Det säger jag, Att det kliar i mina tangentbordsfingrar. Jag är kanske inte mycket för att göra public statements. För vissa saker rör bara vissa människor. Men när övriga, så kallade oberörda ändå känner behov av sprida skit för vinden, då känner den skrivande djävulen i mig att det är dags att kasta upp korten på bordet. De sanna, rätta och riktiga korten.
Och det är bara hänsyn, i det här fallet för dom det verkligen berör, som hindrar mig i denna stund. För jag visar fortfarande någon sorts respekt.
Så jag väntar en stund till. Bidar min tid, som man säger. Biter mig i tungan. Men jag har aldrig, aldrig varit typen som vänder andra kinden till.
Jag vänder ryggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar