DET SÄGS...

Linda skriver idag om hur man kan bli otroligt berörd av att läsa en bok. Så till den grad att man faktiskt gråter och jag börjar genast tänka på min favorit-hato-gråtbok nummer ett.

Det sägs att en stjärna faller av Linda Grey Sexton. Det är en hemsk bok, helt fruktansvärd. Den handlar om en familj, och framför allt en mamma som förlorar ett av sina barn i en olycka, och hur sorgen lamslår. Jag läste den här boken för hundra år sen, långt innan jag fick några egna barn och blev ganska tagen. Men! så hittade jag den på nytt, som "vuxen" för ett tag sen. Och jävlar vad jag grinade. Den här mamman måste få sin lille två-åring att sova i sin egen säng och låter honom få ha en trähäst i sängen. På natten hör hon hur han gnäller och gnyr och vill gå dit och kolla läget. Pappan beskyller henne då för att vara sjåpig och skämma bort sonen, att hon bryr sig mer om honom än sina två döttrar, och övertalar henne att stanna kvar i sin säng och låta pojken somna om själv.
På morgonen hittar honom, strypt till döds av snöret på trähästen. Hon blir naturligtvis helt psycho. Eller chockskadad. Hon byter hans blöja, klär på honom, det här lilla döda barnet, och täcker hans ansikte med babypuder för att inte se att han är blå. Alldeles blå.

Längre kunde jag inte läsa den här andra gången. För då grinade jag så mycket. Slängde boken långt in under sängen. Och där ligger den kvar.