AIRTOURS

Men skit i det nu. För på fredag morgon i gryningen drar vi iväg.
SOM jag längtar!

1570

Jag växlade pengar på Forex i Vällingby idag. Det är minsann inget man bara knallar in och gör hur som helst; värsta utfrågningen åker man på!
- Hej, jag vill växla 19 000 till Euro.
- Mmm, då är jag JÄTTEnyfiken på vad du ska göra med dom.
- Öhh...resa...
- Mhm, vart ska du resa nånstans då?
- Grekland.
- Okej. Ja, då behöver du sannerligen kontanter.
- Jaa...
- Och hur länge ska du vara borta?
- En vecka...
- En vecka, mhm. Och du har familj antar jag?
- Jag har familj, ja.
- Och ni är hur många?
- Sex stycken (jag ljög här, vi är ju faktiskt bara fyra men jag kände att det var bäst att räkna med mamma och Göran om den här snubben skulle gå med på att ge mig några pengar alls).
- Sex stycken, mmmm, ja...det verkar ju rimligt det här...

Ja, JA tack snälla herr Forex, det ÄR rimligt att jag vill ha fickpengar med mig på min familjeutlandsresa. Jag är ingen smutsig människa som använder er fina institution till att tvätta mina kontaminerade heroinpengar, thankyouverymuch.

Men det sa jag ju inte förstås. Jag tackade för vänligheten när han äntligen började räkna upp mina sedlar och lyssnade sedan låtsat jätteintresserat på en sjukt lång utläggning om nåt forexkort som jag tydligen borde ha istället. För om mina pengar tog slut på kortet när jag var utomlands kunde jag bara be någon av mina vänner att gå in på Forex här hemma och fylla på mitt kort.
Smidigt som tusan. Förstå hur lång tid det skulle ta.

BACK HOME

Vackert är bara förnamnet!

TRASH

Igår, som kändes som sommarens sista dag, tog jag och mamma båten från Drottningholm till Stadshuset. Därifrån promenerade vi, via ett par små vattenhål, till Globen.
När Dolly kliver ut på scenen till publikens jubel börjar hon med att referera till den förra Sverigespelningen, för två år sen. Den var utomhus (Stadion) minns hon, och det var kallt som tusan och hon är glad att vi får vara inomhus den här kvällen.
Men den glädjen delar inte jag. Jag kan inte minnas att vi frös i stolsraderna på Stadion, men svettas, det får vi göra i Globen den här kvällen. Oavsett om man sitter utanför i bardelen eller inne på läktaren så fullkomligt rinner svetten om oss. Det är inte trevligt, men ändå nåt jag skulle kunna ha överseende med. Men när det gäller ljudet är jag inte lika förlåtande. Globen må vara en utsökt arena att spela hockey och hoppa häst i, men den är sannerligen inte byggd för musikupplevelser.

Nu har Dolly Parton en helt fantastisk röst, den är unik i sitt slag, och skulle säkert låta fullkomligt ljuvlig även om hon så sjöng i en liten plåtburk. Men det är tråkigt att få upplevelsen nersmutsad av risigt ljud.
För det är en upplevelse att höra Dolly sjunga. Det kan ingen ta ifrån henne. Hon har en ny skiva som släpps i Sverige inom kort. Jag är inte ögonblickligen stormförtjust i de spår hon sjunger från den utan tycker fortfarande bäst om de gamla grejerna. Smoky Mountain Memories. Alltid min favorit. Och det går inte att inte få chills av Little Sparrow. De coverlåtar hon gör kunde jag varit utan däremot. Beatles´ Help. Walking on Sunshine. Stairway to Heaven. Tina Turner. Hon har själv skrivit över 3000 låtar. Jag lyssnar gärna på dom.

För övrigt visksjunger hon mer än nånsin. Och pratar. Som hon pratar! Dolly är en utmärkt historieberättare men ibland hinner jag börja tänka, enough with the historielektion och sjung en sång för tusan!
Men kanske är det för att det är tredje gången jag ser henne live. Tredje gången jag hör samma historier. Hur hon tackar oss från djupet av sitt hjärta för att vi spenderar våra pengar på de här biljetterna, god knows she needs them, för det kostar ju en förmögenhet att se så billig ut. Och hur hon ibland kan titta på sin nu gamla och slitna man och önska att Jolene skulle komma tillbaka och faktiskt ta honom. Framgångshistorien. Från absolut fattigdom med hårt arbetande föräldrar och elva syskon in the Smokie's. Till där hon är idag.

Jag knyter ihop säcken. Sjunga kan hon. Musikalisk så till den milda grad. Vet inte hur många instrument hon spelade under de här dryga två timmarna. Banjo, gitarr, flöjt, saxofon. piano och tre olika andra märkliga stränginstrument. Mycket imponerande!
Dolly Parton är 66 år gammal. Kanske kommer hon att komma tillbaka till Sverige, kanske inte. Men även om det är så, att det här var sista gången jag fick se henne live så är jag helt och hållet nöjd.

Ja, förutom med ljudkvalitén då.

OCH SÅ ETT TILL SOMMARMINNE

Jag tänker på hur o-speciell och intetsägande den här bilden för alla. För alla som inte vet hur den här garageväggen såg ut innan. För alla som inte var med den här eftermiddagen när jag och pappa lekte Ernst för fulla muggar. För alla er betyder den här bilden precis ingenting. Men för oss var den här dagen guld värd.
Hur vi sågade, röjde, krattade, grävde fram stentrappan, planterade blommor, oljade och hängde upp den antika pirran, och sist men inte minst, byggde den förstklassiga bänken.
Vilken utsikt man har när man sitter där och njuter av ett fullgott dagsverke.

WHERE WERE YOU

När vi kom till Cirkus i onsdags kväll, mamma och jag, började vi med att kolla in den obligatoriska t-shirt-försäljningen. Bakom disken annonserade man även ut Darius Rucker's senaste skiva till försäljning. Vad schysst, tänkte jag för mig själv. Att Brad Paisley kränger polaren Ruckers skiva på sin europaturné. Storsint liksom.
En stund senare när vi stod i den klunga människor som i panik svepte innehållet i sina glas, då man i baren hävdade att man fick ta med dom in, men i dörren blev man beordrad att dricka upp utanför, överhörde jag en konversation. En roséklunkande kvinna som åkt långväga för detta event (då hon var den enda i sin by som "lyssnade på den här musiken") kom i samspråk med en annan.
- Är det nåt förband? frågade den ena.
- Joo, det är Darius Rucker.
- Men vem är då det?
- Det är en svart man! Vid just uttalande om detta gjorde hon stora ögon och såg noga till att budskapet gick fram till den andra. Sen sög hon i sig resterna av sitt vin och gjorde helt om i sin storblommiga klänning och försvann in i konsertlokalen.

Kvar stod jag med stora ögon. Inte för att jag skulle få lyssna på låtar av svart man. Utan för att jag skulle få lyssna på Darius Rucker. Jag hoppas att ni minns att jag bloggade om honom nyligen. Och om rasismen i countryn.

Och vad kul det var att höra och se honom! Blekt i jämförelse med kvällens huvudakt, javisst, men stort i sig själv. Han är i sanning ingen utkristalliserad countryartist. Och därför är han också allra mest briljant när han sjunger hitsen från sin tidiga karriär. Rucker är grundaren och leadsingern i det forna bandet Hootie & The Blowfish, och låten ovan är ifrån den tiden. Outstanding. Han gjorde även en grym Champagne Supernova, som Hootie i sin tur har covrat, och i original är en Oasis-låt. Mycket fint.

Vilken start det var, vilken fantastisk värmning för det som skulle komma att hända på scen sen.

ÖRHÄNGE

Imorgon bär det av till stan igen, och närmare bestämt Ericssons stora glob, för att kolla in Dolly Parton. Hon turnerar med en ny skiva som jag inte hört ett enda spår ifrån. Det kan tyckas oseriöst av mig, men jag ser det mer som spännande.

Vem vet vad hon kommer sjunga?!

Little Sparrow bergis.

Och kanske, men bara kanske, även Jolene.

VILKEN CIRKUS

Och vilken dag som helst ska jag också skriva lite om den fantastiska konserten jag var på i onsdags.
Brad Paisley, med den överraskande öppningsakten Darius Rucker.
Det var stort. Och ännu större. Ja, herregud.

Dök upp som gubben i lådan gjorde herr Rucker.

Och ingen blev ledsen för det.

WHOOP!

Idag är det fredag.
Nu börjar nedräkningen på riktigt.

DAGENS VISA

JARL

I somras (som om det var evigheter sedan) när vi var i Skaresta ringde det en dam angående en liten igelkottsbebis. Pappa och Kerstin har ju, som bekant, sin idéella viltvårdarverksamhet på gården. Den här tanten hade i alla fall hittat en liten övergiven igelkott på sin tomt. På dödens rand befann han sig, men damen bestämde sig ändå för att stoppa kotten i sin lilla röda sportbil och köra honom femton mil till Skaresta. För att ge honom en chans.
Han var inte pigg, den lilla rackaren. Full av ohyra, till och med ur nosen kröp det loppor och han orkade knappt röra sig. Pappa och Kerstin dömde ut honom direkt, men jag är ju den blödiga sorten, så jag satt där på golvet i sadelkammaren och matade honom med först kattmjölk, och sedan råmjölk frånn granngården. Små, små droppar slickade han i sig innan han kurade ihop sig för att sova. Han var så söt och rofylld i den där fleecevanten att jag bara drog ur handen och lät honom ha den som en bädd i lådan.

På morgonen efter låg han kvar där. Hopkurad i vanten och Kerstin fick inleda dagen med en begravning.

That's nature for ya. Och tanten med sportbilen störde naturen genom att plocka upp och trycka i kattmat i den igelkott som dess mamma och syskon övergett för att den helt enkelt var för svag för att klara livet.

Och livet är tufft.

AGIA MARINA

Nu är det snart bara en liten vecka kvar tills vi drar iväg!

Här, på Oscar Suites ska vi bo och bara njuta av Kreta i fulla muggar!

Längtar, längtar!!

UP IN THE AIR

I lördags var jag på Kolmården tillsammans med barnen och min pappa. Det var hur trevligt som helst. Perfekt väder och perfekt på så vis att där inte var så mycket folk.
Men allra bäst var den nya linbanesafarigrejen. Man åker ju inte bil genom safariparken längre, utan man svävar ljudlöst genom den i små korgar upp i luften. Hur coolt som helst!

RING MY

Vår dörrklocka slutade tvärt att fungera för ett tag sedan.

Undrar om det kan ha något att göra med att det nu växer något ut ur väggen under den.

Eller om det bara är en tillfällighet.

GONE FISHING

Man tycker att sommaren gick så fort. Att det var veckor och dagar som bara försvann och inget hann man få gjort. Snipp, snapp, snut - så var det dags att gå till jobbet igen.

Men så tittar jag igenom bilderna i telefonen och hittar så många guldkorn. Stunder av den här sommaren som var helt ljuvliga. Så gläds jag en stund, åt allt det som har varit, och även åt det som ännu finns framför oss.

Som den här kvällen. Med spegelblankt vatten.

När jag och Fredrik, pappa och Emilia åkte ner till sjön.

Jag vet inte vad den heter. Men på andra sidan ligger Bengt Palmers palats.

Vi skulle fiska. Men fick inte direkt nån fisk.

Oavsett. Finns inte mycket mysigare och mer rofyllda grejer än att meta.

BP

Imorgon är dags för Brad Paisley på Circus, wiihoo! Lilla mamma och jag på ståplats.

Men så bra!

OLD SCHOOL

Igår, efter en mysig helg hos morfar inklusive heldag på Kolmården och ett tredje och sista kalas för Elvira hemma hos mormor, var det så dags för skolstart.
Elvira började i första klass och fick äntligen ta på sig den prickiga kjolen som var det allra bästa hon köpte för sitt födelsedagspresentkort. Tyvärr var det väder enligt sed och hon fick matcha den med gummistövlar.

Gustav började i fyran. Han fick två nya lärare som Stenhamraskolan (enligt sed) lät presentera sig efter skolstart. Men det brydde sig min son inte så mycket om. Han var mest angelägen om att jag skulle krama honom innan vi kom fram till skolan och när vi väl nådde skolgården absolut inte låtsas om honom.
Det är kärlek på tioåriga pojkars vis det.

NO ONE LAUGHS AT GOD IN A HOSPITAL

För nån vecka sen såg jag en livekonsert med Regina Spektor på tv. Egentligen hade jag bara lyssnat på Samson och On The Radio innan. De stora hitsen.
Men jag blev såld, så såld, och var tvungen att skrika ut på Facebook att jag faktiskt älskar den här kvinnan.

Jag menar, hur kan man kolla in de här videosarna och låta bli?

ROSEHIP

Och nyponbuskar, nyponbuskar

hela vägen nyponbuskar

Ser jag när jag blundar

och nånstans där så blev jag den jag är nu.

Jag vet att den gode herr Winnerbäck sjunger om sitt Linköping i Söndermarken. Men när man vandrar genom den här byn, längs nyponkantade gångvägar kan man lura sig att tro att det är en ode till Stenhamra.

Och jag lurar ingen. Våra skolor må bestå av organisatorisk härdsmälta. Vår lokalkrog är katastrofal och våra små gator grå och öde efter klockan sju om kvällarna. Men det är min by. Här blev jag, liksom Larsa i Linköping, den jag är, och det är här jag hjälper mina barn att bli dom de vill vara.

Vår söndermark.

THE END

Så imorgon börjar jag jobba igen. Ekorrhjulet, som stått på paus en stund börjar rulla igen. Och sommaren, trots att det känns som att den ännu inte riktigt börjat än, är slut. Vi har gjort en hel del under semestern, det får jag medge, men ändå känns det som om jag bara hann blinka.

Tur är att jag har en vecka med dubbla konsterer att se fram emot. Brad Paisley och Dolly. Ännu mer tur är att vi också har en Kretavecka framför oss. Mellan den andra och nionde september ska jag få se solen. På riktigt.

PARADISE 110808

Innan allt det här hann vi även med en Ålandskryssning, som var vad Gustav allra helst ville göra på sitt sommarlov.

Då såg det ut ungefär såhär:

 Fredrik älskar när jag tar såna här bilder...

 Finfint förvaringsutrymme i hytten. Men barnen fick ändå sova hos mormor.

 Goda drinkar fanns det, för både stora och små.

Men det här gillade dom allra bäst!

Två små spelnarkomaner, det blev dom.

LUCKY NUMBER SEVEN

Idag är det hipp HURRA för min lilla unge som fyller 7 år!

 Såhär såg hon ut, knappt ett dygn gammal.

 Och såhär såg hon ut i torsdags när vi förskottsfirade hennes födelsedag.

Min stora fina tjej!

 Top Model-saker och H&M-kort stod högst på önskelistan, och tänk att alla önskningar slog in!

Och så lite modevisning :)

BP!

Uppdatering! Här kommer lite av vad som hänt sen sist.
Vi tar det baklänges, med det mest aktuella först. Igår var vi på beach party hemma hos Anders och Kristina på Ekerö. En jättetrevlig tillställning där vi till och med hade tur med vädret. En klockren semesteravslutning kan man säga.

Det såg ut ungefär såhär.

 Anders fick paket som han var tvungen att öppna med skruvdragare.

 Nån som har sett whiskytunnan?

 Vinnarlaget i femkampen! (minus mig och Milton). Eller nja, vi kom tvåa i alla fall.

Och Bella är inte arg, hon visar bara sitt vinnaransikte.

 Mattis, Simon och Fredrik. Ur en annan synvinkel.

 Efter middagen öppnade surfarbaren. Och vem var etta in?

Jo, pappsen förstås!

 Och Freddan fick vara bartender!

 Bella myser med mamma...

...och Mattis kramas med pappa.

Slutet gott, allting gott och sen var det nattinatti.

SHINE ON ME

Vad glad och tacksam jag är för vår Ölandsvecka där solen sken på oss varenda dag. För den semstertid vi har spenderat hemma har ju fullständigt regnat bort. Den här sommaren kommer inte gå till historien som någon väderhöjdare direkt, och jag är glad att vi har vår Greklandsvecka som en skön och solgaranterad efterrätt i början av september.

Nu kör vi lite minnesbilder av den sommartid som redan flytt!

 Vi började ju vår semster med en barneldig vecka i Skaresta. Fredrik och jag bodde ute i stugan i hagen och när vi kom fram hade pappa laddat kylen åt oss.

 Strax efter ankomst stod det viltsafari på schemat. Pappa hävdade bestämt att klockan 22:00 kommer det ett koppel kronhjortar över fältet. Och mycket riktigt. Vi var många och vi var hyfsat högljudda men där ute i säden stod de på rad och mumsade. Det syns tydligt på bilden, va?

 Men högt upp på topplistan den här veckan stod finbesöket från Norrköping. Jag fick äntligen träffa Bästa Carro! <3 Som syns här på skogsbilden tillsammans med Sigge och ett gammalt lårben från självdöd älg.

 När man ser en incheckning vid "Eken", då är det på den här ljuvliga platsen vederbörande sitter. Och det är inte dumt för själen.

 Underbara Skaresta!

 Mot slutet av vår vistelse åkte vi till Ändebol och köpte en massa trevligheter från deras handelsträdgård. Vackra tomater bland annat. Och fullkomligt ljuvlig Linnéa-ost. Men den tog jag ingen bild på.

 En vecka senare har vi båda fiskat upp våra barn och jagat rätt på solen hos farmor på Öland.

Här skulle jag ta en fin bild av min dotter, men så i själva avtrycksögonblicket dök en väloljad Fredde upp som gubben i lådan <3

 Det är en samling baddjur vi har.

 En välsmord fejja intill en annan. Och Fredrik är varken full eller drogad. Lite problem med solen bara.

 Jag hade gärna stannat.

 Ser liksom nästan för bra ut för att vara svenskt.

 Traditionellt besök till slottsruinen. Här fotat i ett av tornen.

Och om någon skulle få för sig att åka dit innan säsongen är över kan jag varmt rekommendera fotoutställningen "Öland - fyra årstider" som visas i slottet. Fantastiskt vackra bilder!

 Och Gurra fick pröva på det där med att skjuta pilbåge. Svårt som tusan.

 Kvällsdopp den allra sista kvällen.

Och precis innan vi klev på bussen mot Stockholm fick Elvira testa barnbungyn som hon suktat efter. Det var a) roligt b) jobbigt c) smärtsamt för benen.

Det var det hele. Vi har en semestervecka kvar och imorgon drar vi ut på ett nytt litet äventyr efter Gustavs önskemål.