ETT JÄVLA DRAG

Min mamma är född på 60-talet. 1961. Och hennes tre systrar är födda typ de tre följande åren. Min mormor och morfar var jävligt busy där ett par år. Tills Mia tittade ut som tjej nummer fyra och de insåg att det blir nog ingen tronarvinge med snopp av det här trots allt och lade ner verksamheten.
Men 60-talet var ett rätt uppfuckat decennnium och det är så sjukt roligt när morsan sitter och minns tillbaka, way, way back, på de förhållningsregler som gällde då. Typ inga. Det fanns inga regler över huvud taget. Man söp och drogade och hade sig och råkade man vara gravid eller liknande så var det ingen big deal direkt. Tänk typ neurosedyn-barnen, morsan är född i den vevan. Det var liksom inga konstigheter att knapra både det ena och det andra. Man hade ingen clue, helt enkelt.
Nu tror min mamma att de har KOL hela gänget. Alla syrrorna alltså. Utan att direkt ha rökt särskilt mycket i sina dar. Inte allihop i alla fall. Och så berättar hon om när de åkte runt i en folka bubbla allihop. Morfar och mormor där fram och fyra ungar ihopklämda i baksätet. Och mormor och morfar kedjerökte John Silver utan filter. Utan uppehåll. Det var helt sotsvart därinne i bilen. Och Mamma, Cina, Nettan och Mia de blev helt yra och illamående, liksom hostade i kör där bak. Och någon av dem, av ren överlevnadsinstinkt antar jag, sträckte ut sin lilla barnhand mot fönsterveven för att bara öppna en liten springa. För att få lite ren luft. Att andas. Men inget undgick mormor där fram i passagerarsätet, ciggdimman till trots. Hon svängde runt och for ut med den ciggfria armen mot den stackarn som var i färd med att öppna fönstret. "För i helvete, unge!" tänker vi att hon utropade. "Är du inte klok! Stäng fönstret för fan! Fattar du inte att det blir drag? Vill du dö av nackspärr? Va? Vill du det? Vill du det?!" Sen tände hon nästa cigg på den förra fimpen som dinglande i mungipan och blåste bak ett rökmoln över sin lilla askfärgade kvartett i baksätet.

Mormor läser inte min blogg. Det tar jag som för givet. Hon håller väl så smått på att dö av sin egen hosta och crappiga lungor. Och jag undrar om hon nånsin tänker tillbaka på de där bilturerna i bubblan när de så smått förgiftade sina ungar. Jag vet att mamma gör det. Åtminstone varje gång mormor vill understryka vilken fantastiskt fin barndom de hade, mamma och mostrarna. På landet och allt.