Det är kul med sexåringar. I ental. Jag är mycket förtjust i min egen. Men när man klumpar ihop dom i en stor grupp sådär. Hjälp.
Jag var tvungen att tala om för Gustavs supersnälla fröken Lisa (troligtvis flerfaldig SM-vinnare i tålamod) att jag verkligen beundrar henne. För det är ju helt jäkla omöjligt med de här ungarna. Som har så mycket kryp i kroppen så man blir helt nervös bara av att vara i samma rum som dom. Hon (Lisa) skulle försöka få allihop att sitta på en lång rad på golvet och liksom titta framåt. Samtidigt. Men shit, vilket Sisyfos-arbete (ni vet, killen som skulle rulla ett stenblock uppför ett berg, men varje gång han var nära toppen rullade stenen ner igen). När hon tryckte ner två ungar på ena sidan flög tre-fyra stycken upp på den andra. Några körde brottninsgmatch. Ett par sprang och klädde ut sig och tre tjejer gick och plockade fram plasthästarna. Som om fröken Lisa och hennes snälla röst inte fanns över huvud taget. Jag hade inte stått ut en dag. Troligtvis hade jag slagit ihjäl någon och fått livstid.
Men det allra bästa var ju det som inledde dagen. När vi fick gå till fritidsgården där Kulturskolan showar för sexåringarna varje torsdag. De berättar en spännande följetong om Lufsen på Drottningholms slott.
Någon som tror att jag har nåt snällt att säga om de två kulturtanterna?
Nej, men naturligtvis inte. Det är som om de där två varit inlåsta på fritidsgården sen jag själv var sex år. Och ännu längre. För det är fantastiskt obehagligt med deras myskläder och icke-frisyrer. Sånt där hår som varken är kort eller långt och som framförallt aldrig behöver en vårdande hand. De gälla rösterna (den ena greppade en gitarr och började sjunga sådär högt som hon verkligen inte kunde och det skar i hela kroppen och hon fick ingen luft och jag tappade livsviljan) och det extrema minspelet. Skrämde skiten ur mig, ärligt talat. Den ena hade stödskenor på händerna och den andra blockflöjt. Helt otroligt.
Men barnen. De här små oskyldiga ovetande barnen, de sitter ju som trollbundna. Och lyder minsta vink. Hälften rädsla, hälften fascination, tänker jag. För det är ju här och ingen annanstans de får komma i kontakt med vuxna som beter så här lagvidrigt. Allt i kulturens namn.
De har en hjälpreda, en extra hand, så att säga på fritids. Hon heter Luba och kommer från typ Ukraina. Hon vaktar barnen på rasten när de andra går till lärarrummet och dricker kaffe.
Din pojke er snell, sa hon till mig när de hängde i klätterställningen. Han aldrig bråcka. Han aldrig dåm med barnen. Din Gostav er jetesnell. Jag log så klart och tackade helt vänligt för det rara omdömet.
På föräldramötet vi var på för någon månad sen fick Luba presentera sig för oss föräldrar. Det var både roligt och sorgligt på samma gång. Hon berättade hur hon kommit till Sverige ifrån "typ Ukraina", jag minns inte exakt, men där i krokarna. I sitt hemland var hon utbildad till, och arbetade som ingenjör. Hon var, i sitt land, mycket högutbildad. Men i Sverige finns inga jobb för såna som hon. Så hon får passa våra barn. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, jag passa bårnen. Fredag, jag soka efter djåb. Sen urartade hennes presentation i en förbannelse över den svenska arbetsmarknadspolitiken på oerhört knackig svenska. Förskolelärarna skruvade mycket besvärat på sig, men jag förstod hennes andemening. Det spelade ingen roll om man var hjärnkirurg eller rocket scientist, man fick städa eller passa barn i vilket fall.
Men hon är snäll, Luba. Ingen annan leker med barnen som hon. Kanske är det nåt man lär sig på teknisk högskola i typ-Ukraina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar