Min mamma är född på 60-talet. 1961. Och hennes tre systrar är födda typ de tre följande åren. Min mormor och morfar var jävligt busy där ett par år. Tills Mia tittade ut som tjej nummer fyra och de insåg att det blir nog ingen tronarvinge med snopp av det här trots allt och lade ner verksamheten.
Men 60-talet var ett rätt uppfuckat decennnium och det är så sjukt roligt när morsan sitter och minns tillbaka, way, way back, på de förhållningsregler som gällde då. Typ inga. Det fanns inga regler över huvud taget. Man söp och drogade och hade sig och råkade man vara gravid eller liknande så var det ingen big deal direkt. Tänk typ neurosedyn-barnen, morsan är född i den vevan. Det var liksom inga konstigheter att knapra både det ena och det andra. Man hade ingen clue, helt enkelt.
Nu tror min mamma att de har KOL hela gänget. Alla syrrorna alltså. Utan att direkt ha rökt särskilt mycket i sina dar. Inte allihop i alla fall. Och så berättar hon om när de åkte runt i en folka bubbla allihop. Morfar och mormor där fram och fyra ungar ihopklämda i baksätet. Och mormor och morfar kedjerökte John Silver utan filter. Utan uppehåll. Det var helt sotsvart därinne i bilen. Och Mamma, Cina, Nettan och Mia de blev helt yra och illamående, liksom hostade i kör där bak. Och någon av dem, av ren överlevnadsinstinkt antar jag, sträckte ut sin lilla barnhand mot fönsterveven för att bara öppna en liten springa. För att få lite ren luft. Att andas. Men inget undgick mormor där fram i passagerarsätet, ciggdimman till trots. Hon svängde runt och for ut med den ciggfria armen mot den stackarn som var i färd med att öppna fönstret. "För i helvete, unge!" tänker vi att hon utropade. "Är du inte klok! Stäng fönstret för fan! Fattar du inte att det blir drag? Vill du dö av nackspärr? Va? Vill du det? Vill du det?!" Sen tände hon nästa cigg på den förra fimpen som dinglande i mungipan och blåste bak ett rökmoln över sin lilla askfärgade kvartett i baksätet.
Mormor läser inte min blogg. Det tar jag som för givet. Hon håller väl så smått på att dö av sin egen hosta och crappiga lungor. Och jag undrar om hon nånsin tänker tillbaka på de där bilturerna i bubblan när de så smått förgiftade sina ungar. Jag vet att mamma gör det. Åtminstone varje gång mormor vill understryka vilken fantastiskt fin barndom de hade, mamma och mostrarna. På landet och allt.
tisdag 18 mars 2008
måndag 10 mars 2008
SUE ME
Jaja, jag skriver inget längre. So sue me.
Jag fick ett stort spännade brev med posten idag. Hade varit ännu mer spännande om jag inte så väl känt igen den kantiga handstilen med vilken mitt namn och adress var skriven.
När jag slutade på gamla jobbet gick jag ganska glatt med på att ligga kvar i vikarielistan. Vilket endast resulterat i att jag får ett par sms i veckan med förfrågningar om lediga pass. Och de gånger jag faktiskt kunnat ställa upp har varit lätträknade. Nåt helglöp, innan de försvann, och nu senast i torsdags kväll då jag gjorde ett gästspel några få timmar. Efter riktiga jobbet. Det var trevligt. Bra människor och dito ungar.
Och vad var nu min poäng med detta... Jo! Det här med att vara förpassad till timvikarie, längst ner i näringskedjan, det har väl sina sidor. Men vad det också har är enorm valfrihet och, egentligen, minimalt ansvar. Men det finns en tid på året då timmisarna, i sanning, är värda sin vikt i guld. Det är ju naturligtvis på sommaren när varenda kotte vill ha sin semester exakt samtidigt. Då ska vi håvas in. Och det är mindre noga med att ha sk "ordinarie personal" närvarande på alla pass.
Det roar mig så smått att Kortis i år försöker köpa oss timmisar till sommarverksamheten (som de pestiga, allra tyngsta sommarveckorna så glatt kallas) med humor. Det är helt förbluffande och teorier om spökskrivare studsar runt i huvudet.
Brevet jag fick idag såg ut såhär; (bakom försättsblad med färgglada bilder av somriga kortisbarn)
Sommar, sommar, sommar....................
Vad är en sommardag ut i skärgården när man kan jobba på [xxxxx's] kortis.
Här bjuds på BAD (på altanen), MUSIKUPPLEVELSE (med Mora Träsk), KULINARISK MATUPPLEVELSE (pyttipanna på stående fot), GRATIS MOTION (1 km spring i trapporna) och framför allt GEMENSKAP med kända ansikten (Janne, Kerran, Sussie, Rolf)
Visst låter det som om du vill vikariera hos oss i sommar?
Vi stänger veckorna 29, 30, 31
Vänta inte för länge med att svara.
Folk står redan i kö här utanför, vissa har sovit i sovsäck för att inte missa detta erbjudande!
Glad Vår
K
Himla kul eller hur. Det ryker av ren desperation. Som att nästa steg vore en Live Aid-gala för att dra ihop lite arbetskraft så alla får sin semester. Så kul att jag var tvungen att dela med mig av det hela innan brevet går direkt vidare till pappersåtervinningen. Jag vet allt för väl vad som döljer sig bakom "Sommarverksamhet".
Och jag undrar lite vad mamma motsätter sig mest. Att fortfarande, efter drygt 25 år, refereras till som "Sussi" eller att stoltsera som dragplåster och "känt ansikte" i ett tiggarbrev över huvud taget.
Jag fick ett stort spännade brev med posten idag. Hade varit ännu mer spännande om jag inte så väl känt igen den kantiga handstilen med vilken mitt namn och adress var skriven.
När jag slutade på gamla jobbet gick jag ganska glatt med på att ligga kvar i vikarielistan. Vilket endast resulterat i att jag får ett par sms i veckan med förfrågningar om lediga pass. Och de gånger jag faktiskt kunnat ställa upp har varit lätträknade. Nåt helglöp, innan de försvann, och nu senast i torsdags kväll då jag gjorde ett gästspel några få timmar. Efter riktiga jobbet. Det var trevligt. Bra människor och dito ungar.
Och vad var nu min poäng med detta... Jo! Det här med att vara förpassad till timvikarie, längst ner i näringskedjan, det har väl sina sidor. Men vad det också har är enorm valfrihet och, egentligen, minimalt ansvar. Men det finns en tid på året då timmisarna, i sanning, är värda sin vikt i guld. Det är ju naturligtvis på sommaren när varenda kotte vill ha sin semester exakt samtidigt. Då ska vi håvas in. Och det är mindre noga med att ha sk "ordinarie personal" närvarande på alla pass.
Det roar mig så smått att Kortis i år försöker köpa oss timmisar till sommarverksamheten (som de pestiga, allra tyngsta sommarveckorna så glatt kallas) med humor. Det är helt förbluffande och teorier om spökskrivare studsar runt i huvudet.
Brevet jag fick idag såg ut såhär; (bakom försättsblad med färgglada bilder av somriga kortisbarn)
Sommar, sommar, sommar....................
Vad är en sommardag ut i skärgården när man kan jobba på [xxxxx's] kortis.
Här bjuds på BAD (på altanen), MUSIKUPPLEVELSE (med Mora Träsk), KULINARISK MATUPPLEVELSE (pyttipanna på stående fot), GRATIS MOTION (1 km spring i trapporna) och framför allt GEMENSKAP med kända ansikten (Janne, Kerran, Sussie, Rolf)
Visst låter det som om du vill vikariera hos oss i sommar?
Vi stänger veckorna 29, 30, 31
Vänta inte för länge med att svara.
Folk står redan i kö här utanför, vissa har sovit i sovsäck för att inte missa detta erbjudande!
Glad Vår
K
Himla kul eller hur. Det ryker av ren desperation. Som att nästa steg vore en Live Aid-gala för att dra ihop lite arbetskraft så alla får sin semester. Så kul att jag var tvungen att dela med mig av det hela innan brevet går direkt vidare till pappersåtervinningen. Jag vet allt för väl vad som döljer sig bakom "Sommarverksamhet".
Och jag undrar lite vad mamma motsätter sig mest. Att fortfarande, efter drygt 25 år, refereras till som "Sussi" eller att stoltsera som dragplåster och "känt ansikte" i ett tiggarbrev över huvud taget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)