I tisdags var vi på föräldramöte i Gustavs klass. Det första. Rätt beklämmande var det. Johan tycker inte att jag ska blogga om det, han tänker att de kanske har fra-span på alla föräldrar, men jag tänker att desto bättre i så fall.
För upplägget var inte helt klockrent. 1a och 1b's föräldarar var samlade i matsalen. Min gamla matsal, som var så mycket större på den tiden. Rektorn inledde lite lagom, hon verkar för övrigt vara en rätt samlad kvinna och förhoppningsvis blir hon kvar på sin plats en stund längre än sin rad av föregångare.
Sen lämnade hon över ordet till en dam... jag undanhåller namn och titlar, men hon började såhär; Jag heter xx. Paus. Men kallas för xx. Paus. Av de flesta. Jag har arbetat här på skolan sedan 1973. Varpå samtliga föräldrar vände sina blickar mot den stora klockan på väggen. Vi var lovade ett en och en halvtimmesmöte men det kändes redan här att den här människan la anspråk på alldeles för mycket av den tiden för att det skulle vara rimligt.
Och vi hade rätt. Hon höll ett brandtal som måste ha fått fler än dom vid vårt bord att känna sig illa till mods. Det hela handlade med mobbning, om förebyggandet emot osv och det är ju naturligtvis obehagliga saker. Men hon fick mig att för mitt barn, frukta hennes antimobbningshjälp mer än själva mobbningen. Och det är ju helt vansinnigt. Jag skulle vilja att skolan på allvar funderade över det kloka i att valla fram den här kvinnan i täten för sitt "Välkommen till skolan-tåg" då hon kastade ur sig så mycket skrämmande propaganda och så totalt ouppdaterad information. När hon hon sedan sprang efter oss ner till klassrummet (efter att rektorn fått ta nackgrepp på henne där i matsalen och förklarat att Du. Får. Inte. Prata. Mer.) för att hon "glömt det viktigaste" kändes det som måttet var lite mer än rågat. Men då ville hon minsann tala med oss om föräldraansvar. De här barnen är faktiskt inte födda i skolan. De är födda hemma hos ER. Och jag hoppas verkligen att ni har gett dem NÅNTING på vägen för att klara av det här. Och det är NI som ska sätta gränserna. Ni ska vara FÖRÄLDRAR, inte nån sorts kompis.
Jag frågade Johan, lite halvhögt, varför hon talade till oss som vi vore förståndshandikappade. Men det fick jag nästan skämmas lite för sen. När det visade sig att det fanns en del där i klassen som led av mildare former av det tillståndet.
Det kommer att gå bra för Gustav. Han är en superklok kille och han har, verkar det som än så länge, fått en jättebra lärare. Och det var det enda jag ville ta reda på när jag gick på det där mötet.
I Gustavs klass finns det för övrigt en del föräldrar som är äldre än mina. Ljuvlig mångfald. Jag ser för mig många mysiga klassträffsaktiviteter. Och ingen ska vara mobbad. Och ingen ska, vid gud, råka ut för antimobbningsteamet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar