BRA DAG

Hon är naturligtvis ingen djävulskvinna. Syster Caroline är en utomordentligt trevlig ung kvinna. Och jag hållder Lucy Kaplansky och din bikini gisslan tills du kommer tillbaka. Inom kort.
Din avsaknad av bakfylla är ju helt otrolig. Reglementsvidrig rent av. Det är ju du som ska ligga som en trasa runt toastolen på morgonen. Detta dateras tillbaka ända till den ökända första fyllan på Söderström. Remember? Den första gången jag höll ditt hår när du kräktes. Riskornen i näsan och pappa som kom hem och liksom kunde skratta åt alltihop. Trots att en i gänget (varken du eller jag) var i det närmaste medvetslös.
Ljuva minnen.
Kontentan är att du brukar vara dålig och inte jag. Idag var det uppånervända världen. Jobbet var ingen lek. Gled in där vid halv två och försökte se lite levande ut. Det gick sådär.

Men detta var även en dag med en del goda nyheter. Väldigt goda. Mickes hjärntumör visade sig vara godartad. Han kommer troligtvis att få komma hem inom kort. Så tidernas värsta bakfylla till trots, är detta en bra dag.

God natt.

DON'T PARTY ON A WEEKDAY

Sjöng Jennifer Brown i sin kioskvältarhit. Och så rätt hon hade. Det här är inte alls en bra dag. Allt tack vare ettt oskyldigt samtal från Carro igår. Som handlade om hennes torra strupe. Och som den goda vän man är ställer man ju upp naturligtvis.
Carro. Denna djävulskvinna.

Nu ska jag ta min skakiga vissna kropp och åka till jobbet.

I CUT HIS HAIR MYSELF ONE NIGHT

Oh Laura ligger etta på tracks med Release me. P3-tanten informerar här. Jag har faktiskt undrat över och letat efter den låten efter att ha hört den i Saabs tv-reklam. Där låter den så himla bra.
Men nu, efter att ha hört den en massa på radio och ja, köpt den från tre.se (sa jag att jag är deras förmodade största kund?) måste jag säga att jag är besviken.
Release me är en tråkig låt. Inte tråkig för att den är långsam eller så, för jag gillar sånt. Stenhårt. Nej, den är trååååkig för att man väntar på att nåt ska hända. Som aldrig gör det. Precis allt som är bra med den låten har man hört. I Saab-reklamen.

Vem jag tycker ska vara etta på tracks?
Någon som för tillfället befinner sig på 12e plats. Regina Spektor - Samson. DET, mina vänner är en låt som man INTE blir besviken på. Den är så fin. Så fin. Fast nyligen blev den lite lite skändad. Regina Spektor sjunger i en vers om hur hon klipper håret på sin älskade (hence the title - Samson). En natt, och det är romantiskt, kanske inte helt snyggt men han är nöjd och vansinnigt kärleksfull.
Sist Maarit var här och lämnade barn började det genast pratas gamla minnen. Och hon berättade om nån gång på forntiden när Johan satt i badkaret och hon klippte håret på honom. Genast kom jag naturligtvis att tänka på Regina-låten och all den där romantiken.

När Johan klipper sig nu för tiden sitter han på golvet i duschen. Det mest romantiska jag gör vid de tillfällena är att gapa och skrika om alla pyttesmå hårstrån som liksom sprider sig i hela badrummet.
Det är romance. Dubois-style.

OM ATT FÖLJA MALIN

På jobbet har jag en stackars människa på halsen som jag ska introducera. Under sisådär sex arbetspass. Jag tycker sådär om att introducera. Mest för att det betyder att jag faktiskt måste tänka samtidigt som jag jobbar. Mycket kör man liksom på autopilot. Nu måste jag tala om exakt varenda grej jag gör. Och varför. Vilket ofta gör att man hamnar i situationer där man ställer sig frågan; "Ja. Varför? Varför i hela världen gör vi såhär. Egentligen."
En annan grej som gör att jag blir lite beklämd av att vara någons handledare är att alla fel som jag gör kommer hon sedermera att göra. Varje fusk. Varje skarvning.
Hon kommer hamna i ett läge längre fram när hon tycker att hon är injobbad. Någon av de (så kallade) rutinerade arbetskamraterna kommer flyga på henne och rop-fråga; "Men för i helvete Mia, vafan GÖR du? VEM har sagt att du ska göra SÅ?"

Gissa vad hon svarar då.

På jobbet har jag en stackars människa som tvingas följa efter mig i varje steg jag tar. Hon är även min moster. Sa jag det?

PS. Alla jobbmänniskor; jag gör aldrig fel på arbetsplatsen. Jag fuskar aldrig och skarvar aldrig. Nånsin.

OUT

Så. Jag gjorde det i alla fall. Den helt nya bloggen är outad. Lång tid tog det inte heller. Det är inte sport att skriva i smyg. Och helt ärligt; mycket få främlingar skulle ha nöje av att läsa mig. Jag tror att de som känner mitt halvneurotiska heltvistade jag har aningen större behållning. Camilla tycker i alla fall om att läsa. Och det gör det faktiskt värt det.
Så bloggen är out. Jag ska försöka, att istället för att se det officiella faktumet som en skriftlig munkavle så är det helt enkelt mitt sätt att klä av mig naken. Rent skrivmässigt. Få är förunnade (hej, jag är komiker också!) the real deal. En man, några enstaka stackars barn. Och grannarna på baksidan. Jag glömmer alltid den där jävla persiennen.

Så. Jag har flyttat hit. Hej alla.

ALLVAR vs KUL

Jag lämnar skivor till Janne. Som alltid är det med lite dubbla känslor jag delar med mig av min musik. Ja, jag har ju inte gjort den, men är min. För att jag lyssnar på den. Och håller den extra extra kär.
Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om att sprida mitt musikevangelium. Jag vill att andra ska få veta om all den här fina fina musiken som finns i massor. Utan att särskilt många verkar veta om det. (Eller helt enkelt inte bryr sig? Jag förstår inte dessa människor.)
Men det är också lite utlämnande. "Det här är musik som jag förvarar nära mitt hjärta. Det här är grymt bra grejer." säger jag kanske. Men risken finns ju alltid (och stor är den) att andra inte tycker så. Kanske undrar de om jag är helt tappad. Kanske tycker de att jag borde gå hem och lyssna på Jill Johnsson och DaBuzz. Jag kommer aldrig förstå dessa människor.
Jag måste helt enkelt fejsa att alla andra känner kanske inte, och kommer aldrig att känna, som jag. Och grejen är att jag borde inte ens bry mig, för mer än nåt är det deras förlust.

Idag överlämnades Emmylou Harris - Wrecking Ball och Sugarland - Enjoy the ride. Två motsatser. Tungt och lätt. Allvar och kul.
Sugarland är kommersiella och mainstream men är sköna ändå. Ibland funkar det att lyssna. Utan att känna. (Även om Stay, skriven att Jennifer Nettles är kanonfin i all sin enkelhet. Och jag sjunger den och önskar att jag verkligen kunde det. På riktigt.)
Men Wrecking Ball känns. Det är stor musik. Och man undrar hur det är möjligt för en sångerska att vara så skör och så stark samtidigt. Det borde inte vara möjligt.

Men hej, vad vet jag egentligen. Jag är tjejen som tjackar Poodles och finska eurovision-Hannah från tre.se. Tell no one.

P3-GAMMAL

Jag ska lägga mig. Läsa. Klockan ringer fem i morgon. Det är tidigt. Självmordstidigt.
Innan jag sover ska jag lyssna en gång till på Manic Street Preachers (feat. Nina Persson) -Your love alone. Den växer. Kanske är det den jag helst av allt vill dansa till. Inom kort.
Den andra låten jag köpte idag (tre.se - jag MÅSTE vara deras största kund) var Poodles -Seven seas. Herregud, vad säger detta om mig? Det är P3. P3 styr mig just nu. P3 är bra. Jag är gammal.
Gammal och lite klen. Är man det om man blir helt tårögd av Listerine. Den där gröna skiten är stark. Min mun är väldigt mintig just nu. Jag tänker alltid att man borde fan kyssas lite när man Listerinat sina tänder. Man (läs jag) kysser för lite. It's a damn fact.

ÖNSKA MIG

Vi fick inbjudan till en fest idag. En årlig sak. Jag har lite svårt att greppa att det a) har gått ett helt jäkla år. Igen. och b) att det var Boten Anna jag ville dansa till förra året. Det är så oerhört och fruktansvärt pinsamt. Död åt Basshunter och alla hans likar.
I år gissar jag att jag inte behöver önska Dunka mig. Den är nog given. Och den låten var rolig. På Allears. Nu har jag lessnat. (Note to self: ta bort Dunka mig som ringsignal på mobilen).
Om jag fick önska i år. Så vill jag (förhoppningsvis fortfarande den 30:e juni) dansa till Sahara Hotnights - Cheek to cheek. Och nej, den är inte särskilt creddig. Men lets face it, Sommarfesten är kul, men den är inte rätt forum för any kind of creddig musik.

SEXLÄSA

Jag läser Fredrik Virtanens bok "Olyckligt kär i ingen speciell". Bloggen som blivit bok. Den är fin. Om man vill läsa om singelångest och en man som fullkomligt knarkar musik.
Mycket tycker jag om boken. Så pass att jag sparläser. Jag skulle kunna dra igenom den snabbt och hårt. Som jag ofta gör med böcker. Men jag vill liksom dra ut på den.
Jag står upp på vägen hem på 176:an från Brommaplan. Och läser. Men bara halvvägs. Och jag ler när jag slänger ner boken i väskan för jag tänker att det är som sex. Virtanens bok är skön att läsa. Och jag vill att det ska vara länge. Därför drar jag av på takten.

ATT LANDA. ELLER INTE.

Jag har svårt att landa. Det kan verkligen vara så att jag har svårt att landa.
Jag bloggar här - jag bloggar där. Lite dagbok där. Ingen kontinuitet. Inget flöde.
Jag saknar ett flöde.
Och jag måste bestämma mig. Om jag skriver för mig själv och en handfull främlingar.
Eller om jag skriver för alla. För de som (tror att de) känner mig.
Kanske är det så det ska bli här. Kanske ska blogger bli hemma.
Jag har ännu inte bestämt mig.

Man det känns ganska bra.
Här.