UNITED

Jag har haft roligt idag på eftermiddagen. Johan spelade sina allra första matcher med sitt innebandylag. I korpklass. De går under det fräcka namnet Mälarö United och håller till vid Brommaplan.
Jag tjatade mig till att få följa med och bevaka detta. Han var inte överförtjust. Han trodde nog att jag ville följa med för att spana på heta killar. Och även om jag haft sådana intentioner så togs jag ganska snabbt ner på jorden igen när vi kom dit. Den här innebandy-korp-ligan, det var en ren festival i ölmagar och mansbröst. Gamla mukisbrallor och bakisflås. Men inte desto mindre underhållande att titta på för det.
Det är ju rätt fantastiskt det här med män och bollar. Av olika slag. Och det här gravallvaret, på-liv-och-dödheten, som genast läggs in i det här. Som oskyldig åskådare och icke-frälst kan man nu tycka att det är softa snubbar som har lite kul ihop och petar runt en liten boll till varandra för att de, i princip, inte har nåt bättre för sig. Men det handlar inte alls om det. Det handlar om att vinna, vinna, vinna och döda, döda, döda. Fullkomligt krossa allt i ens väg och hela ens egen, och till och med kanske världens, fortsatta existens verkar hänga på att man får in den lilla lilla plastbollen i mål. Det var slagsmål och flygande klubbor och utvisningar till höger och vänster. Fantastiskt kul!
Och jag tycker om att se Johan in action. Han är så duktig och jag var en helt okej supportive wife (den enda för övrigt) när han gjorde mål och när han stapplade av planen. På slutet trodde jag nästan att jag skulle komma att behöva en defibrillator eller minst syrgas när han låg och flämtade på golvet. Men han repade sig. Han gör oftast det, Johan.