MILLA & MALIN PÅ CHARTER

Det var väl ungefär när vi började inflygningen över Kreta och Chanias flygplats som jag vände mig till Camilla och frågade halvt på skämt, men med lite rädsla i rösten; Kommer dom att applådera när vi landat? Och med "dom" menade jag naturligtvis de andra på planet. Mupparna. De som åkte på charterresa. På allvar.
Hon flinade och bekräftade mina farhågor; Det kan du ge dig på att dom kommer göra.

And they did. (Men å andra sidan, om jag ska vara helt ärlig, så hade vi säkert oxå gjort det om vi inte varit fullt upptagna under hela flygningen med att sova (Milla) och hålla stenkoll (jag).

Men sen stod de där på rad i ankomsthallen, reseledarna med sina svinbreda leenden, och det var ju ännu så tidigt på säsongen så de har kanske inte hunnit börja hat-hata turisterna riktigt än.
FritidsresorhejvälkomnatvåpersonertillLiliumbussnummerelvavarsågoda.

Och med fara för livet åkte vi med Miklos på buss nummer elva och en trög reseledare som berättade om Kreta och dess förhållningsregler i raspig mikrofon. (Det absolut roligaste hon sa var reglerna som gällde vid incheckning, Det är viktigt att ni väljer ut endast EN person som går in i receptionen med allas pass och de andra stannar vid bagaget. Detta för att inte stressa och förvirra det grekiska folket. Ha!)
Vi droppade av folk längs vägen, på hotell längs stranden och till sist fick vi höra att nästa stopp var Lilium. Och då började bussen klättra upp i bergen. Vi tittade på varandra och den där strandlinjen som snart var ett minne blott där nedanför oss och fnittrade lite sådär hysteriskt. Någon framför oss vände sig om och skrockade, Fråga om ni kanske kan boka om, höhö.
Som om vi skulle ha velat det.
Miklos kastade av oss, plus ett annat förskrämt svenskt par, och våra väskor och gasade vidare mot nya nära-döden-upplevelser. Vi smög in i receptionen, alla fyra faktiskt - lite busigt, men stället var helt öde, där fanns inga greker att förvirra med vår blotta närvaro. Där låg endast en handskriven lapp; FOR INFORMATION, POOLBAR. Det var istället fyra svenskar som var förvirrade i det här läget. Så vi tog väl vårt rullande babage och sa att poolbaren, ja den ligger väl på baksidan kanske?
Och den här bilden när vi kommer runt hörnet, jag vet att den är lika hårt etsad i Millas minne som i mitt. När en man kommer springande mot oss, i badbrallor och vått hår. Welcome, welcome! Sorry girls, I forgot my uniform. Let me just go get my papers, you wait here!
Vi tittade på varandra och sa med en mun; Cles.
Vi fick lämna ifrån oss ett pass per rum. Det blev mitt. Och jag vet att jag ser ut som en svartrockande styckmördare på mitt passfoto men jag tycker i alla fall inte att fanns fog för honom att fråga; How's the weather in Finland? när han visade oss till vårt rum. Och det fick han bittert ångra oxå sen under hela veckan.
Vårt rum, minst in the history of mankind, och längst bort från all action. På baksidan med utsikt över städpersonalens bostäder och ett uppochnervänt träd. Men man kan säga att vi gjorde det bästa av situationen. Det kan man verkligen. Även om she-Hitler-städerskan hatade oss (Mario tröstade med att hon hatade ALLA) och gav fan i att ge oss toapapper och blev svinförbannad när vår nyckel fastnade i dörren.
Vi körde en 24-timmars första dagen. Halv fyra gick vi upp här hemma för att åka till Arlanda och klockan var över 4 i Agia Marina innan vi gick och la oss. Och då hade vi egentligen gjort det mesta som vi velat ha ut av veckan. Hittat Cles. Ätit middag uppe i bersgbyn, en schysst tvårätters med ouzo och raki inkluderat. Tagit en kuluturell promenad längs vår gata. Hittat Andreas på restaurang Raki och där skaffat oss en stående reservation för av honom planerad middag under resten av veckan. Hittat Norge-trion hemma i poolbaren och blivit kära i dom. Spelat våra egna skivor i baren (och där ligger de kvar). Nattbadat (med chefens tillåtelse och under löfte att vara tysta) och även lånat densammes laptop för att barblogga.
Det var, kan man säga, ett dygn att känna sig riktigt nöjd med.

Och resten av veckan. Ja, den har gått lite i samma tecken. Vi har varit på gris, förlåt, grillfest. Med helt galen grekisk dans. Vi har ätit grymma grekiska middagar hos Andreas, där den första faktiskt fick oss båda att börja gråta för att det var så himla omtänksamt, genomtänkt och helt klockrent. Vi har för-i-helvete dansat zorba på samma restaurang och ner längs gatan. Vi har badat i havet. En gång. Vi har skaffat oss minnen för livet och, tror jag, skrattat mer än jag nånsin gjort förut.
Å Milla, det känns som jag glömt massor. Korttrick och allt som är så roligt med filmen Madagascar. Vissa saker utelämnar jag med flit, inget mer behöver till exempel sägas om solsängsincidenten och det där med lilla skylten på bordet hos Andreas skulle ingan annan ändå förstå.

On a final note. Grekerna alltså. Tänk att skapa revolution i det där landet genom att introducera dem för fiffiga grejer som; körkort? Duschdraperier? Avloppsrör?
Men å andra sidan, då skulle det väl inte vara detsamma.