Jag (vill tro att jag) har lockat en del av mina vänner att börja blogga. Och då just på blogspot. Jag själv inspirerades till att börja skriva här av Fredrik Virtanen. Jag hade läst hans (aftonbladet-blogg-becomes-)bok Olyckligt kär i ingen speciell och blivit just lite kär. Som jag har läst den där boken. Den är så full av över- och understrykningar, jag skulle aldrig kunna låna ut den.
Och jag vet inte riktigt vad det är som gör det. Han är ingen vidare sympatisk människa. Troligtvis sådär tillkämpat och för-sakens-skull-komplex. Jag läser inte längre hans dryga krönikor. Men den där boken, eller ja, hans samlade bloggtexter, satte sina spår. Troligtvis för att det var en utsökt blandning av helt fantastisk musik, söderromantiserande, känslosam man och synnerligen tilltalande språkhantering. Det är en fin bok.
Och när Virtanen flyttade sin blogg till blogspot, då gjorde jag det också. En annan grej jag minns från den tiden är någon intervju jag läste med honom. Där han fick frågan om hur man hanterade det här med att blogga utlämnande och pinsamma grejer. Om han raderade många inlägg i efterhand. Han svarade då att det var fusk och osportsligt att radera. Även saker man dragit iväg på fyllan. Tricket var att blogga som fan efter det där pinsamma. Att mata på inlägg på inlägg.
För som bloggare är man aldrig sämre, eller bättre, än sitt senaste inlägg. Man är sin senaste uppdatering. Och det är på en och samma gång både en lättnad och ett ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar