänker på det. Kanske borde jag skämmas istället för att tala om att jag började grina och fick ringa efter Johan. Och han är ju ingen Jonas Wahlström direkt... men han tog på sig plastpåsar på händerna och jagade den där vidriga kloakvarelsen ner i en annan påse. Sen slängde han den långt åt helvete, över staketet in till nästa hotell. På min order. Allt medan jag stód och skakade som ett löv i min soffa. Sen lekte jag inte-nudda-golv under resten av tiden. Och kunde inte gå in i badrummet om ingen gjort en ytterst noggrann safety check först.

Det kan även komma att vara denna ödla som gör att jag aldrig någonsin kommer att åka tillbaka till Grekland igen. Men det kan man inte så noga veta. Man ska aldrig säga aldrig har jag lärt mig.

SHADY'S BACK

Alla som har saknat räcker upp en hand!

Äsch då. Jag har varit borta en stund. Lite längre än nödvändigt. Begreppet "bloggpaus" är något som slagit mig. Jag har funderat.

Men allvarligt talat. Det här med att annonsera "Bloggpaus". Är det inte bara löjligt? Är det, egentligen, inte bara något man gör för att vara lite sådär märkvärdig. Skapa efterfrågan.

Och i ärlighetens namn är jag lite rädd att min eventuella bloggpaus skulle gå obemärkt förbi. Så i ren rädsla att falla i glömska fortsätter jag som förut. Sporadiskt och, allt som oftast, substansfattigt. Men det är jag.