Tänk om jag fått en stjärna i himlen för varje gång jag hört de orden ikväll. Då hade jag kunnat lysa någons väg i natten.
Det var mitt allra sista pass på Korttidshemmet. Och det var, på en och samma gång, både vemodigt och bitterljuvt, det kan jag erkänna. Jag fick ett jättevackert halsband och blommor, kramar och fina ord, men ändå verkar ingen riktigt tro på att jag slutar på riktigt. Natt-Leena ville absolut inte kramas och knappt säga hej då. Hon viftade bort mitt avsked som vore det ett infall av tillfällig sinnesförvirring.
Och jag vet inte jag. Jag har varit så less på alla omständigheter kring det här jobbet och nöjd med beslutet att lämna det. Men så står man där med rosorna i handen och minns plötsligt bara de bra sakerna. Och de allra bästa arbetskamraterna. Man är ju lustig som människa.
Så jag åker hem med 21:12-bussen. Och använder, så som jag gör ibland, min ipod shuffle som en sån där magic eight ball. En sån man skakar på för att få hjälp med svåra beslut, så svarar den Yes, No, Maybe eller Try again. Jag funderar på mitt beslut att byta jobb och så shufflar jag. Och får lyssna på Stay med Sugarland. Det var ju oxå lustigt. Jag ger den en chans till och den serverar mig Fly away med Lorrie Morgan. Ibland är den så himla tvetydig, min ipod.
Hur det än är så tycker jag mycket om att vara tillbaka på dagis. Jag har fått ett jättefint mottagande och själva jobbet sitter i ryggmärgen. Jag passar där. Även om jag just nu saknar Pernilla, men förhoppningsvis är hon snart tillbaka.
God natt små vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar