Och jodå. Vi har varit i Grekland och vi har haft det bra. Jag överlevde med hjärtat i halsgropen. Och då menar jag inte flygningen, den gick som en dans, utan bussturerna.
Fy satan i helvete för att åka mellan flygplatsen i Chania och hotellet i Agia Marina med grekiska busschaufförer. Så vansinnigt matt man blir av att se livet passera i revy så många gånger under 45 minuter! Det är slingriga smala jävla bergsvägar, en stor turistbuss och no-brakes-no-english-no-understand-no-fear-of-dying-Papadopoulos bakom ratten. Det är bara att hålla i sig, be en liten bön och hoppas på det bästa. Vilket försvåras en del av alla de här små minnesurnorna man hela tiden passerar vid vägkanten.
På hemvägen var det helt hysteriskt när vi råkade hamna med bussen bakom The Little Fun Train. Ett sånt där turistfälletåg som körde folk mellan staden och vattenlandet. Med en toppfart på 25 km i timmen. Vår sönderstressade chaufför låg på tutan och skulle köra om, kosta vad det kosta ville. Det vill säga hundratalet nordiska turisters liv i det här fallet. Och på nåt jäkla sätt lyckades han göra den knappt tvåfiliga vägen trefilig.
Att flyga är en baggis i jämförelse.
Vad kan jag annars rapportera... Jag dansade inte zorba. Det var jag och Janne som vägrade, alla andra följde med det stora glada zorbatåget. Milla och jag kände igen den ena zorbakillen från vår zorbakväll hos vår favoritkrögare Andreas förra året. kanske finns det bara tre autentiska zorbadansare på Kreta...
Det var fantastiskt varmt. Men jag brände mig bara en gång i solen och det avskräckte mig inte ett dugg.
Och det vara bara tur att jag hittade en ödla i mitt badrum den sista kvällen och inte den första. För då hade jag fått boka om mitt flyg. Jag vet inte hur jag har lyckats leva i nån sorts villfarelse under två greklandsvistelser, om att det inte finns några djur där. Bortsett från your average get. Och nu är min rädsla för reptiler av helt gigantiska proportioner, men jag höll faktiskt på att dö. Elvira hade somnat och Johan hade gått hem till sig när jag fick syn på en beige ödlejävel som kutade omkring i mitt badkar. Jag mår illa bara jag tänker på det. Kanske borde jag skämmas istället för att tala om att jag började grina och fick ringa efter Johan. Och han är ju ingen Jonas Wahlström direkt... men han tog på sig plastpåsar på händerna och jagade den där vidriga kloakvarelsen ner i en annan påse. Sen slängde han den långt åt helvete, över staketet in till nästa hotell. På min order. Allt medan jag stód och skakade som ett löv i min soffa. Sen lekte jag inte-nudda-golv under resten av tiden. Och kunde inte gå in i badrummet om ingen gjort en ytterst noggrann safety check först.
Det kan även komma att vara denna ödla som gör att jag aldrig någonsin kommer att åka tillbaka till Grekland igen. Men det kan man inte så noga veta. Man ska aldrig säga aldrig har jag lärt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar