Jag lämnar skivor till Janne. Som alltid är det med lite dubbla känslor jag delar med mig av min musik. Ja, jag har ju inte gjort den, men är min. För att jag lyssnar på den. Och håller den extra extra kär.
Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om att sprida mitt musikevangelium. Jag vill att andra ska få veta om all den här fina fina musiken som finns i massor. Utan att särskilt många verkar veta om det. (Eller helt enkelt inte bryr sig? Jag förstår inte dessa människor.)
Men det är också lite utlämnande. "Det här är musik som jag förvarar nära mitt hjärta. Det här är grymt bra grejer." säger jag kanske. Men risken finns ju alltid (och stor är den) att andra inte tycker så. Kanske undrar de om jag är helt tappad. Kanske tycker de att jag borde gå hem och lyssna på Jill Johnsson och DaBuzz. Jag kommer aldrig förstå dessa människor.
Jag måste helt enkelt fejsa att alla andra känner kanske inte, och kommer aldrig att känna, som jag. Och grejen är att jag borde inte ens bry mig, för mer än nåt är det deras förlust.
Idag överlämnades Emmylou Harris - Wrecking Ball och Sugarland - Enjoy the ride. Två motsatser. Tungt och lätt. Allvar och kul.
Sugarland är kommersiella och mainstream men är sköna ändå. Ibland funkar det att lyssna. Utan att känna. (Även om Stay, skriven att Jennifer Nettles är kanonfin i all sin enkelhet. Och jag sjunger den och önskar att jag verkligen kunde det. På riktigt.)
Men Wrecking Ball känns. Det är stor musik. Och man undrar hur det är möjligt för en sångerska att vara så skör och så stark samtidigt. Det borde inte vara möjligt.
Men hej, vad vet jag egentligen. Jag är tjejen som tjackar Poodles och finska eurovision-Hannah från tre.se. Tell no one.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar