Man är en smula avskärmad från den yttre världen när man befinner sig här. Utan chaufför. Men vi roar oss bäst vi kan.
Barnen ville hemskt gärna gå ner och fiska. Det är inte helt lätt när man är en mamma som absolut inte tar i mask och heller inte gärna i fisk. Men de använde alla trick i boken, rådjursögon, darrande underläpp, tårar - the works, så hur skulle jag kunna ha sagt nej.
Så jag packade bröd. Eftersom jag inte har några större problem med att ta i limpa. En fantastiskt stor kniv om jag, mot förmodan, skulle bli tvungen att döda något, och mängder med hushållspapper. För att slippa vidröra det jag eventuellt skulle döda. Hade det funnits plasthandskar hade jag tagit det också.
Naturligtvis fick vi ingen fisk. Jag har aldrig fått fisk på bröd (sa jag inte till barnen) och inte särskilt ofta med mask heller här nere. De gånger jag haft assistent med mig som agnat och dödat osv. Jag är helt okej med att hålla i själva spöt och stirra på flötet.
Men det var oerhört rofyllt att ligga på mage på bryggan, blicka ner i fiskfritt vatten och mysprata med sina barn. Hela den stunden de stod ut. Tålamod är en fiskares bästa vän, sa Gustav så klokt flera gånger. Men som det visar sig, är vi ingen vidare fiskare någon av oss.
Elvira fiskarmyser. Framför psychosjöboden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar