TACKSAM

Men innan dess måste jag bli seriös för ett ögonblick. Fredagkvällen till trots.
Något som man aldrig kan få för mycket av och är i ständig jakt på är ju bekräftelse. På alla olika vis som man faktiskt behöver den. Det är ett mänskligt behov. Där kan ingen säga något annat.
Man vill ha den inom alla sina olika områden. I sitt yrke, från sina vänner, sina barn och från... den man lever med.
Men i min bok är det nog allra mest belönande att få bekräftelse som mamma. För hur det än är så känner man sig ganska ofta som en rätt crappy sådan. Man stressar och man gapar och skriker och det finns aldrig tid till allt man vill. Det är så svårt att bara vara här och nu med sina ungar. Att bara använda upp ett ögonblick tillsammans för vad det är.
Därför blir jag själaglad och varm ända in i djupet av hjärtat när jag får bekräftelse som mamma. Som en okej mamma. Särskilt från någon som faktiskt kan säga något om saken.
Precis det fick jag idag. På bussen. Av Elviras (och min, men säg inte det till nån) bästa Inger. För hur fantastiskt fina saker sa hon egentligen. Och sen har jag så svårt att bemöta snälla omdömen sådär. Då blir jag liksom tyst och förlägen när jag egentligen bara vill krama henne och tacka för att hon i och med detta gjort min dag, för att säga min hela vecka, så mycket ljusare.
Jag tar till mig vartenda ord. Och jag blir lite lite längre (inte för att det behövs) och tänker att, hej, kanske är det inte så illa ställt med just den här familjen trots allt.

Och om detta var ren taktik för att få mig att gå på mitt första dagisföräldramöte. Då var det otroligt skickligt gjort. För ja, jag kommer.
Nu är det lite trist att just Inger inte läser det här. Men det kanske Pernilla kan ordna?