SAMTALSTID

Idag ska jag gå på utvecklingssamtal. Mitt första i skolan med mitt alldeles egna barn. Förväntansfull är nog inte helt rätt ord i sammanhanget men jag ser klart fram emot detta. Eftersom det är i princip första gången jag som förälder faktiskt ska få prata på riktigt med någon av pedagogerna som tar hand om mitt barn om dagarna. Jag undrar om de har lärt känna honom. Jag undrar hur de uppfattar honom, min Gustav, där i skolan.
Vi fick hem ett papper som vi skulle fylla i innan det här samtalet. Med bland annat frågor om vad Gustav är bra på. Och vad han behöver träna på. Sånt som jag trodde att hans fröken Lisa skulle tala om för mig. Men vi försökte hitta på lite grejer jag och Gustav. Han är en bra kompis, säger han. Och bra på att städa.
Men här då, sa jag sen. Vad du behöver träna på, vad ska vi skriva där? frågar jag.
Skriv tennis, sa Gustav. Jag har ingen aning om hur man spelar tennis.

Nej, men det ska bli intressant med samtal. Jag har fortfarande mina egna hyfsat färskt i minnet. Alltså när jag var själva barnet i sammanhanget. Främst från högstadiet. Det var aldrig jobbigt. Mina föräldrar var alltid yngst och coolast. Jag har aldrig behövt känna att mina föräldrar varit skämmiga i skoloffentliga sammanhang, jag är oerhört tacksam över detta. Och mina samtal var alltid avklarade på mindre än halva den avsatta tiden. För att jag alltid varit så jäkla lagom. Vad mer fanns det att säga än att... ja, det är bra alltså.
Och mer än så kan jag väl inte önska för mina egna ungar. Inte att deras föräldrar ska vara unga och coola, det tåget har ju på nåt sätt redan gått. Men att allt ska vara... bra.