GUBBE

Johan och jag delar upp hunden på samma sätt som vi gjort med ansvaret för våra gamla spädbarn. Han tar tidiga mornar och jag kvällar och nätter. Det är ett system som funkat utan kinks eftersom min man aldrig, ALDRIG, även om vi festat till gryningen, är trött på morgonen.
Nu för tiden går han upp kvart över fem för att promenera 45 minuter innan han åker till jobbet. All heder åt honom för detta. Mornar är inte min grej. Det absolut bästa med nya jobbet är att jag aldrig behöver gå upp klockan fem längre.
Det är ju nattsvart ute vid den tiden på morgonen. Johan är ju man och så klart inte mörkädd han heller (se tidigare inlägg) men i morse var det nåt som frustade och brölade i skogen när de gick mellan Stockmos och Ramundvägen. Han trodde det var minst en älgtjur eller dylikt men när de kommit en bit förbi tändes en ficklampa inne i skogen och det var nån läbbig gubbe som stod där inne och lös på sig själv. Skrämde skiten ur både honom och hunden.

Jag gick där nu på kvällen. Skulle ha kunnat gå nån annan väg men mina autistiska drag hindrar mig från att bryta mönstret. Tyvärr fick jag inte uppleva nån spänning men Quila visade var han stått genom att ställa sig blickstilla, blänga på en osynlig punkt i allt det svarta och vägra gå vidare. Kanske stod han där ändå. Vad vet jag.