Jag har aldrig sett Karate Kid, men jag tror att jag pretty much har förstått sensmoralen av historien. Om den asgamla och fantastiskt kloke gubben som lär upp nån sorts grabb. Det oskrivna bladet, så att säga. Och det är klyschor till höger och vänster men slutar med att gubben kan vara oerhört stolt när grabben har lärt sig allt av värde och spöar skiten ur alla andra.
Som sagt. Jag har inte sett filmen. Nån av dom. Men vad jag ska komma till är att jag vet precis hur det känns när man lärt upp någon och en vacker dag (eller kväll i november) får njuta frukten av det. Så var det igår, när Janne kom hem med Skatten. Att karatechoppa ett gäng asiater är ju ingenting i jämförelse med att plocka russinen ur den amerikanska countrykakan på samma sätt som han gjort. Till min stora stora glädje och stolthet. Det var så klockrent handlat, utan någon som helst vägledning från mig. Bortsett från Garth Brooks-boxen. 7 timmar med Garth, all I'm sayin. Ändå tittade jag på samma konsert från Texas Stadium fyra gånger i natt. För att jag ryser på samma ställen. Grinar till The Dance och flinar som en satans mupp.
Men för övrigt har jag en hel trave skivor att lyssna in (and so little time...). Allihopa, courtesy of... Janne Jansson.
1 kommentar:
Åh... när får man komma å ta del av denna russinkaka?? Längtar redan efter att få se galninggarth kuta omkring på scen!! //xx från norrköping
Skicka en kommentar