Jag har alltid - eller ja, alltid är ju ett stort ord, men länge då, jag har länge drömt om att få sitta och skriva vid ett fönster där man kan se vatten. För att vatten är vackert och rogivande och, in my mind, inspirerande.
Det här är utsikten från mitt sovrumsfönster där jag har min dator nu. Vi har från det här huset, vad man på mäklarspråk kallar, sjöglimt. Men den här årstiden när träden är nakna tycker jag att det är mer utsikt än glimt. Jag har en ganska tydlig bild av Mälaren och undersköna Hässelby på dess andra sida.
Och även om jag sitter jävligt crappigt vid det här skrivbordet som inte alls är ett skrivbord utan en antik bokhylla, på en stol för stelopererade, så känner jag mig faktiskt en smula inspirerad. Inte på så vis, kanske, att jag kan spilla ur mig en roman, eller ens, en diktsamling.
Men det känns nästan som att jag kan blogga igen.
Men låt oss inte ropa hej än. Två inläggsdagar i rad gör ingen proffsbloggare.
Som det gamla ordspråket lyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar