Ibland är det som den vita, blanka och absolut på ord och bokstäver tomma inläggssidan hånar mig. Den stirrar tillbaka på mig, i all sin oskrivna enkelhet, och skrattar mig rakt i ansiktet.
Ha! hånar den mig, du kan inte skriva längre! Den vita sidan pekar och drygar sig. Du. Kan. Inte. Skriva. Längre.
Och det är sant. Att mitt huvud under en period har varit fullt av annat. Att all min tankekraft för stunden riktas åt annat håll. Det må vara hänt och sådana perioder kommer och går i livet. Detta kan även komma att fortgå under ytterligare viss tid.
Samtidigt funderar jag på om det här över huvud taget är övergående. Eller om life - as I know it, faktiskt är på väg att bli ett minne blott.
Men när jag kommer ut på andra sidan, för det gör jag ju naturligtvis, så oavsett om jag bloggar eller inte, så kommer jag att vara densamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar