SOV GOTT

Under helgen i månadsskiftet augusti/september 1980 flyttade min mormor in i sin lägenhet på Snapphanevägen i Jakobsberg. Hon var skild från min morfar sen en tid tillbaka, men under tiden hon skaffat sig en vårdutbildning och sedermera ett jobb hade hon bott inneboende hos sin pappa, bland annat.
Men nu flyttade hon till sitt eget, och till hjälp den här helgen hade hon bland annat min mamma och pappa. Hennes lägenhet låg på högst upp i ett trevåningshus och det blev mycket bärande och spring i trappor. Man kan aldrig veta säkert, men det har sedan den dagen hävdats att det var på grund av detta som mammas vatten gick och jag föddes, elva dagar för tidigt. Den första september. Samma dag som mormor flyttade in.

Det var ständigt återkommande det där sen, under min barndom. Så gott som varje gång vi var hos mormor pratade vi om att hon bott där exakt lika länge som jag funnits. Och vi var där ofta, jag och Mattias. Vi tyckte om att vara hos mormor. Det var så kravlöst på något vis. Man fick vara hur liten man ville, det var inte så noga med allt det där man borde kunna själv. Hon hade alltid nyponsoppa och nektarjuice, och bland det roligaste med att vara där var att man fick dricka ur pipmugg. Pipmuggarna som fanns kvar från när vi var små (plus att det ständigt fylldes på med småkusiner) och som vi fick använda trots att vi var stora.
Och så fanns där ju lekparker. Lekparker där det, varje gång man gick ut, fanns nya okända barn. Stort, och lite läskigt, för två ungar från landet.

Det var bra hos mormor. Hon hade plyschsoffa med hårda kuddar i, en skruttig gammal tv som fungerade när den själv ville, och en gul telefon med snurrskiva som jag ringde hem på när jag saknade mamma och pappa. Även om helgerna oftast gick fortare än att man hann sakna. Vi lekte med bandage och gasbindor och annat som mormor tog hem från jobbet. La små pussel och beundrade de jättestora med tusentals bitar som mormor byggde och gjorde tavlor av.
Jag var trygg i mormors doft, den vaggade mig till sömns. I vuxen ålder har jag kunnat identifiera den till att bestå av cigarett och rödvin, men det spelar ingen roll, jag minns den ändå med ömhet.

Min mormor arbetade under hela sitt yrkesverksamma liv med psykiskt sjuka. Allra längst var hon på Beckomberga sjukhus, och hon tyckte verkligen om sitt jobb. Hon såg förbi det sjuka i de här människorna och hade förmågan att se det som fanns där bakom. Det fina. Den sista tiden, efter nedläggningen av Beckis, arbetade hon på S:t Görans sjukhus, fram till sin pension för två år sedan. Då var hon 66 år gammal,

Nu kom det sig så att gårdagen var inte bara var Fredriks födelsedag.
Vid åttatiden igår kväll somnade mormor in i sin säng på Koppargården. Bara ett stenkast ifrån sin gamla arbetsplats, Beckomberga.
Min mormor, Anita, blev 68 år. Nu får hon vila.

Sov gott mormor.
Vi älskar dig.