ÄCKELSTOLT

Jag brukar inte skriva en massa pluttigt skrytjox om mina barn. Främst för att jag fullkomligt avskyr allt vad mammabloggar heter. I have a child - therefor I am. Puckon.
Jag älskar mina ungar högt och lågt men har fortfarande insikt nog för att förstå att ingen, förutom kanske jag själv eller möjligtvis en dovoted mormor eller dylikt, skulle finna nöje i att läsa om streckgubbsteckningar, hello kitty-kläder och spännande turer till parken.
Men ibland händer det nåt så att jag faktiskt är tvungen att finskriva lite om nåt barn jag har. I det här fallet Gustav. Förra veckan var vi på första utvecklingssamtalet med hans fröken i ettan. Det var fint. Och bättre än så. Hon använde sig av en mängd olika superlativ. Jag har egna barn, sa hon. Men hur gör man för att få en som är såhär ljuvlig? Gustav satt där bredvid och han var så stolt och jag är hans mamma och jag var ju såklart tusen gånger stoltare. Skön bekräftelse. Från en fackman liksom.
Och jag skulle kunna vara helt ödmjuk här och tacksamt ta emot detta med motivationen att vi är många fina varma vuxna förebilder runt Gustav som har gjort honom till en klockren liten skolpojke. Men jag skulle hellre vilja ta all credit själv en liten stund och säga in your face. In your face till de där skitnödiga mammorna i den där första mammagruppen. Som inte trodde att jag såg när de himlade med ögonen och mimade "Hon är typ 20 år" till varandra. Ursäkta att jag inte väntade på att kunna casha in pension och barnbidrag samtidigt.
In your face till den där onda kvinnan som skolade in Gustav på dagis. Som hade noll förtroende för mig och inte skämdes för att skylta med det. Undermeningen var att jag var lite för dum i huvudet för att ha barn.

Well. Som en fin man skulle ha sjungit. How do you like me now?