DÄR DET HÄNDE

1999. Årtalet känns brutalt avlägset och som en flydd tid. Samtidigt som jag lite, lite känner, men vänta. Var det inte igår? Var det inte nästan igår som världen inte var större än sträckan mellan Söderström och Stadshagen. När Helena och jag hade något sorts SM i störda grejer och vi sådär lite efter hand lärde oss en del grundläggande saker i livet. Som till exempel att man inte bara kräks av lakritsshots utan man kan faktiskt bli i princip medvetslös också. Och en annan viktig grej; om man träffar en galen gammal punkare på en Ålandskryssning ska man inte bjuda hem honom på grillfest. Inte ens på skoj. För han kommer verkligen att komma.

Detta, plus en hel del andra visdomar som jag besparar mina känsligaste läsare.

1999 började jag på mitt första riktiga jobb, men av större vikt är att jag snubblade över ett riktigt schysst span. Och jag var spänd och pirrig varje eftermiddag när han alltid kom förbi. Fixade med håret och försökte alltid se till att, vad jag än gjorde vid de här tillfällena, se så snygg och cool ut som möjligt. När jag spanade.

Han hade sexiga blåbyxor, detta var, och är fortfarande, mycket viktigt, gelefixat hår, mörk blick och bestämda steg. Det hade han, och allt gick, vad jag minns, väldigt fort.

Ett par oskyldiga dejter. Ett par halloweenfester i Hästhagen. Sen var det klappat och klart och läge att hångla in 2000-talet.

På lördag har vi varit gifta i sex år. Tillsammans i åtta. Och det måste ju säga lite mer om oss än att vi bara har blivit väldigt mycket äldre. "Ingen annan skulle stå ut med dig," säger jag ibland i mina ljusare stunder. Fast vi vet båda två att ingen annan skulle fixa mig heller. Så egentligen är det väl helt enkelt inget annat än en jäkla tur att vi har varandra.

1999. Det var inte alls det här jag skulle skriva om. Det var bara det där om jobbet, där mr. och mrs. Mupp fann varandra all those years ago, det är där jag ska börja jobba. Igen.