Jag åkte till S:t Görans sjukhus ett par gånger för en eller ett par veckor sen. Och det var ganska mycket att vandra ner längs memory lane. Eftersom jag tog mig samma väg som jag gjorde i tre års tid för att komma till skolan. Gymnasiet och min helt fräcka vårdlinje.
Det var lite mysigt, i tunnelbanan står ju tiden still och jag var nästan 17 igen. Och började längta efter mina 17-åriga saker. Som Helena. Cigaretter. Tonårssappy poesi. Och så tänkte jag lite på den gången när skolan ordnade en dikttävling, vilket jag tyckte var oerhört jobbigt. För jag ville vara med samtidigt som jag verkligen inte ville det. För att jag visste redan innan att jag skulle få en topplacering och det där med offentlighetens ljus var liksom inget jag cravade. Det låter sjukt kaxigt men nu gick jag i skola där, hur ska jag säga... vi som hade svenska språket som modersmål inte var i direkt majoritet.
Så jag stod där med mitt förslutna kuvert halvvägs ner i inkastet för tävlingsbidragen ganska många gånger utan att släppa taget. Men till slut, på dagen för deadline, lät jag det i alla fall trilla ner. För att bedömas av en jury bestående av språklärare.
Jag kom tvåa. Jag hade skrivit ett frickin epos på tre sidor om att vara tonåring och what not. På versrim. Oerhört personligt och jag fick stå ut med att den spreds och lästes upp i alla klasser. I pris fick jag Sveriges samlade dikthistoria. En sjukt tjock bok, needless to say.
Den som vann, jag minns inte om det var en tjej eller kille, hade skrivit en dikt som hette något i stil med, Det här är Sverige för mig. Och löd ungefär såhär; (måste läsas på typ Rinkebysvenska)
Astrid Lindgren i böcker
Jordgubbar på sommaren
Vattnet är blått
Gräset är grönt
Det är snö på vintern
Det här är Sverige för mig
Jag lärde mig litegrann om kvotering där. Och att säga Nej, jag är inte bitter. Och nästan mena det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar