Jag har gnällt mycket på sista tiden. Och jag ska göra det lite lite till innan jag byter spår.
För det är det här med nyheter, kriser och katatsrofer av olika slag runtom i världen och hur vi i det här landet inte verkar kunna ta till oss givna katastrof om det inte finns andra svenskar inblandade att på nåt sätt relatera till. En flygkrasch, ett bombdåd eller översvämning rör oss liksom inte om inte en eller ännu hellre ett par svenskar har strukit med. Eller ännu bättre är om nån överlevt och kan vittna om det oerhörda som inträffat. Kanske har de till och med varit lite fiffiga och tagit schyssta bilder av infernot som vid flygolyckan i Thailand. Det är mumma för de svenska Aftonbladetläsarna. För utan svenskt vittnesmål - ingen katastrof.
Idag läser jag om det här spektaklet i Burma. (Tänk vilken skit jag skulle fått för "spektaklet" om detta varit en vida känd blogg. Det här är ingen vida känd blogg. It's a good thing.) Och visst har man nu, sent omsider, lyckats skramla fram ett par svenskar även där. Och det är klart att de är fångade "mitt i kravallerna". Är det nån som tror på det? Att vi har stridande parter på varsin sida, folk gapar och skriker och slåss och skjuter på varandra och allt vad man nu kan tänkas att de håller på med. Och mitt i allt det här står ett par svenska backpackers med reseguide i handen och helt förvånad uppsyn. Och sen ringer de hem på nån raspig mobillinje och rapporterar om att de har själva har bevittnat hur folk typ har fallit till marken och allting.
Jag finner detta sådär troligt. Men likafullt är det precis vad Svenne Banan vill läsa. Där finns svenskar, lika med att vi är berörda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar