HEMMAKÄR

Vi träffade en säsongare som hette Ingela där i baren. Jag minns att norrmännen pekade ut henne som svensk men sen när vi började prata sa jag nåt i stil med; Meh! Du är ju inte alls från Sverige! Ett antal gånger. Det visade sig att hon var från Helsingborg. Helt ärligt, den där dialekten...
Nog om det. Hon hade i alla fall spenderat mer tid på Kreta än Jesus i Jerusalem och ville ju naturligtvis att vi skulle se så mycket som möjligt. Eller inte så mycket som möjligt, men nånting mer än hotellbaren. Vilket vi tyckte var oerhört jobbigt. För vi trivdes som allra bäst just där. Agia Marina, där vi bodde, ligger mitt emellan Chania och Platanias. De två ställena där det händer liksom. Dit ville hon ha oss. För att vår resa inte skulle vara in vain på nåt vis. Hon tjatade. Vi undvek.

Men där fanns fler som ville visa oss mer av Det autentiska Kreta. Som vår vän Andreas, med restaurangen. Han var dead set on att ta med oss till Chania efter att han stängt sin krog vid halv ett. Han skulle ta med oss till the old harbour och där skulle vi göra en barrunda som vi aldrig skulle glömma. Hans servitör Dimitrios skulle köra oss allihop. Dimitrios, som inte snackade ett ord engelska men enligt utsago körde som en gud efter ett par raki.
Det låter ju sådär klokt såhär i efterhand, men vi hade faktiskt bokat detta. Andra kvällen. Vi hade ätit hans middag och vid tolv skulle vi gå hem och byta skor och sen skulle vi dra iväg. Till Chania.
Men en viss bartender som var, gissar jag, lika delar välvillig och egoistisk stoppade oss. Mario vädjade rätt hårt till våra grumliga förnuft och fick oss att inse att det var kanske inte världens bästa idé det där.
Så... ärlig som man är gick jag tillbaka till Andreas och förklarade att Camilla låg hemma och spydde och kunde absolut inte åka nånstans. Jag blev då erbjuden att följa med själv men förklarade att jag aldrig skulle lämna min vän ensam i det här tillståndet.
En vän som hade sprungit hem och bytt kläder (eftersom det enda som skiljde vårt hotell från Raki var en låg mur och man såg varandra hela tiden) och satt i baren och väntade.
Vi var inte direkt världsbäst på att säga nej till de där grekerna så vi trasslade så klart in oss i löften om att följa med till det där fantastiska Chania fler gånger. Men då gömde vi oss helt enkelt bara.
Därför kan vi stolt säga att vi varit i Agia Marina och Lilium Hotel utan att röra oss ett dugg mer än 200 meter ifrån detsamma. Just det.
Men nästa gång, lovade vi Ingela, kanske vi tar oss de två kilometrarna till Platanias. Jag har hört att det ska vara fint.