En vän fick mig, genom att berätta att de fortfarande existerar på blygsamt vis, att tänka på Clawfinger. Och hur jag inte hört Biggest and the best sen jag, Mattias och pappa kollade Gnagets hockeymatcher i Globen för hundra år sen. Those were the days.
Så jag var tvungen att trolla hem den. Nu när jag är ensam hemma med bara de små pälsvännerna. Och vi får fönsterrutorna att skallra.
Nobody is perfect, but I'm pretty fucking close...
Vad säger ni, en promenad på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar